Johan Rehborg – ”mitt liv kändes meningslöst”

Komikern Johan Rehborg har gjort allt för sina två döttrar. När de flyttade hemifrån var han helt oförberedd på sina starka känslor. "Det kändes som att famla i mörker. Vad skulle jag fylla resten av mitt liv med?"

När barnen var små brukade komikern Johan Rehborg fantisera om allt han skulle göra när de blev stora. Resor och äventyr. Men när fredagskvällen nu kommer och barnen inte längre bor hemma, blir han bara sittande i soffan och gör ingenting. Stirrar i väggen, undrar vem han är och vad han ska fylla sitt liv med.

– Alla pratar om 40-års kris och 50-års kris. Men det var inget mot krisen när barnen flyttade, säger han. Jag var inte beredd på att det skulle kännas så starkt.

Han beskriver det som ett famlande i mörkret. Det är inte själva den praktiska sysslan, flickorna hade ju klarat sig själva i många år. Det svåra var att inte längre vara behövd.

– What´s my reason for being? Vad ska jag fylla resten av mitt liv med?

Johan och hans fru Tina var ganska unga när de skaffade barn och döttrarna föddes med bara två års mellanrum. Familjen blev viktigast, allt handlade om att ta hand om barnen och få ut dem på banan.

– Nu är de igång, deras startmotorer har slocknat, de har egen drivkraft och drar iväg. Jag finns ju kvar som pappa, men ändå…

En tröst i allt är att tjejerna verkar gå i pappas fotspår. Yngsta dottern Josefin är intresserad av teater, så det blir många och långa samtal. Plus manusläsande.

Äldsta dottern Linnea satsar på fotograferande och har fått en avlönad praktikplats i London på världens största bildbyrå, Getty Images. Pappa Johan har ju själv ett stort fotointresse och hade för några år sedan en egen utställning på Fotografiska i Stockholm.

– Men nu har Linnea dragit ifrån mig som fotograf. Hon är mycket bättre och mer professionell, det finns inget hon kan fråga mig om längre. Jag får snällt gå bakom och bära hennes kameraväskor.

Som klok pappa har han backat och fotar inte själv lika mycket längre. När dottern har hittat sin grej ska han inte konkurrera med henne.

– Jag vill ha min familj nära och helt plötsligt är barnen ute i världen. Tänk om Linnea stannar i London, vad gör jag då? När mina tankar går så här, tänker jag att andra säkert kan känna på samma sätt. Hela min filosofi bygger på att när jag upplever saker så tror jag att andra känner likadant. Jag står inte på scen och fabulerar skämt, allt bottnar i mig.

Under hösten har han provkört föreställningen Säker på att jag är osäker flera gånger och slipat på innehållet. Saker ska bli tydligare, skämten roligare eller strykas. Enligt Johan finns inget bättre sätt att testa en standup än inför publik.

Johan med hustrun Tina och döttrarna Josefin och Linnea.

Hans förra egna standup Rehborg kom också ur en livskris. Båda hans föräldrar dog ganska kort efter varandra och Johan blottlade sin osäkerhet och sitt dåliga självförtroende i en hyllad föreställning som turnerade runt Sverige 2014. Då visade han upp mycket sorg.

– Nu vill jag göra en föreställning som ska vara skratt. Det behövs underhållning och att få skratta just nu. Inte bara ha pannan i djupa veck över allt som händer i världen. Jag vill inte lägga en tung sandsäck på folk, men ändå kunna diskutera hur vi och samhället förändras.

Johan använder greppet att titta bakåt i tiden för att kommentera det som händer i dag. Går tillbaka i åren för att ta reda på vem han var innan barnen föddes och lyfter fram saker som han gjorde då som skulle vara helt otänkbara att göra i dag.

Både för att han själv har blivit äldre, men också för att samhället förändrats. Skämt som han drog för 26 år sedan skulle vara omöjliga nu. Lekar som han själv lekte som barn, skulle nästan betraktas som kriminella.

– När jag var tolv år och på kalas släpptes vi in i ett mörkt rum och gick runt och tog på varandra. Då ansågs det oskyldigt, i dag är det helt absurt att tänka sig något liknande. Förgripa sig på varandra…

Hur är det med Johans killkompisar? Pratar de med varandra om hur det känns när barnen blir vuxna? Han suger tag på frågan, funderar. Landar i att visst pratar de med varandra, men mycket handlar om vem man är. Att han är en känslig person, medan vissa killkompisar är stabila och mer tillfreds med hur livet blivit.

– Sedan har vi barn i olika åldrar. En del har gift om sig, har bonusbarn och barn från flera håll och kanter. Och då upplever man det nog annorlunda. Då finns det ju barn kvar.

Så vad ska du fylla ditt liv med nu?
– Jag vet faktiskt inte (skratt). Jag räknar med att jag har 23-24 somrar kvar och får börja prioritera utifrån det. Jag är inte en sådan person som får en ny passion. Men jag är förtjust i mitt jobb och hoppas kunna ha fysik och huvud kvar för att jobba länge till. Folk pratar om att resa, men det är ju bara en sysselsättning. Det finns ingen egentlig anledning.

Ser du fram emot barnbarn?
– Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men det hoppas jag väl på en dag.

Känns morfar gammalt?
– Med barnbarn blir man automatiskt gammal. Jag har inte kommit dit ännu.

Johan minns plötsligt sin pappa som bodde nära dem i Täby. Hur han ibland på kvällarna kunde köra runt huset där Johan, Tina och döttrarna bodde, utan att stanna till och ringa på. Som en stalker som vill känna tillhörighet. Kontakten mellan Johan och pappa var stark och viktig. Samtidigt finns det saker Johan vill göra annorlunda med sina barn.

När han växte upp fanns det många måsten, som att utbilda sig. Han läste först till jurist och det tog många år innan han kunde bejaka sin egen vilja och ägna sig åt det han själv ville. Teater och humor.

– Jag vill inte göra samma sak med mina döttrar. De måste få syssla med det de tycker är intressant, bara de är nöjda och lyckliga, så är jag glad. Jag har inga prestations- eller karriärkrav på dem. Om man lägger krav på folk som de inte själva valt kan det sluta illa. Förr eller senare spricker det och kan sluta i katastrof.

En viktig sak har han dock skickat med döttrarna:
– De ska inte ta skit. Inte låta någon trampa på dem. Och bita ifrån om någon försöker.

Av: Kerstin Särneö Foto: Morgan Norman

NUVARANDE Johan Rehborg – ”mitt liv kändes meningslöst”
NÄSTA Nej, otrohet behöver inte betyda slutet