”Det tog mig ett halvt liv att bli vän med mitt utseende.”

Som liten fick hon lära sig att utseendet var viktigt. Så viktigt att det blev hela hennes värde. Här berättar Katarina Wilk om hur hon sakta men säkert började tycka om sin spegelbild.

Katarina Wilks bästa råd för att bli vän med hela dig

  1. Inse att du aldrig ÄR ditt utseende. Din identitet har så många andra dimensioner.
  2. Bygg din självbild framförallt på det andra. Den du är och det du gör.
  3. Inse att andra människor aldrig bara är deras utseenden. Det finns så mycket intressant hos andra än hur de faktiskt ser ut.
  4. Jämför dig inte med andra utifrån det yttre (hur svårt det än låter).
  5. Skippa de dyra krämerna och ansiktsbehandlingarna. Jag har trots min utseendefixering inte alls lagt ner mycket tid på det under åren, vilket faktiskt ”betalar ”sig nu när jag åldras.
  6. Skippa botox, plastikoperationer och alla andra förändringsåtgärder som nu är en miljardindustri. Du kommer ändå aldrig bli nöjd och kommer med tiden bara vilja ha mer och mer.
  7. Acceptera. Det är det här ansiktet och det här livet du fick.

Katarina wilk uttseendefixering artikelbild

Katarina Wilk
Ålder: 50.
Gör: Författare och hälsojournalist.
Familj: Sönerna Ville, 18, och David, 16.
Bor: Stockholm
Aktuell med: Novellen ”Jag bär dig fortfarande” i antologin ”Kära Mamma” (Ordberoende Förlag) och Ungdomsromanen ”#walkwithme” (Saga Egmont). Hälsoboken ”Perimenopower – hitta din superkraft när hormonerna svänger” (Ehrlin Publishing) kommer i september.


När jag fyllde 50 fick jag en teckning av serietecknaren Nina Hemmingsson i present av en nära vän. På den står det: ‘Förlåt att jag avbryter herrarna men jag måste bara få säga att jag är så jävla snygg. Ögonen, håret, ja faktiskt allt.’

Det var så talande att jag både skrattade och grät. För vännerna de vet. De vet att det där med utseende är något som alltid varit viktigt för mig. Liksom att jag som tonåring och ung kvinna inte alltid mådde så bra.

Som liten fick jag alltid höra hur vacker jag var. Så där som man pratar till småbarn. Och ofta till flickor. Jag var nog inte sötare än någon annan, men kanske lyssnade jag mer än någon annan? ‘Åhh så söt hon är, vilka ögon och vilka ögonfransar!’ ‘Hon ser ut som en docka!’

Jag minns att jag kände mig stolt över mig själv. Att jag fick beröm för något viktigt. Något som betydde något. Jag kunde bli ledsen när någon inte sa något om hur jag såg ut.

Som tonåring blev jag ganska odräglig. Jag trodde att jag var någon, jag med de långa ögonfransarna, de höga kindknotorna och det speciella dockansiktet, jag som vann alla danstävlingar och var i centrum i tjejgänget.

Men på på insidan var det mest ett tomt hål. Jag visste inte vem jag var. Mitt självförtroende var så mycket bättre än min självkänsla.

När jag senare blev ihop med stans coolaste och snyggaste kille kände jag mig på ytan så bekräftad. Vi blev paret som det pratades om på stan. Men tonårskärlek tar slut och det gör ont. Och när det tog slut var jag helt plötsligt ingen. Ingen såg mig längre. Jag trodde att det hade med mitt utseende att göra.

Det var nog då allt började på riktigt. Jag började värdera människor utifrån hur de såg ut. Och framförallt mig själv utifrån hur jag såg ut. Om ingen såg mig eller bekräftade mig, dög jag inte.

Och när jag inte blev bekräftad och sedd längre tappade jag mitt egenvärde. Redan då, långt före sociala medier och se mig-törstande selfies, mådde jag dåligt eftersom mitt utseende var min identitet.

Mitt extrema bekräftelsebehov och dålig självkänsla fortsatte. Under universitetsåren hade jag riktiga svackor. Jag jämförde mig med allt och alla. Och kände mig alltid som den fula ankungen som aldrig fick bli någon svan.

När jag såg mig i spegeln såg jag inte att mina kindknotor faktiskt fortfarande var där. Tydligare än någonsin. Och att ögonfransarna var lika långa som alltid. Jag kände mig bara grå och tråkig och inget smink i hela världen kunde rädda mig. I dag förstår jag att jag hade behövt hjälp.

Till slut träffade jag pappan till mina barn och när barnen föddes fick äntligen mitt osunda fokus lite vila. Helt plötsligt föll mitt liv på plats. Jag hade fått en mening, jag hade fått en identitet.

Jag blev mamma och barnen brydde sig verkligen inte om hur jag såg ut och jag själv brydde mig inte om spegeln längre. Det var ju inte det som var det viktiga, utan familjen. Det var den lyckligaste perioden i mitt liv tills bakslaget kom, ett bakslag som till slut blev vändningen.

När båda pojkarna var på väg in i tonåren drabbades jag av en halvsidig ansiktsförlamning vilket så här i efterhand kan kännas lite komiskt. Varför drabbades just jag? Läkarna misstänker att det var stressrelaterat. Där fick jag minsann för alla mina absurda tankar kring utseende.

När det hände kom allt tillbaka. Vem var jag nu? Med ett halvt ansikte? Det fanns inget jag längre. Jag var ingen för mitt ansikte var ju förstört. Dessa tankar brottades jag med konstant. Min omgivning stöttade men ingen förstod riktigt hur dåligt jag mådde.

Jag började gå i terapi och förstod hur jag hela mitt liv hade haft osunda tankar om utseendets betydelse. Min terapeut gav mig en existentiell syn på livet och pratade mycket om tacksamhet. Då insåg jag att mitt ansikte fortfarande var min identitet. Och jag var tvungen att tänka om. Jag hade ju så mycket att ge.

Jag hade inte brutit ryggen och hamnat i rullstol, jag skulle inte dö, det var bara mitt ansikte. Jag tror att mitt förändrade sätt att tänka gjorde att förlamningen släppte nästan helt och hållet efter ett par veckor.

Men någonstans djupt inom mig fanns dåliga tankar kvar. Under flera månader fick jag ångestattacker varje gång jag kände något på den sidan. En liten ryckning i ögat och jag fick katastroftankar. Tänk om förlamningen skulle komma tillbaka?

Några år efter blev min äldsta son upptäckt av en modellscout. Det var en mycket märklig känsla och jag började återigen fundera kring vad utseende egentligen betyder i vårt samhälle. Hur skönhet öppnar alla världens dörrar.

Min son ser det bara som ett välbetalt extrajobb. Uppenbarligen har jag inte fört den dysfunktionella fixeringen vidare. Jag har ändå lyckats – tillsammans med hans pappa – att få honom och hans bror att inse hur oviktigt det är med det yttre. Att det finns så mycket annat hos en människa.

Min son har lärt mig att titta på mig själv på ett annat sätt. Dessutom inspirerade han mig till att skriva en ungdomsbok, som utspelar sig i den utseendefixerade modevärlden.

Boken är en viktig del i min rehab. Jag skapade en karaktär som inte brydde sig om sitt utseende, som stod med fötterna på jorden och inte sökte konstant bekräftelse. Vad jag önskar att jag hade haft en sådan förebild när jag var ung!

För mig tog det i stället 50 år, en ansiktsförlamning och en modellande son för att inse att jag har många andra fina egenskaper och inte bara mina långa ögonfransar och mina höga kindknotor. Min självkänsla och mitt självförtroende känns mer balanserade i dag.

När jag tittar på mig själv i spegeln i dag ser jag att jag inte är hundra procent återställd efter förlamningen och dessutom börjar jag få rynkor. Men jag älskar dem, varenda linje talar om att jag har levt.

Jag tänker inte botoxa bort någonting för då skulle jag antagligen inte kunna sluta. Det är kärleken till dig själv som fyller hålet, inte botox.

Det här är jag 2018.

Och jag duger.

Av: Katarina Wilk Foto: Anna Rut Fridholm

NUVARANDE ”Det tog mig ett halvt liv att bli vän med mitt utseende.”
NÄSTA Emma Hambergs 7 steg till en ny chans i livet