Färre än fem procent av alla som får bröstcancer är under 40. De flesta har redan passerat 60. Som Taras Maggan Hägglund. Här bjuder hon på viktiga, nya fakta – sprungna ur hennes eget besök i cancerland.

maggan_hagglund_cancer
40 + Då känns tanken på cancer rätt avlägsen för de flesta av oss. Och det kommer att dröja innan den kommer riktigt nära. Ungefär 26 år. Innan du befinner dig i Rosa-bandet-land på allvar.

Genomsnittsåldern för en svensk kvinna att få bröstcancer är 66 år. Själv var jag 64.

Nu är jag 66 och har gjort mitt cancerår. Det här vill jag att du ska veta. Så att du är beredd.

Om det drabbar dig eller din väninna eller din arbetskamrat om så där drygt 20 år. Säg 2044 eller däromkring. Och kanske redan tidigare – en mamma, en faster, en äldre väninna.

År 2016 var det 7558 kvinnor som fick diagnosen bröstcancer. Själv kommer jag att komma med i 2017 års statistik.


Det här är jag glad att jag visste

Maggan Hägglund kunde mycket redan innan hon drabbades. Nu kan hon mer. Mycket mer.

Eftersom jag genom åren skrivit en hel del om cancer, intervjuat experter och plöjt statistik hade jag fördelen att redan ha en massa fakta i skallen. För mig var det väldigt bra.

Fast det beror nog också på hur man är rent generellt. Som en väninna sade, ”även om jag visste att överlevnaden är 94 procent hade jag varit övertygad om att just jag hörde till de 6 procenten som inte klarade sig”.

Jag visste att prognosen är god. ”Jaha”, kalkylerade min hjärna. ”Hur hög är femårsöverlevnaden för kvinnor som drabbats av bröstcancer i Stockholms läns landsting. Runt 94 procent väl?”

Så jag drabbades inte av någon ”Å nu ska jag nog dö”- chock. Mer ”Jaha, nu ska jag ställa in mig på ett år av behandlingar”. Jag som hade varit nöjd med min formulering ”Numera är cancer för de flesta inte en punkt utan en parantes i livet”, ställde in mig på en cancerparantes i mitt liv.

Jag visste mycket om behandlingarna. Operation, troligen av tårtbitstyp där man tar bort en bit av bröstet. Strålning. Och hormontabletter. Det är den vanligaste behandlingen. Det visste jag.

80 procent av all bröstcancer är hormonkänslig. Och sedan i vissa fall cytostatikabehandling (cellgifter) som kan vara tuff, men inte alls lika tuff som för 20 år sedan. Folk ligger inte och kaskadkräks längre.

12 saker jag upptäckte under resans gång

  1. Jag kom direkt in i en cancergräddfil i vården. Jag gick till vårdcentralen med min knöl på en måndag, på tisdag eftermiddag undersöktes jag av en cancerkirurg och sedan blev det ritsch-ratsch genom avancerade undersökningar. Jag säger inte att det är likadant överallt. Men för mig var det så.
  2. Operationen gick snabbare än jag trodde. In vid sju, ute igen efter lunch.
  3. Det tog längre tid än jag väntat att hämta mig efter operationen. Fyra-fem veckor innan jag kände mig fysiskt stark igen. Bara för några små snitt på en tutte.
  4. Jag lärde mig ett nytt ord – piccline. och skaffade långärmade sommarklänningar. En piccline är en kateter genom vilken man får cytostatika – cellgifter – vars öppning sitter på överarmen. Det är en del pyssel med den för man måste gå och få den rengjord varje vecka på vårdcentralen. Så där blev jag stammis och lärde känna många trevliga sköterskor. Sin piccline har man under hela tiden man får cytostatika – i mitt fal drygt fyra månader.
  5. Vården är numera uppbygd på att man ska vara välinformerad. Det passar mig bra. Om du är tvärtom som typ kan du be att slippa all info.
  6. Kontaktsköterskor är en utmärkt uppfinning. Du har en sköterska som du kan ringa (hen ringer upp oftast inom en timme på vardagar) och fråga om saker. Väldigt bra.
  7. Jag kunde få sitta och titta ut över vatten, skog och hus medan jag fick cytostatikabehandling. Jag lyssnade på talböcker och långsamt droppade cellgiftet in i min överarm. Det gör inte ont, det är inte obehagligt.
  8. Man kan aldrig förutsäga hur någon reagerar på behandlingarna. Det budskapet fick jag intrummat i mig gång på gång. Gäller särskilt cytostatikabehandling (som bara ges i vissa bröstcancerfall). En del blir helt utslagna medan andra fortsätter att jobba heltid. För mig var det såhär:
    Operation: Lite småbökigt med omläggningar, gjorde inte särskilt ont men jag blev tröttare än jag väntat.
    Strålning: Lite irriterad i huden (som om jag solat lite för länge). Många tider att passa. I övrigt inga biverkningar.
    Cellgifter: Gjorde mig framförallt väldigt svag rent fysiskt. Jag hasade mig fram som en 90-åring med allvarlig kol vissa dagar. Alltså långsamt och med många pauser. Ibland lite yrsel. En period hade jag smärtor i skelettet, då hade jag ett par riktigt tuffa dagar med starka värktabletter. Och så lite skavanker här och där vissa dagar – ont i munnens slemhinnor, klianda hud, domningar i fotsulorna. Dessutom svårt att koncentrera mig, hjärnan hängde inte med. Men mitt genomsnittsbetyg – helt uthärdligt.
    Jag jobbade halvtid hela behandlingstiden. Detta kunde jag göra tack vare att jag jobbar hemifrån och kan planera mitt jobb.
  9. En peruk behöver inte vara varm. Jag betalade extra för att få en syntetperuk av extra hög kvalitet och det var en bra investering. Min hette Sentoo Premium plus 102. Den använde jag ofta och gärna. Nu står den som prydnad i mitt badrum på mannekänghuvudet Pella.
  10. Lösögonfransar är inget för mig! Trots mitt pillande och klistrande lossade de rätt var det var och hängde på trekvart. Jag övergick till att markera ögonen med kajal.
  11. Återhämtning tar tid. För mig tog det ungefär ett halvt år efter avslutad cytostatikabehandling innan jag var stark igen både fysiskt och psykiskt.
  12. Cancer är ett laddat ord som får omgivningen att reagera på väldigt olika sätt.

Av: Maggan Hägglund 

NUVARANDE Taras Maggan Hägglund – Min resa i rosabandet-land
NÄSTA Min sambo lurade mig – tryggheten byttes mot kuvert från kronofogden