Fråga:
Hej Beny, min 20-åriga dotter vill inte alls träffa sin pappa längre. De har inte setts på 3-4 år, hon känner sig sviken eftersom han inte alls har ställt upp för henne under uppväxten. Vi separerade när hon var fyra år och de höll lite kontakt tills hon kom i tonåren.

Men efter att han svikit flera gånger och inte dykt upp som han lovat, tröttnade hon. Nu tjatar han på mig att jag måste medla i deras konflikt, men jag menar att hon är vuxen nu och inte behöver träffa sin pappa om hon inte vill.

Han försöker ringa, men då lägger hon bara på. Jag har sagt att han kan skriva ett brev och förklara hur han känner, men det har inte hänt ännu.

Till saken hör att jag upplever att han inte alls känner att han gjort något fel, utan det är hon som ska komma till honom. När jag nämner att han vill ses, säger min dotter att det vill hon absolut inte för han är ”dum i huvudet”. Hur tycker du jag ska tänka?

Medlare – eller inte …

Svar:
Nej, jag tror inte på att du ska gå in i en medlarroll. Det låter som att du gjort det i någon mening genom åren, vilket säkert varit positivt, men nu är hon 20 och måste ta eget ansvar.

Hon vet säkert att du stöttar henne i att ha en kontakt med pappan, och det är bra. Hon verkar arg på honom, vilket för henne nog känns bättre än att vara besviken och ledsen.

Nu är det han som får anstränga sig och ha tålamod, acceptera att hon just nu vill och behöver avvisa honom. Om han står ut med det, visar han att han förstår henne, accepterar och framförallt finns kvar när hon är redo för att träffa honom igen.

För den dagen kommer. Motsatsen är att hon kommer få sina tankar om att inte vara så viktig för honom bekräftade – om han ger upp, blir besviken och drar sig undan, igen.

Om det nu är så att han inte reflekterar över sig själv och mer blir anklagande mot henne, skulle han behöva få hjälp av någon han litar på, att resonera med om situationen och få perspektiv.

Kanske skulle även din dotter behöva samtala med någon utanför familjen om sin relation med pappan och om de känslor som hon har, för att inte fastna i ilska som mer skadar henne själv än pappan.

Besvikelser kan leda till ilska och hämnd, viket är förståeligt, men inte sunt i längden.

Tillbaka till din fråga, jag tycker det var ett bra råd till hennes pappa att skriva brev. För övrigt tycker jag du ska ligga lågt med att ge konkreta råd, de måste nog båda ta eget ansvar och komma på hur de ska förhålla sig. Till exempel kan ett brev bli fel om han skriver för mycket om sina egna känslor, eftersom din dotter kan tolka det som att han bara är självupptagen, eller ger henne skuldkänslor för att han mår dåligt.

NUVARANDE Tonårsfrågan: ”Måste hon ha kontakt med sin pappa?”
NÄSTA KRÖNIKA: ”Hans tårar rinner rakt in i mitt hjärta”