Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Ibland står bara orden där och lyser. Som när jag fastnade för en mening i Kati Heikkapeltos deckare De försvarslösa: ”Esko smålog med spelad blygsamhet, men inom honom skimrade det”.

Den barske, kantstötte polisen får berömmande ord och plötsligt skimrar det inuti honom.

Vi behöver det där skimret. Men att försöka dressera skimmer är ingen lätt sak, det är som att försöka beordra en fjäril att landa på ens hand.

Nej, det går inte att dressera fram en skimrande vardag, men det går att öppna upp sig för den. Det är jag övertygad om.

En ovanlig gråregnig dag satt vi vuxna och rutingnällde på vädret vid lunchen när treåringen höjde sin röst och sade: ”Jag tycker att det är en glad dag”. Och till vår heder får sägas att vi genast föll in på hans linje. Det är klart att det var en glad dag. Vi var ju tillsammans och fick sitta och äta god mat och prata med varandra.

Treåringar har bättre skimmerdetektorer än de flesta av oss, tror jag. De kan upptäcka mirakel i hundar man passerar, kvistar som ligger på marken eller roliga ljud.

Själv har jag upptäckt att min skimmeravläsare fungerar bättre när jag tar det lite lugnt. När jag unnar mig att göra det jag gör helt och fullt. Vare sig det är att äta frukost eller stanna upp för att se på ett träd utanför mitt fönster.

Jag glömmer aldrig en psykolog jag intervjuade en gång om hur svårt cancersjuka människor reagerar. Han sade ungefär: ”De som är inne i ekorrhjulet vill ut ur det, men de som är ute ur ekorrhjulet önskar inget hellre än att få hoppa in i det igen”.

Alltså det man saknar är vardagens rutiner. Den som lever på utmätt tid drömmer inte om att få kryssa i Karibien eller hinna resa till Australien, hen längtar efter att få sitta på yttertrappan, i sol och lä, och dricka kaffe.

Att sitta i solen med en mugg kaffe, det kan vara dagens skimmer. Min skimmerkvot har ökat markant på senare år. Visst, jag har skav-dagar också, men ofta skimrar det till mitt bland det vanliga.

Jag kan överfallas av det magiska ”tänk att just jag får sitta med de här människorna och bara vara och prata”, eller ”men titta bebisen på bussen, vilka ögon” eller som när jag läser Kati Heikkapelto: ”Vilken fantastisk mening, den ska jag spara som en varm, rund sten och ta fram och känna på ibland.

Ett skimmer var när jag hörde skådespelaren Kajsa Ernst berätta om sitt liv. Om svåra tider hon gått igenom och så kommenterade hon kärleksfullt sina yngre jag: ”Jag har stor respekt för den lilla tjejen som hanterade allt detta …”

Det var så oerhört fint, det där att verkligen visa respekt och kärlek och värme för den man var då. Det är ett skimmer jag tycker vi ska unna oss så här års när det blir ljusare och ljusare och våren liksom står och otåligt väntar på att få komma igång. Låt oss gå tillbaka i våra liv och tacka den vi var då.

Tänk så roligt det kommer att vara för den sexåring eller den  fjortonåring eller kanske tjugoåring, som var du att få höra detta.

De kanske som Esko lite generat kommer att småle med spelad blygsamhet, men inom dem kommer det att skimra.

Av: Maggan Hägglund