Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Nu är tiden då mina ögon hela tiden söker efter nya gröna skott, träd med stora knoppar och snart, snart ska majsolen dundra in, hoppas jag.

Det är en så hoppfull tid på året. Efter månader av hård, livlös jord börjar det spira och spritta i naturen.

Det är som det är med livet. Det kommer tider då man tänker – nej, nu är det dött och slut och förmultnat – men så kommer en försiktig liten grön grodd upp ur marken och så känner man livet, livet, livet.

Det är något av det bästa som jag lärt mig; att orka vänta under de där mörka tiderna. Att veta att livet bara håller på att ladda om där nere i mörkret. Att de gröna små skotten är på väg, att tulpanerna redan har börjat krypa uppåt ur sina lökar och snart, snart är skogen grön av hopp och framtid.

Något av det roligaste är att jag alltid blir överraskad. Nej, men vad hittar du på nu då, livet? Vad är det här för oväntad blomma som kaxigt tittar upp. Det finns människor som hävdar att de är likadana inuti under hela livet.

Det tror jag inte på. Det är nog en definitionsfråga. För jag tror att vi alla förändras (i alla fall har vi chansen), ibland mer, ibland mindre.

Och för mig är det en sådan glädje att upptäcka ny grönska i mitt liv, öppna nya dörrar, klättra över en och annan gärdsgård och upptäcka nya, grönskande hagar att utforska.

Ett av de mest oväntade i mitt liv just nu är att jag fiskat upp en tråd som jag tappade i mitt livs stickning (ursäkta mitt vildsinta bildspråk – men jag är ändå predikantens dotter som växt upp med Bibelns liknelseöverflöd).

Och nu stickar jag vidare med ytterligare en tråd. Kroppen! Hade jag aldrig kunnat ana. Jag som någon gång i förskoleåldern och ännu mer under skolåren tog det som en sanning om jag var fysiskt svag.

Den som kom sist i skidspåret, som orkade minst och som utan sorg accepterade att bli sist vald till alla idrottslag. Jag som såg mig som smart, snäll men svag.

Och nu inser jag att det var ju inte sant. Min snälla kropp som burit mig under alla år ruskar yrvaket och glatt överraskat på sig nu och undrar: ”Men vad gör hon nu?” när jag styrketränar och får upp flåset.

Apropå predikantuppväxten minns jag något från Bibeln som att ”en tvetvinnad tråd brister inte så lätt”. Kanske syftar det mest på att vi är starka tillsammans. Men jag kan tänka mig så också om våra liv, rent allmänt. Ju fler trådar vi har att glädjas åt, desto starkare och gladare och hållbarare blir våra liv.

Att själva variationen är så bra. Och att den här tiden på året kan vara en tid för nya gröna skott i våra liv. Kanske ska du börja måla igen som du inte gjort på ”hundra år” eller unna dig att verkligen lägga tid på att läsa mer.

Håll ögonen öppna, vilka knoppar i ditt liv längtar efter att få slå ut? Öppna dig och låt en skir grönska berika ditt liv. Ta upp en ny tråd och sticka vidare på ett ännu härligare liv.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash.com