Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

I flera år har jag tjatat om att jag vill ha mer tid ”att bara pula”, det är mitt uttryck för att tja, göra just ingenting. Småplocka lite hemma, sitta och tänka, samla papper i en hög, säga hej till en krukväxt, torka av diskbänken.

Behovet av att bara drälla omkring i tillvaron har vuxit sig starkare hos mig.

Under månaderna när cancerbehandlingarna slog ut mig lärde jag mig att lyssna mer på kroppen, själen och hjärnan. När de sade ”nej, nu orkar vi inte mer just nu” vilade jag.

När de sade ”nu skulle det vara kul att göra något” hittade jag på något.

Det kändes rätt farligt på något sätt. Kan man göra så där? Lyssna på vad man själv behöver just nu och inte på vad man borde och måste?

Nu är jag tillbaka och orkar och kan igen. Men min längtan efter mer tid att göra just ingenting, i alla fall ingenting produktivt och duktigt, finns kvar.

Jag vill ha tid att låta tiden gå. Jag vill ha ro att likt småbarnen ibland sätta mig på huk och titta på en myra som går förbi kånkande på ett granbarr.

Samtidigt älskar jag att jobba snabbt och intensivt. Få saker gjorda.

Därför blev det som en uppenbarelse att läsa psykiatriprofessorn Srini Pillays tankar om att vi alla har en rytm där vi fungerar bäst. En rytm mellan fokusering och ”tider då hjärnan får slappa”.

Men det är ju det jag känt hela tiden!

De där stunderna av lallande, dagdrömmande och pulande behövs för att min hjärna ska kunna skärpa sig och jobba snabbt och fokuserat.

Det gäller att hitta sitt livs musik. Visst, ibland har man inget val, andra bestämmer. Men ibland har vi faktiskt val och väljer ändå att bara rusa på.

Och professor Pillay, som forskar och undervisar vid amerikanska toppuniversitetet Harvard, påpekar att det är när man hittar den där rytmen som man når bäst resultat.

Om du hela tiden håller stenhårt fokus, jobbar effektivt och koncentrerat – kommer du bara att bli utmattad. Bli som ”ett utsketet äpplamos” för att citera ett familjeuttryck vi har.

Men visst känns det farligt. Särskilt i början. Att släppa taget, att ta strategiska pauser, att bara gå en promenad och låta tankarna springa åt alla håll och kanter.

Men det är effektivt, säger professor Pillay. Man blir mer flexibel, mer effektiv och bygger nya broar mellan hjärnans olika delar.

Det kan vara så frestande att bara ånga på. Det är så förföriskt att känna sig effektiv och få beröm, både av sig själv och andra.

Men vi behöver låta tankarna vandra ibland, öppna dörren till dagdrömmarna och syssla med sådant som känns alldeles kravlöst – för en del av oss är det att gunga i en hammock i solen, för andra kanske att sticka en tröja.

Ja, det kan vara som slätsticknig. En avig och en rät, en avig och en rät. Det gäller att hitta sitt eget mönster, sin egen rytm.

Fokusera, duscha, fokusera, vila, fokusera, bläddra i en tidning …

Istället för att köra på – och bli utmattad.

Lite skrämmande känns det att lyssna inåt istället för att fokuserat slå skallen i väggen och skälla ut sig själv. Men jag tror att vi vågar.

Av: Maggan Hägglund