KRÖNIKA: Inte perfekt men alldeles, alldeles underbart

Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag lyssnade på en podd med Tanner Mangum, en amerikansk fotbollsspelare. Inte för att jag är intresserad av amerikansk fotboll med stora gubbar som puffas och slåss om en oval boll, utan för att han tar upp psykologiska frågor.

Och det klang till i mig när han, 191 centimeters styrka och muskler, pratade om att våga vara genuint sig själv. Han berättade att han länge var så van vid att visa upp en yta som han trodde att andra ville se, att det tog år av terapi innan han vågade vara sig själv, sårbar och med fel och brister.

Jag har aldrig spelat fotboll, varken amerikansk eller europeisk. Jag är inte 191 och visserligen har jag börjat styrketräna, men något muskelberg lär jag aldrig bli.

Men det klang till i mig när Tanner berättade om hur han i många år dolt sitt äkta jag. Sp effektivt att en vän frågade honom ”Men tror du att jag är en reporter, du svarar på mina frågor som om du blev intervjuad, kan du inte bara slappna av och vara dig själv?”

Men det var det han inte kunde. Inte förrän han i terapi öppnar sitt knyte med oro och ångest och sorterat igenom det.

Själv minns jag åren då samtal med andra ofta kändes som om jag tuggade på torra småkakor. Kakorna växte i munnen på mig, jag pratade, jag lyssnade men jag var aldrig riktigt där. Mitt äkta jag låg och hukade under lager på lager av att vara till lags och ”inte ska väl jag”.

Det var för sorgligt.

Därunder fanns ett alldeles äkta jag. Genuint och lite kantstött och med fel och brister och alldeles äkta känslor och idéer och kreativitet.

Men det var knappast någon annan som fick se det. Kanske glimmade det till ibland av äkta Maggan, kanske kunde de med ögon känsliga för andra själar ana det som glimmer långt inne i mörker.

Men jag gjorde det inte lätt för omgivningen. Eller för mig själv.

Nu, långt efteråt, kan jag knappt fatta hur jag kunde trassla till det så. Kanske gör vi det när vi är unga och säkande och vill bli accepterade.

Men det var ju så bakvänt. Jag visade upp en yta som jag trodde andra skulle gilla. När det i själva verket är det genuina jaget som är det attraktivaste av allt.

Det är klart att mina relationer blev haltande. Vem vill dansa med en skyltdocka?

Det tog tid. Precis som allas våra livsresor tar tid. Jag tror det är meningslöst att sucka ”men om jag bara förstått då att jag faktiskt kunde vara mig själv, tala från mitt inre i stället frö att tugga på konventionella småkakor”.

Men jag visste inte bättre. Jag kanske behövde dölja mitt sårbara jag därinne.

Vilken himla tur att jag kunde krypa ut till sist. Vara stolt och sårbar och icke perfekt men mig själv. För det finns ju bara en av mig och det är jag, för att travestera en gammal låt. Och det finns bara en av dig och det är du.

Så var stolt över ditt genuina, inte alls perfekta sårbara jag.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash.com