Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag läste en recension av romanen Jag hade så mycket av norska författaren Trude Marstein, som gjorde nedslag i huvudpersonens liv vid flera tillfällen. Först i tonåren, hungrig på vuxenlivet, och sedan när hon närmar sig sextioårsåldern och är ganska desillusionerad.

Först tänkte jag – så intressant att göra nedslag i sitt eget liv vid olika åldrar och fundera på hur det var då.

Sedan började jag fundera på om det finns något motsatsord till desillusionerad. För är det något jag känner mig så här efter sextioårsåldern är det definitivt inte desillusionerad. Tvärtom. Livet har blivit så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde ana i mina tonår. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att livet skulle bli så rikt och hela tiden öppna nya rum för mig.

Och jag tror att jag har nya rum att upptäcka än. Att plötsligt börja tänka ”Vad är det där för dörr?” och så lite tvekande öppna den på glänt och upptäcka att där är ett nytt rum som också tillhör mig och mitt liv. Det är fantastiskt.

Ibland är det helt konkreta saker-att-lära-mig-rum som öppnas. På de senare åren har mitt mångåriga tjatande ”någon gång, när jag får mer tid, ska jag lära mig att verkligen laga mat” blivit verklighet.

Nu gör jag det!

Och jag älskar att stå där i köket och hacka och fixa och passa puttrande kastruller. Och sedan långsamt låta mina sinnen smaka av hur ingefäran i ramenbuljongen ger det där lilla extra.

Eller brytningen mellan bladpersilja och riven citron går mot fänkål och crème fraîche i pastan. Det är ett mysigt, varmt, nytt rum av smaker och dofter och middagar med vänner.

Och det finns en rad andra konkreta rum. Ett med trädgård i. Ett annat med styrketräning där jag häpen upptäckt att kroppen inte bara är till för att hålla upp huvudet! Och mitt roliga sammanhangrum med hembygdsförening (det var otippat!) och judoklubb!

Men sedan finns de det nya inre rummen. De fyller mig med allra mest tvärtemot-desillusionering-förundran. Rummet där jag hittat ett lugn-och-ro-levande. Klivit ner från min ostadiga balansgång på linan vad-tycker-alla-andra och hamnat med fötterna i trygga det-här-vill-jag.

Det rummet kan jag aldrig sluta att förundra mig över. Jag kan gå in där och bara sitta och njuta över att det finns. Och tacka någon eller något för att jag hittade en öppen dörr dit in. Det är ett hisnande härligt rum, med högt i taket. Jag tror rent av att det går att dra ifrån taket och se rakt upp i stjärnhimlen därifrån.

Och det vackra rummet med blåvitrosiga tapeter och pelargoner i fönstren där jag hittade en förnöjsamhet i här och nu. Ett rum som omsluter mig med en stilla glädje. Lite anspråkslös och just stillsam. Dit går jag in när jag märker att jag börjar springa för fort och börjar bli för intresserad av yttre saker. Det är mitt gå inåt, gå neråt-rum. Mitt sitta stilla och njuta rum.

Och så har jag ett litet rum som jag blev förvånad över att upptäcka, det är ett stramare rum som påminde mig om att inte förminska mitt intellekt.

Så där håller jag på. Tur att det inte är Stockholmska kvadratmeterpriser på inre bostäder för jag får bara större och luftigare allt eftersom.

Av: Maggan Hägglund