Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist och bor i Gävle.

Det sägs ju att man ska ”walk a mile” i någons skor för att förstå hur den människan har det och kanske var det en sådan promenad jag gjorde i ett konferensrum en dag.

Säg så här: Jag har gått in i många konferensrum genom åren för att presentera en idé eller få en idé presenterad för mig.

Fyra, fem personer runt ett bord. Kaffe ur företagets nya automat som ingen riktigt förstår hur den fungerar. Fem minuters kallprat, 50 minuters effektivt snack, fem minuter nä-nu-rundar-vi-av-med-ishockeyprat.

Ganska ofta märks ett maktspråk där inne. Det handlar gärna om män, nästan uteslutande om män faktiskt, som förminskar kvinnor, nästan uteslutande kvinnor faktiskt.

Men inte på det där gamla mobbarviset. Inte alls. De flesta av dessa maktspråksmän skulle helt ärligt bli förvånade om de förstod att det gällde just dem.

Hallå! De lyssnar snällt på alla.

Jag kanske också är en sådan och i så fall skulle jag bli lika förvånad. Jag? Som vill kalla mig feminist! Jag? Som hatar tanken på att mina döttrar ska tryckas ner för att de är just döttrar! Jag? Som skriver i Tara!

Problemet är att betoningen i ‘lyssna snällt’ ligger på snällt. Många gånger har jag märkt att när något sedan ska beslutas vänds blicken mot en man. Typ mot mig.

Medvetet eller omedvetet? Jag vet inte. Höhö, var gjorde du lumpen förresten?

Jag har varit med om det många gånger.

Det är lätt att känna sig lite olustig sådana gånger – om det är jag i egenskap av man som de vänder sig till trots att någon av kvinnorna intill mig har tio gånger bättre koll.

Men jag skriker inte rakt ut.

Jag konstaterar mest att det är så. Kanske suckar jag tillsammans med några över det efteråt. Hörni, vilken stenåldersman! Som så många andra är jag för feg för att säga ifrån där på mötet. och det är ju inte direkt jag som drabbas. Väl?

Men det var det jag gjorde nu.

För in i konferensrummet kommer en kvinna som ska leda mötet. Inget ovanligt med det. Vi är en grupp som ska prata strategier. Kommunikationsplaner. Facebook och Twitter och Snapchat. Nya medier. Inget ovanligt med det heller nu för tiden.

Det ovanliga är hennes inledning.

”Ja, det här brukar en del inte ha någon koll på, ja, ärligt talat mest gubbar över femtio.”

Hon, typ 35, tittar sig runt. Jag också. Utan tvekan är jag den enda mannen över femtio här inne. Jag sväljer.

Hela mötet skaver det där lite. I mina öron har maktspråket hörts tydligt. Vad jag än ska säga dyker tanken upp att, vänta lite, låter jag som en som inte har koll nu?

Mitt självförtroende har av en mening på arton ord blivit betydligt mindre.

Och vad har jag för skjorta på mig, egentligen? Låter och ser jag ut som en … eh … gubbe över femtio? Som om det skulle vara något fel! Det är en hämmande känsla.

Men kanske lite nyttig.

För jag tror att det är första gången jag känner mig förminskad – inte för vad jag säger eller gör, utan för vem jag är. Alltså, gissar jag, samma känsla som en del kvinnor lämnat de där konferensrummen med genom åren.

Självförtroendet jag stegar in med försvinner i takt med att jag går den där milen där inne i konferensrummet i, hur ska vi säga, ett par högklackade 38:or.

Hur de känns?

Obekväma först. Sedan trånga. Och till slut gör de lite ont.

Av: Ola Liljedahl Foto: Unsplash.com