Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag tycker om de mörka kvällarna när de kommer tillbaka. Helst ska de vara ljumma. Luften lite krispig som en festklänning av frasande siden och månen stor och maffig som ett överdådigt smycke mitt i allt det mörka. Jag minns en gång när jag och vänner kom fram mitt i natten till Österlen och gick igenom äppelodlingarna ner mot havet i månljuset. Rad efter rad med träd i natten. Det finns en tyngd i augusti som inte spralliga maj och juni har. Augusti har varit med ett tag. Precis som jag. Det finns en tyngd som man får med tiden. Och nej, jag talar inte om kilona kring midjan. Men det finns en tyngd som sakta mognar i oss människor. Som när vit-rosa, flirtiga äppelblommor mognar till tung, smakrik frukt. Allt har sin tid och jag älskar äppelblomsbrudarna till träd. Men augusti kommer med mer substans. Allt har sin tid. Äppelblomsljuvlighet har sin tid och tung, mättad frukt har sin. Dagar och nätter och dagar och nätter har kommit och gått och äppelträdet har upplevt och sparat på både solljus och månsken. Vissa saker blir stabila med tiden. I alla fall i mitt liv. Och jag tänker inte bara på mogna äpplen och ljumma, mörka nätter. Jag tänker på havet också. När jag deltidsbodde i Nice på Franska Rivieran sade jag alltid till entusiastiska svenskar som ville komma och möta våren där: – Vänta tills i september, då är havet uppvärmt och vädret mycket mer pålitligt. Själv kan jag minnas mina tidiga års kast mellan eufori och förtvivlan, blandat med entusiasm och uppgivenhet. Det hade sin charm. Det var min ostadiga vårtid, min äppelblomstid, skir men labil. Nu hänger tunga äpplen på mina grenar, och mitt sensommarhav håller värmen och livet kanske är lite mindre överraskande, men väldigt mycket mer stabilt. Kerstin Ekman skriver det med andra bilder överjordiskt vackert i ”Knivkastarens kvinna”: ”Varje människa måste hitta en punkt där hon är sig själv. Varje människa som inte vill skäras sönder av världen måste hitta den punkten där hon inte kan angripas, grytet under bröstbenet eller en bit öken inuti det egna hjärtat.” Är det inte fantastiskt. Att man har ett gryt under bröstbenet där man kan krypa in och gömma sig hos sig själv. Det tog många år innan jag hittade den. Platsen där jag är hos mig själv. Man kanske behöver irra runt lite innan man hittar hem till sitt eget gryt i augustimörkret. Där kan man ligga och trycka och titta ut lite grann och nosa på den krispiga sidennatten och se på månen och tänka lugna tankar. Så jag önskar dig en sensommar fylld av en tung godhet och mättnad. Att du skulle se vad du faktiskt har uppnått genom alla dessa dagar och nätter i livet. Det är ditt eget äppelträd som står där i månljuset med mogna frukter – där har du vänskaperna, kärleken, där hänger de modiga sakerna du gjort, de svåra tiderna du levt igenom och glädjen som går ut från ditt liv. Där är vardagslyckorna och allt det du skapat. Och en tung augustimåne hänger där ovanför dig och ler. Och natten är ljummen och vänlig. Augusti är en alldeles perfekt tid att förundras över hur livet ändå blev. Av: Maggan Hägglund Foto: Stefan Tell och Unsplash.com