Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

”Varje människa måste hitta sin plats i tillvaron, annars blir hon olycklig”, säger isländske Jonny till de unga i romanen Som universum ungefär.

Själv hade han hittat sin plats på sjön. Så här mitt bland adventsljus och julstress kan det vara bra att påminna sig det. Att man behöver hitta sin plats. Inte bli framgångsrik, inte nå yttre mål, inte imponera på andra, inte ta revansch – bara hitta sin plats.

Och inte göra det svårare än det är.

Jag lyssnade på lysande föreläsaren Barbro Mellberg när hon talade om ledarskap och berättade om när hon som vuxen skulle ta körkort och valde en intensivkurs i Jokkmokk (inte ett rödljus, inte en rondell och ingen filkörning). När det var dags för uppkörning gick allt bra, till trafikinspektören bad henne parkera. Det var en stor, nästan tom parkering. Men i ena hörnet stod två bilar med en lucka emellan.

Dit körde hon och parkerade med sammanbiten koncentration och svetten rinnande från ställen där hon inte haft en aning om att hon hade svettkörtlar. Det gick bra. Hon fick sitt körkort men med en anmärkning: ”Onödigt krånglig parkering”.

Inspektören hade inte bett henne fickparkera. Hon hade bara kunnat köra och ställa sig på en av de lediga rutorna. Ofta gör vi så – vi krånglar till det.

Att hitta sin plats behöver inte vara som en avancerad fickparkering, det handlar oftare om att lyfta blicken och glida in på en ledig ruta. En ruta som passar dig precis. Där det är fånigt enkelt, bara att rulla in, stanna, dra åt handbromsen och andas ut.

Jag har blivit så mycket bättre på det med åren. Förr skulle jag försöka pressa mig in i alla möjliga roller. Och kläder. Det fanns en tid då jag kunde ägna tid åt att prova klänningar med puffärm och volanger. Inte nu. Det fanns en tid när jag frivilligt kunde åta mig uppdrag som föreningskassör. Inte nu. Det fanns en tid när jag övade etyder på piano. Inte nu.

Det gäller att hitta sin plats i tillvaron. En alldeles egen parkeringsruta.

Det kan man fundera på såhär före jul. Jag har irrat som en speedad tomte mellan den ena ytterligheten och den andra just när det gäller att hitta min jul i tillvaron. Ibland skulle jag bjuda in alla hemlösa. Ibland ha en Fanny och Alexander-jul minus den ondskefulla biskopen. Andra jular skulle jag vara totalt alternativ och bara sitta och sukta i självcald asketism. För att sedan drömma om eleganta, minimalistiska jular i guld och vitt.

Numera har jag nog accepterat att jag är lite julambivalent, som en sned gran med omaka pynt … och att det är helt okej.

Min julförebild är nog ändå Kajsa Kavat. Minns ni Kajsa som bor hos mormor? Strax före jul bryter mormor benet – och vem ska nu sälja polkagrisar på torget och skura golvet och göra julfint?

”Det ska jag”, säger Kajsa. Och så gör hon det. Rödblommig och lycklig över att kunna.

Jag brukar ibland säga att i mitt inre har det doftat en märklig blandning av bitter ångest och nybakta pepparkakor. Det är Kajsa Kavat som alltid stått där i mitt själs kök och bakat.

Med tiden har bitterångesten dunstat, men Kajsa finns kvar.

Och det ger mig en så djup och tillfredställande glädje när jag bildlikt talat kan göra julfint, skura golvet och sälja polkagrisar – skapa mig ett gott liv och upptäcka att jag kan.

Det är ett av mitt livs många mirakel att jag efter en massa kringelkrokar faktiskt hittat min plats i tillvaron.

Jag önskar dig en riktigt fin juletid med doft av pepparkakor, trygghet och nya äventyr.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash.com