Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag läste om psykoterapeuten Esther Perel, som efter att i åratal ha arbetat med ett par som har krångel i äktenskapet, numera löser knutar på arbetsplatser.

I en intervju med Wall Street Journal berättar Esther att hon ofta börjar med att fråga dem som har problem med att samarbeta, om hur de växte upp. Lärde de sig att klara allt själva, eller lärde de sig att man samarbetar?

Redan där fick hon min hjärna att gå igång. Så klart sådant spelar in.

Och Esther Perel berättar att hon tänker på när hon växte upp i Antwerpen i Belgien i samma hus som familjens skrädderi. Hon såg hur skräddarna provade kostymer på kunderna och provade kostymer på kunderna och provade in dem med ett litet veck här och ett litet intag där. ”Så tänker jag att jag skräddarsyr en lösning åt dem som vill ha min hjälp.”

Det fick mig verkligen att tänka till. Såklart att var och en behöver en skräddarsydd lösning för sitt liv och sina problem – på jobbet eller hemma eller med sig själv.

Själv är jag en besserwisser som tror att mitt liv passar alla. Jag försöker bättra mig, jag tränar fortfarande på att inse att alla inte är som jag (vilket är en himla tur) och att mina lösningar inte passar alla.

Men det är lite svårt ibland, jag är ju så otroligt nöjd med mitt liv. Jag tycker att alla borde gå i terapi, styrketräna och inse att det nästan alltid är bättre att gå inåt, än att söka lösningar (och orsaker att skylla på) utanför sig själv.

Jag minns när jag entusiastiskt föreslog att min brorsdotter Helen skulle överta den svarta sammetsklänning som jag köpt vintage. Fantastisk sammet, troligen 40-tal, den borde vara perfekt.

Helen gick ut i badrummet och provade den och kom in höljd i något som såg ut som en punkterad luftballong av svart. Nej, den passade inte.

Ibland tror jag att det är tvärtom; – att vi försöker prova andras skräddarsydda liv. De verkar ju så lyckade, så härliga, så hälsosamma. Det måste ju vara rätta sättet att leva. Och så försöker vi knöla in oss i ett kopierat liv som skaver och skär in eller hänger i sjok på det mest missklädsamma sätt. När vi skulle kunna få något skräddarsytt som sitter som ett smäck och får oss att synas och lysa.

Då tror jag man får göra som Esther Perels barndoms skräddare. Ta mått. Ta exakta mått på sig själv. Lyssna inåt och fråga: ”Vad behöver jag själv idag? Vad skulle verkligen göra mig glad på djupet? Vad passar mig?”

Och så sömma på sitt skräddarsydda liv, ett stygn i taget. Sprätta upp ibland och sy om. Det är inte själviskt, det är att vårda sig själv. I boken ”Self-Care for the Real World” av Nadia Narain och Katia Narain Phillips jämför författarna med ett sparkonto. Varje gång vi tar hand om oss lite extra, ökar vi på våra resurser. Och man vet aldrig när man kan behöva lite extra styrka att ta av.

Av: Maggan Hägglund