Vissa saker går inte att förbereda sig för – eller rusta sig mot. Som ett bröstcancerbesked – eller rädslan i barnens ögon. Clara Bolmsjö vet.

skrevundercancer1_1219

Foto: Joi Grinde

Clara Bolmsjö
Ålder: 43.
Familj: Maken Johan och barnen Elias, Majken och Sigge.
Bor: Radhus i Lund.
Gör: Författare och VD för ett fastighetsbolag.


Mammografin gjordes i all hast, mellan ett tandläkarbesök och ett jobbmöte. Av med kläderna, in med brösten i maskinen, se dem klämmas ihop till två ömma plattor och susa vidare ut i vardagsracet.

Clara Bolmsjö har alltid haft nära till oron, men hon hade aldrig tänkt att just brösten var något hon behövde bekymra sig över, hon var ju bara 41.

Tills det damp ner ett kuvert i brevlådan hemma i radhuset i Lund.

Plötsligt satt hon mitt emot en läkare som berättade om en tumör i högra bröstet. Om provsvar och operation och cytostatikabehandling.

– Jag var i chock. Det enda jag minns var att någon i rummet hade på sig strumpbyxor med hjärtmönster.

Hon var livrädd och kände sig nästan förrådd. Som om kroppen och livet lurat henne. Medan hon själv hade haft fullt upp med att dammsuga, lära barnen att cykla, storhandla och rusa till föräldramöten hade hennes egna celler skapat en ondsint bula. I smyg, gömd där under huden. Nu fann hon sig själv sängliggande av cytostatika, med ärr över bröstet och hår som lossnade i stora tussar.

– Jag ville ju gärna se mig som en autonom människa. Nu låg jag där helt utelämnad. Upplåten till andra, till sjukvården och cellgifterna.

I dag har Clara Bolmsjö fått tillbaka sina egna lockar på huvudet. Det har gått exakt ett år sedan hon avslutade behandlingen och hon är glad för varje millimeter av äkta, bruna strån som tittar fram. Men det gör fortfarande ont att minnas rädslan i barnens ögon. Hur de kröp upp tätt intill och strök handen över hennes kala hjässa.

– Hur skulle jag kunna bära dem genom sjukdomen? Det var svårt att bära andra när jag knappt kunde hålla om mig själv.

Clara och hennes man fick mycket stöd av familjen, vännerna och grannarna. Ändå plågades hon av skuld över att inte finnas där för barnen, vare sig praktiskt eller emotionellt. De sa som det var till dem men för minstingen, som då var sju, förenklade de bilden och utelämnade rädslan.

Det försökte de också göra inför tioåringen, som pendlade mellan två lägen. Å ena sidan var hon den tröstande och förståndiga flickan, å den andra var hon arg och frustrerad. 14-åringen, som var äldst, blev snabbt ännu äldre. Han tog det hårt och hade behov av att få veta precis hur allt låg till.

– För mig var det en större sorg att se vad de gick igenom än att själv behöva utstå sjukdomen.

Clara har alltid skrivit. I undanstuvade lådor i sovrummet ligger 250 dagböcker, den första med snirkliga nioårsbokstäver.

– Det är en ohejdad vana, men också friskvård. Det är ett sätt att titta på sig själv. En spegling.

skrevundercancer2_1219

Foto: Joi Grinde

Få men viktiga ord i korta kapitel.

När cancern ritade om tillvarons karta startade hon en blogg. Clara och hennes man ville vara öppna inför grannar, skola och barnens kompisars föräldrar. Sjukdomen fick inte bli något skämmigt och onämnbart. Ytterdörren skulle stå lika öppen som alltid och på bloggen kunde alla som fanns runtomkring följa med en bit på vägen.

– Jag har alltid haft ett kreativt driv och en lust och längtan efter att få berätta och bli förstådd.

När det var dags att gå in i de allra tuffaste månaderna av cytostatika, fattade Clara ett beslut. Hon skulle skriva för att stå ut – och för att försöka bli publicerad. Drömmen hade funnits sedan tonåren. När hon var 21 gick hon skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Men brödfödan kom emellan, socionomutbildningen och barnen.

Nu kunde hon inte längre jobba. Det enda hon faktiskt kunde var att ligga där i soffan och då och då, när hon kvicknade till för en stund, föra fingrarna över laptoppens tangenter.

– Det var en sådan tröst att få forma orden. Att få ur mig det som var och i min förtvivlan få forma en berättelse. Jag fick ett fäste. Orden blev till även om jag inte riktigt gjorde det.

Två parallella berättelser växte fram och vävdes samman i en prosalyrisk form. Hon skrev om snabbdelande celler i en mammas kropp. Om väntrum och sjukrum. Och hon skrev om en familjs vilja att leva av jorden, skingra sly och ogräs och se sköra skott spira i den snåla blåsten. Kroppen som ansatts och gjorts obrukbar speglas i bruket av jorden.

– När jag skrivit klart var den värsta delen av behandlingen över.

skrevundercancer_boken_1219

Foto: Joi Grinde

Jordkropp är Claras debut.

Att som debutant få ett förlag att nappa är svårt, inte minst för den som skriver lyrik.

– När min förläggare ringde blev jag så fruktansvärt glad. Det var så stort.

”Jordkropp” fick fina recensioner och Clara Bolmsjö har nominerats till årets Katapultpris, fått delta på en rad poesimässor och författarsamtal. Men den kanske största upplevelsen var när barnen för första gången fick den tryckta boken i sina händer.

– De var så stolta. Allt det fruktansvärt jobbiga hade lett till något, blivit något.

– Jag hade fått syn på hur viktigt skrivandet är för mig och författardebuterat.

Det burrar från telefonen på soffbordet. Det är minstingen som ringer från fritids: ”Mamma, lovar du att du är hemma när jag kommer? Du måste lova på tusen!”

– Jag är här hjärtat, jag lovar, på tusen, svarar Clara.

Hon kommer att finnas där för sina barn, länge, länge. Återbesöket visade att Claras kropp är fri från cancern.

– Men min rädsla finns kvar. Jag är en hastig person och tillfrisknandet är en långsam process. Fast med tiden som går och ärren som bleknar blir det ändå stabilare.

Men hon är tacksam mot sin kropp. Den har fått mycket stryk, ändå klarar den nu att bära henne igen.

– I dag vet jag att du inte kan ta den för given.

Hemma i vardagsrummet har den grå soffan som hon låg i under så många månader, bytts ut. I de korta glappen mellan jobb och middag, läxläsning och omslutande kramar, slår hon sig ned i den nya röda och formar ord till meningar som en dag ska bli till en ny bok.

– Det är svårt att vara huvudperson i sitt eget liv. Men jag försöker hitta ett sätt att ge mig själv tid att skriva. Det är det här jag vill göra och i dag känner jag att jag är skyldig mig själv det.

skrevundercancer3_1219

Foto: Joi Grinde

Av: Hanna Welin Foto: Joi Grinde