Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

Barnen är hemma. Alla äter middag. Någon säger:

– Det plingade!

Som en betingad reflex fingrar alla efter sina telefoner.

– Inte min, den ligger i hallen, slår sonen fast.

– Min ligger framför teven. Men jag har stängt av ljudet på mina sms. Tror jag. Fast febertermometern låter ungefär sådär, försöker jag.

Frun påpekar att ingen ju tar febern nu. Jag låtsas inte höra och räddar ansiktet genom att som en digital felsökare slå fast:

– Och det är inte tvättmaskinen. Den piper ju tre gånger, nästan som en melodi. Möjligen diskmaskinen? Satte du på den förut?

Majoriteten tror på sms.

Vi är inte längre en familj.

Vi är detektiver i den digitala värld som gör att hem som Fabriksgatan 2 numera låter som ett flipperspel.

– Ligger inte vetevärmaren i mikron? Den låter så. Mikron alltså, inte vetevärmaren, säger dotter nummer ett.

Alla blir tysta och lyssnar.

Då plingar det igen.

En dotter och jag reser oss och går på telefonjakt och kollar samtidigt alla andra apparater. Espressomaskinen blinkar misstänkt och ber om rengöring.

– Kan ha varit torktumlaren, meddelas det, för den behöver tömmas på vatten?

Plötsligt börjar kylskåpet pipa.

– Stäng dörren till kylen! Den piper, påpekar sonen.

– Den är stängd. Det är spisen. Den låter så där ibland när en handduk kommer åt en sensor.

Nytt pling.

– Det är helt klart ett sms-pling men det är inte mitt för jag har på ljudlöst, säger dotter nummer två.

– Kan det vara synk till iPaden? Har inte mamma och pappa en Ipad?

Notera att barnen plötsligt inte pratar med oss – utan om oss. Vi har reducerats till analoga fossiler. För att markera att jag i alla fall finns kvar i huset skjuter jag in:

– Har det med HDMI-sladden att göra?

De tittar som på en idiot och blir så tysta att nästa pling nästan ekar.

– Skulle helt klart kunna vara iPaden, säger dotter nummer ett med lugn röst som plötsligt på en tiondels sekund övergår i panikläge.

– Mammaaaaa!

Brandsläckaren hinner man tänka men, nej, det brinner inte. Värre ändå.

– Mammaaaaa! Var är din laddare? Fort, fort. Min telefon har en procent kvar.

– Har du inte din egen laddare?

– Jo, men jag vet inte var.

– Det låg en i bilen.

– Faan i helvete, nu dog min telefon, suckar dotter ett och ser ut som om inte bara telefonen utan även halva släkten har dött plus våra husdjur om vi hade haft några.

Då avbryter ett nytt ljud.

– Vad var det där, säger dotter två.

– Öh, det är någon som knackar på ytterdörren, meddelar vi som varit med i över femtio år.

– Gud, vad läskigt, säger dotter ett.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash.com

NUVARANDE KRÖNIKA: ”Fort, fort. Min telefon har en procent kvar …”
NÄSTA Höga kusten tar andan ur dig – vidunderligt världsarv