Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag skulle hjälpa en vän att montera ihop en ny dammsugare häromveckan. Suckande vecklade jag ut instruktionen, stor som en världskarta. Men insåg snabbt att den var perfekt för o-tekniker som jag. Det var ”sätt i slangen tills det säger klick”, ”sätt i påsen tills det säger klick”. Klick-klick-klick så var allt på plats.

Det är perfekt med en enkel signal – klick, nu stämmer det. Nu är det rätt läge.

Det är likadant inuti, skulle jag säga, i alla fall för mig. Hur det är inuti andra kan jag ju inte veta. Även om jag ofta tror att det som är självklart för mig är självklart för andra Det är det inte, börjar jag inse.

Men för mig finns det ett läge inuti där jag hör hur det klickar till – så där ja, nu har jag kontakt med mig själv och är lugn.

Glappar det blir jag orolig och vimsar runt och söker bekräftelse från omgivningen, blir sugen på beröm och godkännande och börjar oroa mig för vad alla andra tycker.

Men när jag känner att jag väntat in mig själv och lugnt vilar i att jag duger precis som jag är (inte bara duger, jag är faktiskt bäst på att vara jag av alla människor i världen) blir allt så enkelt.

Jag vet vad jag vill och är nöjd. Och det läget får jag söka mig tillbaka till gång på gång. Lugna ner mig, tänka efter, låta oron lägga sig – och sedan höra det där fina klicket och brumma igång som en liten förnöjsam dammsugare.

Men vissa saker som verkar så självklara för andra, förstår jag mig inte alls på. Det här med den älskade sången ”Älska mig för den jag är”, Själv tycker jag att det är en mystisk text. Vadå? Det är väl självklart att om någon älskar mig så älskar hen mig för den jag är? Annars älskar ju personen något annat – en bild av mig eller något de själva hittat på kanske.

Men att vädja om att någon ska älska mig för den jag är, det är underligt i min värld. Det är ju jag själv som ansvarar för att visa mig som den jag är. Och sedan är det upp till andra att gilla det eller inte. Det kanske handlar om sätt att uttrycka sig. Fast jag tycker nog att mitt synsätt är mer vilsamt.

Men ibland är det tvärtom. Det som är självklart och vilsamt för andra, det är svårt och krångligt för mig. Min bror berättade om en arbetskamrat på bygget som inte lät sig stressas av andras ”Men just det här momentet ska ju testas nästa vecka”. Han svarade lugnt: ”De kan ju inte testa det förrän det är klart”.

Jo, så kan man se det också. Själv försöker jag träna bort mitt ingrodda mönster av att alltid bli stressad av andras krav och alltid tänka: ”Det är nog mitt fel, jag borde ha förstått, hunnit, orkat …”.

Och ibland är det formuleringarna det hänger på. Min vän Bella har skrivit på en bok i flera år. Om att inte putsa på sitt varumärke. Det har jag i tysthet grubblat på.

Vad betyder det? Vem putsar på sitt liv som ett varumärke? är det jag som är så gammal att jag inte förstår? Nu är boken klar – och den heter ”Odla ditt lagomliv”.

Jamen, då förstår jag. Det klickar i min själ direkt. Och det är ju precis det jag gör varje dag, aha – det var det som det där för mig obegripliga betydde.

Med andra ord sa det – klick.

Av: Maggan Hägglund 

 

NUVARANDE KRÖNIKA: ”För mig måste det bara klicka”
NÄSTA Våga en ny look – modellvinnarna före och efter