Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag tycker om september. Jag gillar att komma ut på morgonen och känna att luften är lite lätt krispig och fylld av löften om nystart.

En ny termin i livet.

Och vad ska vi lära oss av den här hösten? Jag bläddrar i kurskatalogerna. Kanske skulle man lära sig skulptera eller bättra på engelskan …

Jag följer en del kurser på nätet och ser mästerkocken Thomas Keller laga mat. I USA räknas hans restauranger till de allra bästa. Han är en gänglig man i 60-årsåldern som fått alla priser och utmärkelser som går att få men jag blir mer fascinerad av hans entusiasm.

”Titta vilken vacker gul lök”, ”Å, jag gillar att göra pasta, för då får jag leka med maten” – och så häller han upp mjöl, gör en liten grop mitt i och häller ner tolv äggulor och geggar lyckligt ihop allt.

Fortfarande, efter framgångar, pengar och karriär leker han när han lagar mat. Och berättar om sin italienska mormor som alltid kände först på pastadegen och sedan nöp sig i sin egen örsnibb – för exakt öronsnibbsmjuk skulle degen kännas för att vara perfekt.

Och så börjar superkocken, med flera Michelinstjärnor än vad som är riktigt nyttigt, lyckligt att skära ut små fyllda pastakuddar och säger: ”Det här är det roligaste av allt.”

Nationalencyklopedin definierar lek som ”Verksamhet som sker ‘som om’, låtsasverksamhet”.

Där tycker jag att nationalencyklopedin har fel. Det är ingen låtsasverksamhet. Jag tror att vi är närmast oss själva i leken. Är vi lyckliga så kan vi till och med få någon att betala oss för att leka. Och då blir det riktigt, riktigt bra.

Jag känner en ung man som när han var sisådär fyra år älskade att stå på en stol vid diskbänken och hälla vatten i och ur burkar, blanda och skaka. Nu finansierar han sina studier som en alldeles lysande bartender och skakar starkare vätskor än diskvatten.

Eller ta klassiska deckardrottningen Agatha Christie, som ett ganska ensamt barn började hon hitta på olika personer, bestämde hur de skulle vara och vilka kläder de skulle ha. ”Sedan har jag fortsatt med det som vuxen”, konstaterade hon.

Nu behöver man inte bli en världsberömd kock eller sälja miljoner kriminalromaner för att fortsätta leka som vuxen. Jag tycker faktiskt att mitt radhus är min vuxenlekstuga där jag får pyssla och ordna som jag vill.

Jag leker när jag hackar grönsaker och slänger ner dem i min röda stekgryta, när jag ordnar mina T-shirtar fint i skåpet och jag jätteleker när jag rensar stopp i avloppet (fotografera med mobilen först innan du börjar skriva isär rören är mitt grundtips), och när jag går iväg och tränar judo i min vita dräkt.

Jag började med judo just för att det såg ut som lek för vuxna och födde ”Å, jag vill också snurra iväg så där”- längtan hos mig. Jag snurrar inte så elegant än men jag kan ramla både hit och dit.

Nu är jag kanske ovanligt lättroad. Men jag tror att det är viktigt att hitta tillbaka till leken. ”Lek är barnets arbete med sin egen utveckling”, säger Jane Brodin, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Och vuxnas arbete med sin egen utveckling, skulle jag tillägga. Men framför allt är leken ett sätt att njuta av livet. Det är något underbart att göra något bara för att det är roligt och för att man vill.

Det gör oss till människor.

Det gör oss till helare människor.

Av: Maggan Hägglund