Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Tänk om vi kollade vad vi egentligen känner och tycker och vill lika ofta som vi kollar i mobilen.

Har det kommit något nytt sms från mitt allra innersta?

Jag tror att vi skulle bli klokare då.

Som Patti Smith. Musiker, sångerska, författare, hjälte. Det här är ett favoritcitat från henne. ”Jag dagdrömmer ofta – det är då jag får mina idéer. Om jag sitter på ett kafé kollar jag inte i mobilen, jag vill höra mina egna tankar. Jag tror att de små stunderna av ensamhet, som vi nu ofta missar, är så viktiga.”

Jag är rätt bra på att hålla koll på mitt inre. Har blivit det med åren. Jag vet när det är lugnt och själen ligger där och mår gott som en katt i solen i sin korg. Men jag vet också när det skaver. När jag tappat kontakten med mitt inre – och ett av symptomen är att jag blir väldigt intresserad av att kolla Instagram och mejlen. Har det inte kommit något roligt mejl? Är det inte något kul att titta på? Gnäller jag som en kinkig övertrött femåring. Och allra helst vill jag då att någon ska bekräfta mig.

Visst är det roligt med impulser utifrån. Och ibland är det precis vad man behöver. En bild, en färg, ett ord … något som får själen att dansa. Men ibland är klick-klick-klick bara för att klia på ett eksem. Det blir bara värre. För det var inte det jag behövde. Jag behövde gå inåt i stället. Ta reda på vad jag egentligen behöver. Jag kanske bara behöver få ligga här helt avslappnad med sötsömnen som ett täcke runt mig och njuta av att sova lite.

Det är en sak jag precis lärt mig. Unga träd som man planterar i trädgården ska bindas med vaj-utrymme, För att växa sig starka. Själv har jag vajat mig nöjd. Jag kom att tänka på det när jag hittade en dagboksanteckning. Av någon anledning hade jag börjat tänka på en barndomshändelse. I mitt minne var det som hände att jag av misstag slog ut en kopp te på en ren duk. Och då fick jag stryk. För mig är det ett tefläckat barndomsminne. Så här skrev jag många många år senare:

”Jag fick stryk för att jag spillde ut en tekopp. Det var jättedumt. Att ge mig stryk alltså. Sen dess har jag spillt ut tekoppar lite här och var i livet. Det har gått jättebra. Skvätt, skvätt, här kommer jag. Jag spiller te och det går bra. Jag är härlig och mysig och alldeles älskansvärd. Skvätt, skvätt, här kommer jag och spiller ut tekoppar …”

Jag blev en nöjd person. Det blev mig förunnat. Att vaja hit och dit i livet. Att dagdrömma och lyssna inåt. Att misslyckas och lyckas. Det är mitt livs mirakel och det blev ett underbart liv.

Jag tänker på det när jag – ungefär hundra år efter alla andra – läser ”Sagan om ringen” och läser om författaren JRR Tolkien. Han var som en av sina hobbitar. En nöjd man med lite rund mage, med ett sinne för det barnsliga och fantastiska i tillvaron. Sådant kan man tänka på när man dagdrömmer sig lycklig en alldeles vanlig dag, kanske på ett kafé.

Det såg jag förresten på ett kort någonstans, ”Coffee is a hug in a mug” – ja, kaffe kan verkligen vara en kram i en mugg.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash.com