Träning sex timmar per dag. Om det var det som skulle hjälpa Pamela Andersson Alselind att vinna över tumören i hjärnan i hjärnan, så varför tveka. Styrkan fann hon i sin medfödda vinnarskalle – och hos en alldeles speciell man.

Pamela Andersson Alselind
Ålder: 53.
Familj: Maken Christer Skog, barnen John, 14, och Valentina, 12. Fyra bonusbarn, Kalle, Emilia, Hanna och Johan.
Bor: Lilla Essingen i Stockholm.
Gör: Chefredaktör på ToppHälsa, författare och föreläsare.
Aktuell: Med nya boken ”Två hål i huvudet och ett mirakel” (Lava Förlag).

pamela_bok_132018


Den sjätte december 2016. Jag jobbar extra på ToppHälsa när chefredaktören Pam kommer in på redaktionen.
Hon stänger dörren bakom sig.

– Hur gick det? frågar någon.

Vi vet alla att hon varit hos läkaren, ett besök som egentligen inte var inplanerat men som bokats in för en film hon gör för Cancergalan. Ett av de många återbesök hon gjort de senaste åren, vi har nästan börjat bli vana vid dem.

Men bara nästan.

– Den är borta, säger hon.

Vi stirrar på henne.
– Den är borta, säger hon och börjar gråta.
– Tumören är borta.

Vi börjar alla gråta.

Hon pratar om tumören hon haft i hjärnan. Den här dagen har hon fått reda på att allt som återstår av den är två hål.

Någon springer ut och köper champagne. Det ofattbara har hänt. Av den livsfarliga tumören hon haft i hjärnan, har levt med i fyra och ett halvt år, återstår två små hål. Hur var det ens möjligt?

Nu har hon skrivit en bok om vägen dit. ”Två hål i huvudet och ett mirakel” (Lava förlag). Om hur hon tänkte, hur hon gjorde, om hur hon förändrade förutsättningarna.

– Det är viktigt att poängtera att jag inte är någon forskare och ingen läkare, men jag har mycket erfarenhet genom min resa. Det här handlar om det jag har gjort, mina knep, mina tips, säger hon.

Boken – och resan – börjar med den där dagen 2012 när hon fått cancerbeskedet. Eller rättare sagt på natten efter. Efter att ha gråtit slut på tårarna bestämde hon sig, 14 timmar och 10 minuter efter att hon fått beskedet, för att kämpa tillbaka.

– När jag satt där mitt i natten försökte jag leta efter något som man kan påverka och det fanns inget. Men kroppen skulle jag kunna påverka.

Hon bläddrade genom sitt liv i raketfart, säger hon. Och hittade sig själv som ung.

– När jag var den där tjejen som alltid tränade. Jag hade glömt den delen. Jag gick tillbaka till den gamla handbollstjejen från Hudiksvall som aldrig gav upp. Jag hade varit skadad och tagit mig tillbaka. Jag hade slagits ur underläge förut och lyckats. Då blev det helt naturligt att det var det jag skulle göra.

Nu skulle hon träna sig stark, beslutade hon. Hon skulle slåss mot tumören på alla möjliga sätt.

Hon hade redan börjat träna med en PT, för att komma i form till sitt nya jobb som chefredaktör för hälsotidningen ToppHälsa. Egentligen var hon i rätt dålig form, hade som så många glömt bort sig själv mellan alla måsten med barn och jobb. Nu ringde hon mitt i natten upp sin PT, Christer Skog, som råkar vara en av Sveriges bästa på att bygga upp kroppen och psyket långsiktigt och hållbart.

– Och Christer gav mig verktygen som jag behövde. Jag hade kanske fått samma idé, men utan honom hade jag tränat sönder mig. Jag hade ju inte tränat på flera år. Men hans kunskap gjorde att jag byggde upp kroppen på rätt sätt.

Hon fick ett mastigt schema. Väldigt mastigt. Det finns med i boken.

– Jag fick det dag för dag. Varje morgon klockan sju. Då hade Christer kollat pulsbandet jag hade på mig dygnet runt, och sedan fick jag ett schema efter det. Jag hade själv inte sett det totala upplägget förrän jag skrev boken.

I den finns träningsupplägget med som ett sexveckors schema – ett kickstartsprogram, säger Pam. För henne handlade det om att bli stark inför operationen. För någon annan kan det fungera som kickstart för att komma igång med träningen.

– Först behöver du träna för att orka träna och hitta rutiner och vanor. Efter sex veckor har du styrkan att orka med träning. Och en kickstart på sex veckor är ju i långa loppet ingenting.

Men hur orkade du? Hur hann du?
– Jag var ledig och hade semester, säger Pam, som valde det i stället för sjukskrivning.

Hon ville inte känna sig sjuk.

Allvaret bryter igenom. För första gången syns det på henne att det faktiskt var på liv och död.

– Och jag kämpade för mitt liv, säger hon. Att träna sex timmar per dag, det var det jag trodde skulle göra att jag skulle få leva längre. Hade Christer inte hejdat mig hade jag kört mer. Det var det som gjorde att jag fick ett hopp. Mitt jobb var att försöka överleva längre.

Hon säger att hon nog är född med stark vilja.
– Jag visste väldigt tidigt vad jag ville och jag har alltid kämpat hårt för att få det jag vill ha. Jag har inte varit rädd att ta för mig av det heller. Jag hade en gammal pojkvän som sa ”du får det du drömmer om att hända”. Jag ser att det kan bli möjligt. Det har jag haft i mig sedan jag föddes. Och det har varit en styrka den här tiden. Min mentala styrka har visat sig vara så stark att jag klarar av att göra saker även är jag är dödssjuk.

Inför operationen hade hon ökat syreupptagningen enormt, och hon var starkare än någonsin i vuxen ålder. Efter operationen, när hon började med cellgifter och strålning, bröts kroppen ner igen. Hon fick börja om, men fortsatte hela tiden röra på sig utifrån vad hon orkade och klarade just då.

Att träna var bra, det visste hon. Men inte hur bra.
– Det som händer i kroppen när man tränar är fantastiskt, säger hon. Men det som händer i hjärnan är magi; med endofinerna, dopaminet, serotoninet. Sedan jag började träna har det kommit mycket mer forskning på det här området. Jag visste inte om det när jag började.

– I dag vet jag att när man tränar förlänger man sitt liv. De ämnen som frisätts hjälper hjärnan att bli smartare. Sitter du bara i soffan, då dör hjärncellerna, de blir också försoffade.

Självklart fortsätter hon träna, gärna och med glädje. Även om det ibland kommer hinder i vägen. När vi träffats har hon precis haft kikhosta.

– Jag får börja om hela tiden, gå tillbaka. Men det har jag gjort förut, börjat om. Och då gäller det att börja om direkt! Inte på måndag. Vi ska alltid göra allt på måndagar. Varför inte börja den dag du kommer på det.

Hon går mycket, säger hon. Det går alltid att få in. Och så lägger hon gärna in ett eget träningsläger på helgerna, kör fyra pass för att ”ta igen”.

– Jag kör mycket powerwalk. Det är så bra, och kör du med stavar får du ut 10 procent mer effekt. Och så går jag på gymmet och stärker musklerna för att orka mer. Det blir viktigare med åldern. Ju äldre du blir, desto mer behöver du gå på gym.

Pam har hela tiden varit öppen med sin sjukdom. Hon har bloggat, skrivit, hållit föredrag. Det blev också del i hennes mentala träning.

Och samtidigt ville hon när hon var sjuk fortsätta sitt liv så gott det gick. Hon jobbade, försökte vara ”som vanligt”.

Inte förrän under den där sista värsta perioden med cellgifterna, när hon var så dålig att hon inte fick genomgå den sista kuren, började det märkas hur jobbigt det var, hur trött hon var. Hur ont det gjorde. Ville någon ge henne en kram, ryggade hon.

– Jag klarade inte beröring. Jag kunde inte äta för att det gjorde så ont att tugga.

Fortfarande går hon på kontroller. Hon har epilepsi som hon medicinerar för. Kan inte jobba lika intensivt som tidigare (vilket å andra sidan var i det närmaste omänskligt intensivt), hon har svårt med talet (vilket inte märks, men jo, när jag är trött, säger Pam). Och hon har problem med balansen.

– Tidigare gick jag alltid i högklackade skor, nu gör jag det nästan aldrig. Och fötterna smärtar fortfarande efter cellgifterna, så jag har börjat köpa skor som är en storlek större. Jag blir lite tröttare i huvudet också, och så har jag fått migrän av ärret i hjärnan.

Och hon visar hur hon alltid har mobilen på ljudlöst, för att slippa höga ljud.

Hennes barn har börjat vänja sig vid att det är ”som vanligt igen”, säger hon. Det var den stora skräcken. Inte att dö. Utan att dö från barnen, skriver hon i sin bok.

– De har mer och mer släppt det. Men ibland, om jag till exempel varit väldigt trött, då kan man se att de reagerar. Jag orkar inte heller lika mycket som förut, även om jag anses vara extremt energisk. Jag skämde nog bort mina barn också innan, när jag orkade allt.

Och Christer, PT:n som hon gifte sig med 2014. Mannen som hon tillägnar boken och som är den som ligger bakom träningstänket som gjorde henne så stark att hon orkade kämpa emot en tumör och vinna.

– Han har betytt allt, säger Pam. Jag tror inte att jag hade levt i dag om han inte hjälpt mig och jag haft honom som stöd. Jag skulle ha tränat fel, tränat sönder mig. Dessutom visade det sig att han var en bra kock. Läkarna sa till mig att äta bra mat och skippa lightprodukter. Och Christer är bra på långkok och att laga från grunden.

Han sjunger bra också, visar det sig på releasefesten för nya boken. När han spelar en Winnerbäck-låt tillägnad Pam, ja, då är det nog ingen som inte får tårar i ögonen.

– Jag vet, sa Pam. Visst är han fantastisk. Utan honom, ja, då vet jag inte hur det hade gått.

pamela_brollop_132018

Pamela och Christer gifte sig i augusti 2016. Pamela i en klänning av Camilla Thulin och barfota; smärtorna i fötterna gjorde att hon inte kunde ha skor.

pamela_sjukhus_132018

Var sjätte månad behöver Pamela åka in och röntga hjärnan för att se om det har kommit en ny tumör eller om det fortfarande är tomt.

pamela_hjarna_1320187

Den stora bilden är tagen 2012. det som är vitt är tumören. På den svarta lilla intill syns två hål.

pamela_familj_132018

Pamela fyller 50! Här med fyra av barnen: Emilia i röd klänning, Kalle, John och Valentina framför.


Vill du också komma i form?

pamela_traningsresa

Cykel är ett sätt att träna balansen, som blivit sämre efter operationen. Här på Playitas under en träningsresa med Christer.

Det var Christer Skog, som bland annat jobbat som tränare på elitnivå och har forskat på överträning och höghöjdsträning, som stod för Pams träningsupplägg. Funkar lika bra för alla som vill bli starka och må bra! Gör så här:

  1. Lågintensiv träning gör att du tränar upp din mjölksyratröskel, vilket gör att muskelcellerna blir bättre på att ta hand om syret i cellen. Till exempel powerwalks, gå två timmar i skogen, gå med stavar åtta kilometer längs en landsväg, cykla 2–3 mil …
  2. Långa pass – ju längre du är ute desto bättre.
  3. Ta det lugnt. Bygg upp muskler, senor, hjärta och lungor så att kroppen hinner med, håller och inte blir skadad.
  4. Tålamod, kontinuitet och distans är det som krävs. Bygg upp rutiner och vanor.
  5. All rörelse räknas! Rör dig ofta: Skotta snö, klipp gräs, räfsa, lek med ungarna.
  6. Styrketräning behövs för att du ska orka träna. Ju äldre du är, desto mer gymtid.

Pams schema inför operationen kunde se ut så här:

Måndag: 60 min powerwalk före frukost, 60 min vattenlöpning före lunch, 120 min cykel före middag.

Tisdag: 60 min powerwalk före frukost, 60 min styrka på gym före lunch, 12 min stavgång före middag.

Och så vidare …

Pamelas mentala styrketänk

Hon har låtit det positiva dominera, som en drillad idrottskvinna.

En enda gång när hon blev sjuk gick hon till en kurator, men tyckte inte det gav något.

I stället har Pam jobbat med det mentala mycket på egen hand.

– Jag skrev mycket, bloggade mycket, lärde mig mycket av mig själv. Jag hittade mina verktyg.

Dessutom har hon haft sin idrottsbakgrund att falla tillbaka på:
– Som ung var jag en bra handbollsspelare men också en bra handbollstränare. Jag gick träningskurser, gick ledarskapsutbildningar. Det handlade mycket om att få andra peppade och starka, det är sådant jag har nytta av i dag.

– Jag har också försökt jobba mycket med affirmationer. Som när jag fick ont när jag tränade, då tänkte jag att ”åh, träningsvärk, vad bra, det är min kropp som tackar mig för att jag ser den”.

Eller när det sprängvärkte i fötterna av cellgifterna; ”vad bra att det känns, då är det jobbigt för tumören”. Jag har hela tiden vänt saker till något positivt.

I sin bok ger Pam olika exempel på ”tänk inte… ” – ”tänk så här i stället…”

– Det är sådant jag tror många skulle tjäna på.

Att utmana sig i tankarna är ett annat av hennes knep:

– Att jobba med sig själv mentalt, det är för mig att låta tankarna rulla runt när jag sitter hemma i lugn och ro. Jag låter tankarna komma, skriver ner dem, värderar dem.

– Vi lägger ner så mycket tid på det yttre, men tänk om vi kunde ta lite av den tiden som vi piffar med det yttre, och i stället fundera över det inre.

Av: Eva Gussarsson Foto: Peter Jönsson

NUVARANDE Pamela Andersson: ”Mitt jobb var att överleva”
NÄSTA Tonårsfrågan: ”Måste hon ha kontakt med sin pappa?”