För tre år sedan skrev Tara om Cecilia Engström som ensam adopterade Maicol, som då var sju. "Jag är världens lyckligaste", sa Cecilia då, när Tara träffade henne i Bogotà under hennes första dagar som mamma. Hur blev livet sedan? Tara träffar åter Cecilia och Maicol.

Kolla här, säger Maicol så fort vi kommer innanför dörren till familjens tvåa på Östermalm i Stockholm. Han stegar fram till köket och vill visa väggen som är tapetserad med hans teckningar. ”Till mamma från Maicol” står det på nästan alla.

– Nu har jag bott tre år i Sverige och sju år i Colombia. Det känns om att jag har två hem. Men mest är Sverige mitt hem nu. Jag trivs här, med min släkt och mina vänner, säger han.

Han låter så mogen när han pratar. Hans svenska är perfekt.

– Det är helt otroligt att han lärde sig så snabbt, säger Cecilia. Efter två månader i Sverige kom de första meningarna, och efter ett halvår kunde han språket bra.

Maicol visar entusiastiskt runt i lägenheten. Han pekar på sin loftsäng som Cecilia brådstörtat fick åka och köpa på Ikea när hon fick sitt efterlängtade barnbesked. Då, för drygt tre år sedan gick allt väldigt snabbt. I mitten av augusti fick hon reda på att en liten sjuårig kille på ett barnhem i Bogotá behövde en mamma – och det skulle bli hon. Två och en halv månad senare satt hon på flyget och snart kramade hon om sin son.

– Det var omtumlande. Min ”graviditet” varade bara i två och en halv månad. Jag hann inte riktigt med, varken praktiskt eller själsligt, säger hon.? Sedan damp de ner i Sverige mitt i vintern. Maicol minns hur han kom ut på parkeringsplatsen på Arlanda. Han hade aldrig sett snö och kylan var bedövande. Men det mest fascinerande var ångan som steg ur munnen när han andades.

– Jag försökte ta på den, men det gick ju inte. Det var en rolig upplevelse, säger han.

 

Hela artikeln om Cecilia och Maicol hittar du i Tara nr 4!