Vågar du inte berätta för någon att du faktiskt känner att det skaver lite. När allt egentligen borde vara så bra. Kanske är du bara i botten av den nyupptäckta U-kurvan, lugnar Maggan Hägglund.

Så tacklar du svackan vid 40

Känner du att du är där, mitt i U-svängen, har lite bottenkänning även fast det borde vara så bra. Här är Jonathan Rauchs bästa tips:

  1. Inse att det inte är något fel på dig. Sluta tänka ”Jag borde inte känna så här, jag som har det så bra … bla, bla, bla”. Du känner så här och du är i en fullständigt normal utvecklingsfas.
  2. Sluta jämföra. Du behöver inte vara perfekt. Märker du att du plötsligt ältar typ ”Men titta vad hon har gjort med sitt liv… ” så bryt de tankarna säg till dig själv ”Sluta jämföra!”
  3. Lev i nuet. Hitta någon metod som passar dig – meditation eller tai chi eller promenader. Sträva efter att leva i din verklighet just nu i stället för att älta.
  4. Ta det lugnt. Gör inga drastiska och oöverlagda förändringar.
  5. Vänta. Det blir bättre. Det är den viktigaste lärdomen. Och den svåraste!
  6. Prata. Du är inte ensam om du känner dig vilsen just nu. Börja prata om det, så inser du det!

Livets lyckokurva – Därför lättar livet igen:

  • Redan före 50 börjar upplevd stress minska, inte för att livet blir lättare utan för att man inte bryr sig! Det som förr fick en att gå i taket tar man nu med ro.
  • Man är bättre på att hantera sina egna känslomässiga reaktioner. Blir coolare.
  • Man blir mer noga med hur man använder sin tid och lever mer i nuet.
  • Målen blir mer realistiska. Man blir klokare, inser att man kan inte rädda hela världen men kan göra något i sitt hörn av den.
  • Värderingarna förändras och de flesta prioriterar framför allt nära relationer.
  • Det känns inte längre så viktigt att prestera saker, att bevisa sitt värde för andra.
  • Man ägnar inte längre lika mycket tid åt att ångra och älta saker. Och blir inte lika känslomässigt sårad av andras kritik.
  • Man är mer tillfreds och mer tacksam.

Först går den upp och sedan går den ner och så upp igen.

Lyckokurvan.

Om man talar generellt. För i undersökning efter undersökning tycks de flesta människor vara nöjda och glada vid 20, få en rejäl dipp vid 40 och så vänder det uppåt igen runt 50.

Det handlar inte om medelålderskriser utan mer om ett slags utvecklingsstadium i livet som vi ska igenom. Lite småjobbigt, men tydligen nödvändigt och trösten är att det drabbar många och att det går över.

Det är lite som när dina barn kinkade och gnällde när tänderna började komma. Inte kul, men en nödvändig utveckling, Det visste inte bebisen, men det visste du.

Eller lite som dina egna tonår. Härliga men skaviga. Du hade hoppats slippa genomlida dem igen, eller hur?

Men tydligen är åren runt 40 för många av oss en tid då vi omvärderar livet, liksom byter skal, och det värker och molar. Det är inte riktigt fel på något. Jobbet är okej, barnen fina och relationen bra. Men ändå kommer tankar som ”Är det här allt?” ”Blev det inte mer?”, ”Jag har ju fått det jag drömt om, uppnått så mycket i livet, har det så bra – varför är jag då inte nöjd och glad?”.

Nej, det är inte kris. Och inte depression. Mer ett skav.

Jonathan-Rauch
”Och det är helt naturligt”, suckar Jonathan Rauch lättad i sin bok The happiness curve, Why life gets better after 50 (”Lyckokurvan. Därför blir livet bättre efter 50”.)

Han är författaren och debattören trodde att han hade blivit galen när han utan förvarning rutschade ner från lycklig och glad till märkligt och oförklarligt missnöjd när han var runt 40.

Han kunde inte begripa varför. Han hade kärlek och framgång och ett bra liv. Men plötsligt var allt tomt och innehållslöst.

Eftersom Jonathan Rauch är en rationell och forskande typ, som bland annat arbetar i en tankesmedja i Washington, började han älta och tänka och fundera och läsa in sig på forskning.

Han blev lycklig och lättad – och kanske lite upprörd: ”Varför har ingen berättat det här för mig?!” – när han upptäckte att det han gick igenom inte var något mysterium utan en alldeles vanlig livsfas, som ingen pratar om. En svacka där vi gör en känslomässig omstart – och sedan blir det mycket bättre.

Det är inte en mall som stämmer för alla. Du kanske är på topp just runt 40, grattis! Men det tycks vara en tendens som stämmer i genomsnitt.

I länder där levnadsstandarden är rätt hyfsad, ska vi tillägga. Och naturligtvis spelar saker som sjukdom, arbetslöshet och allt som händer runt omkring oss in. Men forskarna menar att även om man tar hänsyn till allt sådant blir ändå kurvan över ”upplevd tillfredsställelse i livet” som ett U.

Det finns till och med några studier på schimpanser och orangutanger som visar att de också har en slags känslodipp i sin medelålder för att sedan bli mer nöjda och glada.

Men varför?

lyckokurva_boken_42019
”Vi har alltid överskattat ungas lycka och underskattat äldres lycka”, konstaterar Jonathan Rauch i sin bok.

Vi utgår liksom självklart från att det som gör en människa lycklig är att ha många år framför sig i livet, vara aktiv, ha ansvar, stå i centrum, bli beundrad och sedd av alla och åtminstone ibland vara den sötaste eller snyggaste i rummet.

Och så visar det sig att det inte stämmer! Att lite kantstötta och definitivt inte rosenhyade 70-åringar, kanske med artros i knäna, oftast uppger sig vara som allra lyckligast och nöjda.

Stanna upp här och tänk tillbaka på ditt liv och beskriv dig själv runt 20 var med tre ord!
……..
………
……..

Och så nu runt 40
……..
………
……..

Det är förstås individuellt. Men många beskriver livet runt 20 med ord som Fri. Nyfiken. Stark.

För att längst ner i lyckokurvans U-sväng välja ord för livet runt 40 med Förvirrad. Stressad. Sökande.

Du kan redan nu börja trösta dig med att en bit efter 50 så kommer du med största sannolikhet välja ord som: Nöjd. Lycklig. Lugn.

Utan att de yttre omständigheterna har förändrats särskilt mycket.

Det låter som magi. Men det handlar om en slags psykologisk omstart i livet. Det är något som händer med oss och med vårt sätt att se på livet.

Har vi skrikit oss hesa i Mick Jaggers: I can get no satisfaction börjar vi faktiskt bli tillfreds. Inte för att vi gjort karriär, flyttat till Karibien eller vunnit på lotto, utan för att vi upptäcker att vi plötsligt och oförklarligt är alldeles nöjda med vårt vanliga, inte alls perfekta liv. Även Mick Jagger borde vara det nu, statistiskt sett. Han är 75.

Men varför ska vi ner där i en dipp innan det vänder. Forskarna är inte säkra. Det är bara under det senaste årtiondet man börjat tala om den U-formade kurvan över tillfredsställelse med livet.

”Ingen sökte efter lyckokurvan, för ingen trodde att den fanns”, konstaterar Jonathan Rauch lite torrt.

Men hans teori är att det dels kan ha med förändringar i hjärnan att göra, dels med att runt 40 har livet kommit ikapp de flesta av oss. Vi har gått på smällar, vi tvingas inse att verkligheten inte blev som vi tänkte när vi var 25.

Vi har fått livserfarenhet på gott och ont. Visst kan man sakna den där naiva och helt orealistiska optimismen, och visst kan det vara lite svårt att tugga i sig att perfekt är man inte. Samtidigt vill man ju inte blunda för verkligheten.

Det är därför många av oss plötsligt börjar älta frågor som ”Men är det här allt? Jag kastar bort mitt liv. Jag borde göra något annat. Ska jag skilja mig, flytta, byta jobb …?”

Det skaver och kliar trots att allt egentligen är bra. Det var alltså så här livet blev. Och du är i gott sällskap. För även om inte forskarna hittat U-kurvan förrän de senaste åren så har vi alla anat det här svackan.

Det var den Marianne Faithfull sjöng om på 1970-talet i The ballad of Lucy Jordan:
”At the age of 37, she realised she’d never ride through Paris
In a sports car, with the warm wind in her hair”

Det var den Dante beskrev i den Gudomliga komedien i början av 1300-talet
”Jag stod i mitten av min levnads bana då i en nermörk skog jag mig befann, där ej mer väg och stig jag kunde ana.”

Lyckokurvan tycks alltså vara en hälsosam och naturlig utveckling. Och det blir bättre – rent generellt, men var och en har sin väg och sin egen utveckling. Men som Jonathan Rauch beskriver livet ”när man kommit ut ur dimman” är man mer inställd på att njuta av livets sötma än ägna tid åt dess bitterhet.

Av: Maggan Hägglund