Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

Första barnet kom julafton 1991. Två till kom hyfsat snabbt och med tre barn var allt sedan rätt självklart mellan den där julaftonen 1991 och en augustidag 2017.

I dag skulle man kalla det #livet.

Då sade man att ”det är fullt upp”.

Det blev tjugosex härliga intensiva år då i alla fall något barn var hemma och vi skjutsade till dagis och skola och träningar och läste godnattsagor och läxor och fixade och trixade och hjälpte någon att flytta ut och någon att flytta hem och …

Ja, ni fattar.

När man jobbade skyndade man sig hem för att hinna fixa något åt eller med något av barnen.

Och kunde man inte åka hem hade man dåligt samvete för att man inte fixade något åt eller med något av barnen.

Frun och jag pustade ut då och då och undrade hur det skulle bli sedan någon gång när det bara var vi två igen.

I augusti 2017 blev det så.

Vi stod med den yngsta på Arlanda och plötsligt var alla tre bokstavligt talat utflugna. Julaftonspojken sedan länge, nummer två på andra sidan jorden sedan flera år och nu nummer tre på väg för ett halvår på andra sidan jordklotet.

Det blev lugnt hemma.

Och rätt skönt.

Faktiskt.

Jag hade nog oroat mig lite för den där tomheten som vissa varnade för eller den där meningslösheten som andra kände.

För hur skulle frun och jag funka ihop?

Ärligt talat vet man ju rätt många som när barnen försvinner inser att de inte har så mycket mer gemensamt längre. För oss blev det inte så. Det var, ärligt talat, ganska härligt att bara kunna göra det vi ville.

Var vi på en resa och ville stanna längre – inga problem. Blev vi sugna på att äta ute – inga problem. Ville vi inte göra något alls – inga problem.

Men så plötsligt hände en massa.

Mellan studier och jobb dök barnen upp igen med stora packningar och plötsligt flyttade julaftonspojken hem tillfälligt och nummer två återvände tillfälligt och nummer tre kom tillbaka tillfälligt.

Så vi blev fem på Fabriksgatan igen. Det hade man inte väntat sig.

Det intressanta är att det är jättekul. Okej, teven är väldigt ofta upptagen och, okej, någon behöver ofta låna bilen och, okej då, vi tar gärna på oss rollen att åter skjutsa dem och laga mat till dem som är hungriga.

Jag menar, de är ju ändå bara 27, 24 och 20 …

Och det är ju bara tillfälligt även om det börjar kännas lite oklart vad tillfälligt egentligen betyder.

Det är hur som helst väldigt roligt. Lite bonus. Helt ärligt känns varje dag som när man vaknar en söndag och inser att det faktiskt bara är lördag.

Men …

Den där perioden mellan den där augustidagen på Arlanda och dagen då de började flytta hem igen tillfälligt gav ändå mersmak.

Någon som behöver bilen ikväll?

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash

NUVARANDE KRÖNIKA: Vad betyder det att barnen ”tillfälligt” flyttat hem?
NÄSTA Jag får orgasm med eller utan man – 4 kvinnor pratar sex