Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Det här är till er alla 40-plussare från mig som hunnit en liten bit längre tidsmässigt än de flesta av er.

Jag tänker att det kanske kan vara intressant med en framtidsspaning. En tjuvtitt in i framtiden. Inte för att alla liv utvecklas likadant, men i alla fall.

För jag drabbades häromsist av insikten att de allra mest utvecklande, föränderliga, kreativa åren i mitt har nog varit de efter 50. Det är nu jag har hittat hem till förnöjsamheten och äntligen börjat förstå mig på mig själv. Det är som att äntligen ha hittat manualen.

50. Då är man ju vuxen och klok och trygg. Tänker de som betraktar en utifrån. Och har inte en aning om att det kan vara darrigt och virrigt och alldeles oroligt där bakom den kompetenta ytterytan.

Det var häromsistens när jag fick en ovanlig släng av söndagsångesten som jag fick en ögonblicksbild. Före och Efter.

Före 50 brukade jag bli helt konfys när ångesten slog till. Den kom ofta när jag hade umgåtts med människor och kom hem. Ville inte vara ensam. Orkade inte vara med andra. Sp började ringdansen i min själ och jag blev alldeles matt, trött, ledsen och förvirrad.

Och nu. Efter. Blir jag inte alls rädd, utan tar bara mig själv vid handen och klappar lite på mig och säger ”nu får vi ta det lite lugnt”. Och så fortsätter jag med det jag planerat att göra och väntar på när skavet i själen gått över. För det gör det. Och det har jag lärt mig först nu.

Lite synd att det tog så lång tid kan man tycka. Men jag är så lycklig att det äntligen förändrats. Det är som att vara fem år och kunna cykla. Titta, jag kan! Titta jag har knäckt koden, jag förstår hur man gör. Jag kan cykla, och cykla och svänga, och ”Titta! No hands”.

När jag var 50 trodde jag att jag aldrig skulle kunna bli fri från ångesten. Att den var min för hela livet. Att jag var en sådan sort. Titta nu! No hands! Jag vaknar och är glad mest varje morgon.

Jag trodde aldrig att jag skulle ha ordning i mina garderober. Titta nu! Bara fina kläder i fina rader.

Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig laga mat ordentligt. Titta nu!” Smörstekt kolja mes sås på citron och syrad grädde och gräslök. Jättegott och jag blev inte ens nervössvettig av att laga den.

Jag trodde att jag alltid skulle vara snäll, smart och svag. Titta nu! Jag gör bicepscurls och tränar judo och upptäcker muskler lite här och där. Snäll, smart och stark är mitt nya mantra.

Nu när jag räknar upp allt tänker jag på Amelia Adamo när tidningen amelia var alldeles ny. Den var en sådan succé, det gick bättre och bättre och Amelia kom rusande in på redaktionen: ”Det kan inte gå så här bra, det kommer hända något hemskt”. (Det gjorde det inte! Succén rullar på och det var tjugo år sedan.”

Lite så kan jag känna också nu. Kan livet vara så här fantastiskt bra? Men just nu är jag en lagom tjock lycklig dam i mina bästa år som cyklar runt på min livscykel och njuter.

Ville bara att du ska veta att det kan bli bättre och bättre.

Nyss var jag på en kulturell bussafari i Sara Lidmans spår i Österjörn och Missenträsk i Västerbotten. Entusiastisk ciceron var litteraturprofessor emerita Birgitta Holm, 82.

Efter heldagen, när jag trött stapplade till hotellet för att hämta igen mig, gick hon och bytte om till högklackat och flamencoklänning och körde en entusiastisk tangouppvisning, för att sedan ta nattåget hem till Uppsala. Hon får bli min framtidsbild. Även om jag vet att man inte får välja. Däremot får man tacka och ta emot när livet är snällt.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash.com

NUVARANDE KRÖNIKA: ”Du ska bara veta att det blir bara bättre och bättre”
NÄSTA Boosta dig själv och bli den du vill vara!