Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

För ganska precis tio år sedan började jag skriva krönikor i Tara. Det manliga alibit. Min första text handlade om att vara en snart 45-årig man.

Nu är jag snart en 55-årig man och efter tio år och 150 krönikor tackar jag för mig.

Hej då, Taras alla fantastiska läsare!

Det känns lite vemodigt att säga.

Det märkliga är att jag egentligen tycker om den där vemodiga känslan. Lyssnar jag på musik eller läser böcker eller kollar på film är det ofta vemodet jag vill komma åt.

Förmodligen skulle en psykolog kunna reda ut varför.

Och det är väl därför jag inte går till en sådan.

Hur som helst: ni som läser Tara är en otroligt rolig grupp att skriva för. Även om jag vet en hel del män som smygläser är målgruppen för Tara alla underbara kvinnor mitt i livet och det har varit en ära att möta så många av er.

I brev, mejl, på stan.

När en bankkvinna i Uppsala inte ville se legitimation ”för att jag känner igen dig från Tara” eller när två kvinnor på en ståplatsläktare på en hockeymatch ville ha autografen ”för det är väl du som skriver i Tara” kände jag mig lite, lite, lite som en rockstjärna.

Något som är kul för en tondöv 50-åring.

Ja, lite smådöv rent allmänt numera.

Ni som läser vet ju hur det är det där med hörseln och synen och knäna när vi nått vår annars väldigt bra ålder. Både jag och ni säger nog ofta att vi känner oss mycket mer trygga i oss själva numera – och menar det. Vi säger dessutom att vi inte längtar tillbaka till tonåren – och menar det.

Fast när vi säger att det inte spelar någon roll att man glömmer saker ljuger vi allt vad vi kan. Det är otroligt frustrerande att sitta framför teve och se Lasse Kronér leda ett program utan att minnas vad karln heter. Nästan lika frustrerande som att i reklampausen springa ut i köket för att … vänta nu …stå där och titta sig runt bland köksluckorna och undra vad fan jag gör här.

Ni läsare fattar och det är det som är så skönt med just er.

Vi är varandras speglar.

Ni brukar ju också ta svängen ut i köket, inte minnas varför ni gick dit, gå tillbaka till soffan och inse att, just ja, jag skulle ju bara hämta en påtår innan programmet fortsätter med den där Kronblom eller vad han heter.

Det som gör Taras läsare mer speciella än många andra läsare i andra tidningar som jag skriver i är att ni är läsare med betoningen på läsa. Det har varit omtumlande att få kommentarer om enskilda meningar och formuleringar och inse att ni verkligen läst de här cirka 3 000 tecknen (inklusive mellanslag) som en krönika består av.

Men här och nu tar det slut. 450 000 tecken (inklusive mellanslag) senare. Jag vet inte riktigt hur jag mer kan hylla och tacka er utan att det blir en så stor kärleksförklaring att frun börjar misstänka att det är något annat mellan mig och er.

Så jag tror helt enkelt vi sätter punkt där.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash.com