KRÖNIKA: ”Alla behöver vi superhjältekallingar”

En mig närstående mycket ung man kom ut från badrummet iklädd sina Spidermankalsonger.

– Fina, sade jag.

– Jag ska köpa Spidermankalsonger till dig också, Maggan, sade den lille.

Gjorde en paus och fortsatte:

– Stora.

Visst är det fint att för en treåring är det självklart att gammelfaster också ska ha Spidermankalsonger. I rätt storlek.

Nu var Spindelmannen inte min barndoms superhjälte, jag var nog mer inne på Fantomen med häst, varg och blå trikåer. Men jag gillar tanken på att vi alla behöver ett par superhjältekalsonger.

De syns inte utåt. Omgivningen anar ingenting. De ser oss i jeans eller i den lilla svarta och anar inte att där under den ganska ordinarie ytan döljer det sig – en superhjälte som är beredd att när som helst flyga ut och rädda världen eller i alla fall en liten del av världen.

Vi behöver få vara hjältar.

En mig ganska närstående, betydligt äldre man, brukar berätta om när han tog fotbollen och tränade ensam för att hålla konditionen. Fick in en snygg träff mot en mur i parken där han tränade – då hade Sveriges landslag fått ett mål. Ja, så barnslig man får vara.

Och Astrid Lindgren, den gudabenådade, berättade att på kvällarna innan hon somnade brukade hon fantisera om att hon var i köket i en stuga någonstans och det knackade på dörren och in kom något förskrämt vilsekommet barn som hon tog hand om.

Det är den småländska varianten på superhjälte.

Men vi behöver få göra några hjältedåd i bland. Höra applåder. Mer applåder behöver vi. Både du och jag. Vi behöver få göra stordåd, komma susande i precis rätt stund med ett snällt ord, en kopp kaffe eller en kram. Eller en smocka, när någon är dum.

Jag tror det bor en hjälte i oss allihop. Jo, lyssna inåt, visst har du en hjälte därinne. I Spidermankallingar, beredd att triumferande lyfta över vardagen. Vi har ofta så nära till ”Nej, men inte ska väl jag …” och ”Det var ingenting.”

Tänk om vi skulle skryta lite mer med våra superkrafter. Det är ju faktiskt vi som orkar strö lite fniss och glamour över en medelmåttig oktobertisdag. Det är faktiskt vi som har superöron som vi fäller ut när någon är ledsen och behöver bli lyssnad på. Och det är vi som faktiskt fixar det där och pang! pang! sätter upp kroken som behövde sättas upp.

Är det ingen som står där och applåderar och hurrar får man lösa det själv helt enkelt. Genom att leka.

Där kommer Maggan flygande med sin nya krönika. Se så det korta håret fladdrar, se hur Spidermankalsongerna lyser röda och blå. Hon har gjort det igen! Hon har skrivit hela sidan alldeles full.

Och där sitter en trevlig läsare och kolla – hon är också en superhjälte. Hon har bara inte riktigt haft koll på det, men nu drar hon på sig sin mantel när hon ger sig av på nästa äventyr.

Andra tror bara att hon är en vanlig trevlig 40-pluskvinna. Men hon har Superkrafter.

Det är så. På riktigt. Vi har superkrafter. Vi har bara glömt bort dem litegrann, under alla vuxensaker.

Låt oss börja leka lite mer nu i oktober. Jag känner en väldigt vuxen man som brukar prata med sina kläder när han tar fram dem ur garderoben. Det kan ibland vara någon tröja som är lite ledsen för att den inte fått komma ut på länge. Så kan man göra. Det är inte så allvarligt. Jag lovar.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplasch.com 

NUVARANDE KRÖNIKA: ”Alla behöver vi superhjältekallingar”
NÄSTA Drick kaffe på morgonen och 10 andra tips för bättre sömn