Socker dövar känslor. Tröstar. Lägger på kilon. Så var det för Louise Hafdell. Tills hon en dag var så stor att klacken på de italienska pumpsen vek sig ... Det här är hennes berättelse om vägen ut ur sockerfällan.

sockerfri_bild4_12019

Foto: Linda Broström

Louise Hafdell
Ålder: 44.
Familj: Maken Niklas och två barn från tidigare äktenskap, 15 och 17 år, och två bonusbarn och ett bonusbarnbarn.
Bor: Vallentuna.
Gör: Egenföretagare, föreläser, driver Instagramkontot louisehafdell_unnadig med ca 19 000 följare samt louisehafdell.se


Louise 6 tips om du vill minska på sockret

sockerfri_bild1_12019

Foto: Linda Broström

  1. När du blir sugen ät fett och bli mätt. En kopp te med kokosolja kan fungera bra.
  2. Handla på nätet en gång i veckan efter en veckomatsedel (det gjorde Louise första året). Dels slipper du snubbla förbi erbjudande av typen ”ta 3 lakritsstänger, betala för 2”, dels kan du läsa innehållsförteckningarna lättare och avgöra vad som innehåller socker och inte.
  3. Unna dig i form. Om du gillar spagetti och köttfärssås, men vill dra ner på socker/snabba kolhydrater – gör en köttfärssås, häll i en skvätt grädde och extra ost och servera till zucchininudlar. Gillar du västerbottenpaj, gör en paj utan skal. Gräv där du står, ät bara det du tycker är gott!
  4. Förbered dig för det oförutsedda, ha med dig nödproviant som ostkuber och ölkorv.
  5. Var öppen med att det här är viktigt för dig, stå för ditt val – du unnar ju dig att avstå – du unnar dig hälsa.
  6. Är du bortbjuden våga var lite ”besvärlig” och ring och fråga vad som bjuds och erbjud att ta med något om du vill. Säg att du är en lite ”krånglig gäst”. Med lite vänlighet fungerar det bra.

sockerfri_bild2_12019

Foto: Linda Broström

Framför mig sitter en vältalig kvinna, 44 år ung, och sedan fyra år fri från ett sockermissbruk som begränsade hennes liv.

Louise Hafdell har inte bara varit fysiskt stor, hon har använt socker för att bedöva sig när livet har kärvat eller pressen på jobbet blivit för stor. Hon sätter ner tekoppen på soffbordet och beskriver sig som en huvudfoting; någon som har levt utan att känna efter.

– Jag har kört på i livet, varit en riktig prestationsprinsessa. När livet har gått emot mig har jag ätit socker, och det kan ha varit allt från riktiga trauman till vardagliga saker som att datorn har krånglat. Jag har dövat hela känsloregistret med socker.

Louise upplevde sitt första sockerrus när hon var tre år. Hon hade ramlat ner för en trappa och blev tröstad med sötad vispgrädde.

– Jag minns känslan av välbehag, sedan dess har sött varit min tröst.

I första klass upplevde hon sig som ”tjock” när barnen skulle väga sig hos skolsyster och alla berättade vad de vägde. Några år senare började hon att banta. Hon kom över Husmodern hemma hos en äldre släkting, hittade VeckoRevyn hon någon annan, och lärde sig hur man räknar kalorier. Det här var början till en viktresa som skulle landa på tresiffrigt – och en kamp för att få bort 55 kilo.

– Men det var inte mat som gjorde mig tjock, utan mintstänger, lösgodis och bakeoffbullar.

Louise återkommer till livets vägskäl. Som när hennes pappa tog livet av sig och världen tystnade. Hon var åtta år och började köpa lösgosdis varje dag. Hon hade ringpengar – det här var ju före mobiltelefonerna – och för dessa köpte hon lösgodis.

– Jag finansierade mitt missbruk med de pengarna, säger hon och beskriver hur hon åt upp godiset på väg hem till mormor efter skolan.

Ett beteende som fortsatte fram till 39 års ålder, ”att äta under transport när ingen ser” – sådant är missbrukarbeteendet.

– Bilen är en rullande knarkarkvart, man kunde känna knastret av socker i min bil. Golvet var täckt av tomma lösgodispåsar. Men ingen hade någonsin sett mig äta godis …

Ett annat vägskäl var 2009. Louise hade gjort karriär i skolans värld, var rektor, frånskild, ensamstående med två barn, och hade gått från storlek 42 till 52 på ett läsår. Hon var fåfäng men det var svårt att hitta kläder. Hon satsade på accessoarer i stället. Men så, en dag, brast det. Hon hade ett par högklackade italienska skor och ena klacken vek sig.

– Jag stod där och insåg att jag var jättestor. Jag kände mig så naken. Jag bytte till platta ballerinaskor. Gick ut till bilen och när jag satte mig kände jag hur hela bilen gungade. Det hade den gjort tidigare också, förstås, men först nu kände jag det. Jag bestämde mig för att det här måste få ett slut.

sockerfri_bild5_12019

Men fortfarande låg ansvaret hos någon annan, eller något annat. När hon var 13 år hade hon skrivit en uppsats om ett drömpiller som gjorde människor smala, nu var det dags att beta av några av den tidens underpiller mot fetma. Det visade sig vara långt ifrån en angenäm upplevelse. Att det man äter rinner ut ur kroppen den andra vägen är minst lika otäckt som det låter, förklarar hon.

I september samma år återstod bara en väg för Lousie: Gastric bypass.

– Det som var kvar var att stympa ett friskt organ, säger hon.

Var du inte rädd?
– Nej, inte ett dugg! Jag var lycklig.

På sex månader gick hon ner 45 kilo. Hon var bara 34 år och kroppen hängde med hyggligt i de stora viktsvängningarna, förutom brösten, som hon så småningom lät plastikoperera för att få tillbaka sina ”gamla bröst”.

Hon slutade – tillfälligt – att äta smågodis, men fick i sig socker på annat vis: bär, frukt, russin och knäckebröd. Godislöftet reviderades när hon köpte lösgodis till medarbetarna på sin nya arbetsplats.

Då kom hon på en ny ”sanning” – det var lösgodis hon hade blivit tjock av, inte förpackat godis. Och nu följde två år av nya utsvävningar, där geleråttor byttes mot pappersinpackad Japp. Kulmen nåddes 2011. Hon var med i en tävling och vann fyra kilo lösgodis.

– Och då kom tankarna igen, att det här bara var något tillfälligt och det var dessutom påsk, och jag kunde väll unna mig lite på påskafton, och på påskdagen, och varför inte på annandagen med …

Fem år efter den omfattande magoperationen hade Louise gått upp massor igen. Hon började närman sig tresiffrigt.

– Nu började jag må psykiskt dåligt! Jag frågade mig själv vad jag var för idiot som inte kunde hålla vikten efter en gastric bypass. Jag hade på något sätt ”lurat” mig själv, min arbetsgivare och landstinget genom att inte ta hand om mig.

Jag hade begränsat mig genom att förgifta mig med socker. Min pappa söp i smyg och jag är väldigt tacksam för att det är socker och inte alkohol som har varit mitt missbruk, men missbruk var det, jag gömde godis i tvättstugan och kunde snabbt trycka in en godisbit i kinden så ingen såg vad jag hade i munnen …

Kampen om sockret pågick i hennes huvud. Den ena rösten var för, den andra mot. Sockermonstret vann oftast slaget om det söta, för ”visst ska du unna dig!” eller ”banta kan du börja med efter jul …”. Och vann inte sockermonstret kunde sötningstrollet kliva in som segrare, de där supersöta sockerfria produkterna, både i form av godis och läsk, och som också kan trigga sockersug.

– Jag kunde fantisera om godis på jobbet, om vad jag skulle äta, sedan … Jag vanvårdade mig själv, både fysiskt och psykiskt.

2014 vände det. Louise skulle fylla 40. Men det blev ingen fest. Hon insåg att det var i samma ålder som hennes pappa hade tagit livet av sig: Nu var det dags att förändra!

Louise läste om ”Sockerbomben i din hjärna”, Bitten Johanssons och Pia Nordströms bok om hur sockret kan ställa till det för vissa människor. Poletterna trillade ner och boken blev hennes livboj.

– Herregud, de skriver ju om mig, tänkte jag, och tog kontakt med Bitten, köpte en webbaserad kurs – och köpte en påse lösgodis, som för att ta farväl innan jag skulle börja avgifta mig.

Louise kropp hade börjar säga ifrån ordentligt och någonstans öppnades en väg in till hennes inre.

– Jag insåg att jag måste sluta med socker för att överleva! Min kvot var fylld för en livstid. Och när jag insåg det blev jag skräckslagen, vem skulle trösta mig nu?! Jag låg där sömnlös i sängen på natten, men utan att väcka min man; jag vågade ligga kvar och känna min rädsla.

Dagen därpå tog Louise fram alla böcker hon hade om LCHF, skrev veckomatsedlar och har sedan augusti 2014 inte ätit socker. Hon har gått igenom avvänjningens steg, från de första dagarnas lyckokänslor, till tredje och fjärde dagens kamp och obehaglig doft i munnen, till dagar ”då du kommer tro att du är sjuk” (som det stod i boken) till den 21 dagens frid.

Tre veckor tog det för henne att bli fri.

Kvar är det livslånga beslutet att säga nej till socker.

– Jag kände att jag kommer nog kunna leva med det här, jag gick ner ett kilo i veckan, till storlek 42, sedan 40 … tills jag i april 2016 kände, att nu är jag färdig. Och sedan dess har jag varit viktstabil och har storlek 36. I dag unnar jag mig att avstå, jag unnar mig hälsa. Men det är ett dagligt resonemang med mig själv.

Hon har klarat utmaningarna. 2016 drabbades hon av ett smärtsam diskbråck i nacken. En kortare sjukskrivning blev ett år, det var som att kroppen sa till henne att dra i bromsen. För även om hon var sockerfri körde hon lika hårt professionellt som tidigare. Louise behövde återhämta sig. Det blev tid för reflektion när livet plötsligt kretsade kring hemmet, vårdcentralen och apoteket. Hon började skriva om sin vikt- och sockerresa i sociala medier, började klä sin process i ord. Det blev en berättelse om att förstå, acceptera och agera, som hon sammanfattar den. Och ett avgörande beslut att på riktigt avbryta karriären.

– Jag bestämde mig för att säga upp mig!

I april 2018 var hon med om allvarlig bilolycka men klarade sig bra. Hennes kropp skrek efter tröst – efter godis … Men nu hade hon vuxit upp, som hon säger, och behövde inte längre döva de negativa känslorna.

– Jag tillåter mig att känna obehag.

 

Numera ägnar hon sig åt att föreläsa, uppdatera Instagram, podda och göra inslag på Youtube. När vi ses ska hon just börja sin tredje föreläsningsturné i Sverige. Hon poängterar att hon inte är läkare, hon berättar bara om sin personliga må bra-resa och hoppas kunna inspirera andra. Och ja, hon har de ekonomiska förutsättningarna att göra den här omställningen, maken stöttar.

sockerfri_bild3_12019

Foto: Linda Broström

Hon har också funnit glädjen i att bli fysiskt aktiv. Från att ha varit ”rörelserädd” promenerar hon, utforskar yoga, har börjat dansa och till och med ridit en gång.

– Tidigare var jag helt avskuren från min kropp. Förut promenerade jag på NK, nu går jag i skogen med hundarna.

Äter du något socker i dag?
– Ja, jag äter jordgubbar, hallon och tomater, och jag älskar fänkålssalami, så jag får i mig spår av socker, men jag dricker inte alkohol och äter inget vitt socker. Jag har inte haft något återfall, det låter knasigt men jag kan drömma mardrömmar om att jag har ätit lösgodis och vaknar alldeles genomsvettig … Men jag skulle se det som ett enormt misslyckande om jag fick ett återfall. Jag vill äta sådant som bygger upp min kropp, inte bryter ner.


Louise hjärta LCHF

Louise Hafdells väg till ett sockerfritt liv går via LCHF, en kost med lite kolhydrater och mycket fett. Det betyder i korthet att hon:

  • Gärna äter kött, fisk, fågel, ägg, ovanjordsgrönsaker och naturligt fett (som smör och kokosfett).
  • Gärna äter mindre mängder bär och små mängder nötter och mandel.
  •  Avstår från vitt socker.
  • Avstår från stärkelserik mat, som bröd, pasta, ris och potatis.
  • Avstår alkohol.

Av: Annika Ortmark Lind Foto: Linda Boström, Shutterstock


Kan man vara sockerberoende?

Begreppet sockerberoende splittrar experterna, eftersom det är svårt att påvisa ett beroende av klassisk karaktär. Men man är överens om att vissa människor är mer känsliga än andra för socker.

– Hjärnan kan inte ”bli” sockerberoende, konstaterar Martina Johansson, författare till boken Beroendehjärnan: mekanismerna bakom socker och matberoende (Pagina).

Vissa har en känsligare kemi från födseln och socker är den drog som de allra flesta kommer i kontakt med först.

– Även narkomaner började en gång med socker och har ofta socker- eller matberoende i botten, under andra droger.

Socker triggar igång hjärnans belöningssystem, visar studier, en effekt som även kokain har.

Faktaruta av: Eva Gussarsson

NUVARANDE Bli fri från sockersuget – ”Jag gömde godis i tvättstugan”
NÄSTA EKONOMI: ”Idag äger jag min tid – inte jobbet”