Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag läste en mening någonstans: ”Allt är inte tralala-dagar”. Och den meningen fastnade i mig.

Nej, allt är inte tralala-dagar.

Ibland har jag hummili-hum-hum-dagar. Då jag som en något vankelmodig Nalle Puh traskar omkring och funderar på livet.

Och ibland är mina dagar lite mer åt det blålila hållet, lite mer dramatiska. För att inte tala om hejhå-hejhå-dagarna då det gäller att få saker gjorda.

Nej, allt är inte tralala-dagar.

Men varje dag har sin ton, sin musik.

För mycket, mycket länge sedan när jag gick i skolan fick man sjunga på musiklektionerna: ”Var dag är som en gyllne skål till brä-äh-äh-den fylld med viiiin …”

Vem som nu tyckte att det var en lämplig sång för elvaåringar. Gyllne skålar hade vi inga, och vi drack mjölk i plåtmuggar på skolbespisningen.

Men själva tanken gillar jag – att se varje dag som något speciellt. En ton, en nyans, en skål att dricka ur i djupa drag.

Det har nog med åldern att göra men numera stannar jag ofta upp i vardagen och säger ett oriktat tack till någon eller något: ”Tack, tack, tack för att jag får uppleva det här”.

För att jag får gå över skateboardbanan på väg till tunnelbanan och se ljuset över träden och småbarnen leka.

För att jag får dricka kaffe i trädgården (ja, inte så här års, men ni fattar) eller testa ett nytt rouge som bara är helt ljuvligt .

Det är nästan så jag känner mig som en parodi, lite som Agnetha Fältskogs urgamla låt där hon tackar Gud för en helt vanlig dag med extrapris på kaffet och allt vad det är.

Men det ligger något i det där. Att hålla en helt vanlig dag i sina händer. Kanske ingen gyllne skål till brä-äh-äh-den fylld med vin. Snarare en mugg med kaffe med mjölk.

Det är något fint att ta sig tid att sluta sina händer kring varje dag och känna efter – vad är det här för dag som jag har fått? Är det en tralala-dag eller är det en hummeli-hum-hum-dag eller har den en helt annan melodi.

Med åren har jag lärt mig att vissa av mina dagar börjar lite disharmoniskt, med en skavande känsla och en oro. De är lite tveksamt numm-numm-numm-ande, humm-humm-humm-ande. Men samtidigt har jag lärt mig att jag kan ta hand om det där skavet. Jag lindar lite extra självkärlek runt själva skavet och sedan fortsätter jag min dag. Och framåt eftermiddagen börjar det arta sig mot något mer tralala-aktigt.

Och det är mitt livs stora förundran att grundtonen i mitt liv numera är glädje. Inte tralala, men en mjuk, varm glädje. Den ligger som en botten, som en härlig matta med silkesmjuk yta, där jag kan låta mina bara fötterna sjunka ner.

Det hade jag aldrig kunnat ana under de år då mina dagar i stort sett bara fanns i två varianter. Mörksvarta och något lite mer ljussvarta. Det finns sådana dagar också. Dagar när själen ömmar och man inte ser någon väg ut.

Men det är så länge sedan mina dagarna var som ”förbannade skålar till brä-äh-äh-den fyllda med ångestättika.” Kanske har jag redan förbrukat min livsdos av Svartdagar. Eller så kommer de igen. Man vet aldrig med livet. Man får leva det dag för dag.

Av: Maggan Hägglund