Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

Jag har en del kompisar som jag i vuxen ålder förstått gömde sig i sina garderober år efter år medan vi andra drog bögskämt och inte förstod.

Även om vi bara var pojkar skäms jag när jag minns.

Nu står jag och frun en dag och tittar på Pride-paraden genom Gävle. Det gör mig alltid lite rörd.

Snett framför mig sitter en äldre ensam man i rullstol.

Han kan mycket väl ha varit en av alla som i så många år, kanske fortfarande, stoppat undan sin kärlek och därmed en del av sig själv.

Han har tårar i ögonen.

När pridetåget går förbi åker hans hand gång på gång upp och liksom i smyg torkar en tår. Det gör lite ont att se.

I paraden går organisation efter organisation förbi medan vi på sidan tittar på. Det känns fint. De vill markera. Jag blir särskilt glad när jag ser idrottsklubbar. Hur många har inte mått dåligt i sina klubbar genom åren? Hur många mår inte dåligt i dag?

Finns det på herrsidan någon öppet homosexuell i elithockeyn? I elitfotbollen? Jag kommer inte på en enda och förstår att det finns stora jobbiga garderober i omklädningsrummen.

Kvinnoidrotter har nått mycket längre.

Någon längs trottoaren undrar om Prideparader i Sverige 2018 inte spelat ut sin roll, när jag tittar på mannen i rullstol, vet jag att de behövs.

Samhället är allas samhälle och det är viktigt att visa det.

Någon ger mig en regnbågsflagga. Jag rodnar när jag inser att den först gör mig lite obekväm, när femtonåringen i mig liksom dyker upp några sekunder som en påminnelse om hur det en gång var, men jag viftar i alla fall lite försiktigt.

Mannen i rullstolen däremot rullar den flagga han får med händerna knutna över själva regnbågsfärgerna. Kanske är det jobbigt för honom?

Tåget är långt. Barn, vuxna, gamla går förbi. Bakom en banderoll kommer några tonåriga killar. De håller om varandra. De är glada. Förälskade.

Jag tänker igen på mina gamla kompisar.

Tänk hur sorgligt det var!

Tänk om jag och min fru aldrig hade känt att vi kunnat visa vår kärlek när vi var tjugo och träffades. Hur hade vi mått nu, som 54-åringar, om vi ett liv stängt in och trängt undan och dolt.

Jag kan inte slita blicken från mannen i rullstolen.

När han ser de där unga killarna slutar han torka sina tårar i smyg. Han gråter plötsligt utan att ens försöka dölja. Det droppar ner på hans knutna händer runt en nu lite fuktig pappersflagga.

Två av killarna i paraden kysser varandra på det där vad-vi-är-glada-och-lyckliga-sättet och jag känner själv att jag blir mer än rörd.

I minnet ser jag mina kompisar. Så oändligt sorgligt.

Mannen i rullstolen lyfter plötsligt regnbågsflaggan och vinkar först ungefär lika trevande som jag gör men sedan allt kraftigare medan tårarna rinner nerför hans kinder.

Jag vet ju ingenting om honom. Mina teorier om hans liv kanske är helt fel. Han kanske har en ögoninfektion. Men egentligen spelar det ingen roll. Hans tårar rinner rakt in i mitt hjärta och det blir en av de finaste stunderna att minnas från den varma sommaren 2018.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash.com

NUVARANDE KRÖNIKA: ”Hans tårar rinner rakt in i mitt hjärta”
NÄSTA Bjud in till tea tajm – saftiga scones och Frances lumberjack cake