Lider män av en inlärd hjälplöshet? Eller har många kvinnor skapat ett hem-matriarkat där allt ska vara på vårt vis? Det är dags att vi släpper kontrollen på riktigt.

projektledare_artikelbild
Något förslag på vad vi ska ha till middag, messar mannen framåt eftermiddagen, när det fortfarande är ett par timmar kvar av arbetsdagen. Men varför frågar han mig? Det är ju hans dag att laga mat. Jag messar aldrig och frågar när det är min matlagningsdag. Då bestämmer jag själv vad jag ska laga, kollar vad som behövs och ser till att allt finns.

Inte heller säger jag till honom att nu måste han prata med ungarna om att de måste bli bättre på att sköta sina diskdagar/städa sina rum.

Sådant säger jag direkt till dem.

Någon som känner igen sig? Som känner sig jämställd i mångt och mycket, men ändå en dag upptäcker att en sitter där och håller i alla trådarna. Som en slags… projektledare!

projektledare_gunilla

Gunilla Bergensten skrev boken: Familjens projektledare säger upp sig för tio år sedan. Nu är boken aktuell som ljud- och e-bok. Foto: Ola Axman

Gunilla Bergensten kände igen sig så mycket att hon skrev en bok om det. ”Familjens projektledare säger upp sig”. Den kom för drygt tio år sedan, blev en stor snackis och en rejäl ögonöppnare.

Gunilla Bergensten skrev sin bok i frustration. Hon ville inte vara den hon blivit, en som bokade, ordnade, såg till att alla hade det bra, curlade för man och barn.

Många kände igen sig– överallt fanns kvinnor som också ville säga upp sig.

Men blev det så? Blev det någon förändring?

Nja, knappast konstaterar Gemma Hartley i boken Fed up!, som nu kommer på svenska med titeln Så jävla trött – om kvinnors känslomässiga arbete – och vägen till förändring (Natur & Kultur).

projektledare_gemmahartley

Gemma Hartley är amerikansk journalist och författare. Foto: Erin Edge.

Gemma Hartley är amerikansk journalist och författare, och hon använder sig av begreppet känslomässigt arbete, från början myntat av sociologer för att beskriva hur servicepersonal (tänk flygvärdinnor) måste utstråla glädje som en del av sitt arbete.

– Vi ber om hjälp, tar ansvar. Lyssnar. Ger råd. Stärker egon och bekräftar andras känslor – och tonar ner våra egna. Vi nickar. Vi ler. Vi bryr oss.

Det är det här känslomässiga arbetet, menar Gemma Hartley, som kvinnor inte bara ägnar sig åt hemma, utan också i andra sammanhang och på jobbet.

Begreppet har sedan vidgats och kopplas nu till den orättvisa fördelningen av hushållsarbetet, där kvinnor gör mer, delegerar mer, försöker hålla alla nöjda och glada.

Gunilla Bergensten tror att det handlar om att förväntningar ser så olika ut för män och kvinnor. Och det sitter djupt, är svårt att förändra.

– När jag konfronterade min man så pratade han om att det var biologiskt, att min hjärna var bättre på det än hans, att det varit så sedan ”tidernas begynnelse!”, säger hon.

Själv menar hon att det nog snarare är till stor del inlärt.

– Mäns inlärda hjälplöshet – och vi som blir någon slags medberoende. Men om deras hjälplöshet är inlärd, då behöver män bara lära bort.

Också Gemma Hartley menar att skillnaderna är inlärda (vilket hon hittar stöd för hos forskare). Hon konstaterar att vi ”föds med samma fallenhet för känslomässigt arbete men bara hälften av oss har fått träning i det”.

Hennes väg framåt är att lära oss skilja på fysiskt arbete (diska, gå ut med soporna, serva bilen) och det känslomässiga arbetet/projektledardelen (boka, planera, delegera, inte gå och vänta på att någon annan ska ta initiativet…). Och att vi ser att båda behöver bli gjorda – vilket kräver att vi pratar om det.

En som läst Gemma Hartleys bok – och blivit förbannad! – är Erik Helmerson, krönikör på Dagens Nyheter. Han pratar om ett hemmatriarkat, där kvinnor bestämmer vad som gäller, inte tycker att något är gott nog om de inte har gjort det själva eller om det är gjort exakt så som kvinnan bestämt.

Det är kvinnor som bestämmer var ribban ska ligga, menar han. Och när det är stökigt och någon kommer besök, ja då är det hon som skäms och inte han. ”Men kanske är det inte i första hand mer städning som ska till i det läget utan mindre skam?” menar han.

I Gemma Hartleys bok finns faktiskt flera exempel där man kan fråga sig vad som är rimligt. Som kvinnan som tar stort ansvar för julkorten, som lägger massor med tid på att leta och välja bilder till dem, designa och beställa… Är det verkligen nödvändigt? Ingår egentillverkade kort i ”ett gemensamt ansvar för hemmet”, är det inte snarare hobbypyssel för den som gillar fina julkort?

– Ofta skyller man på kvinnorna att det blivit så här. Att kvinnor har ”för höga krav”. Jag är så trött på det argumentet! säger Gunilla Bergensten.De flesta av oss har lagt ribban rätt lågt och om man hjälps åt är det bara hälften – det kan man orka. Jag är så trött på att kvinnor skuldbeläggs för att de är utslitna, när det är en del av befolkningen som många gånger åker snålskjuts på just de där förväntningarna som man har på kvinnor.

Vi behöver ge både oss själva och varandra mer tillåtelse, menar hon.

– Här handlar det om ett systerskap: Jag tycker att vi ska gratulera varandra när vi kör hämttårtor till kalas och kör knytis och slutar städa toaletten när det ska komma folk.

För allt vårt känslomässiga arbete, allt projektledande och all den där längtan efter (eller kravet på!) perfektionism, det har förstås ett pris. Och frågan är om det är värt det? Att riskera att bli utbränd? Att bli så slut i huvudet av allt som ska kommas ihåg att det känns som om hjärnan brinner? Att få mindre tid över annat? Till sin egen karriär?

När Gunilla Bergensten släppte på kontrollen fick hon till exempel tid över att skriva sin bok.

– Jag brukar säga; tänk vad skönt att bara ha kontroll på hälften, säger hon. Jag struntar på riktigt i hur Magnus utför sysslorna. Och det finns ingen anledning till att resultatet skulle bli sämre – han är ju också en vuxen människa. Man måste släppa!

Nu under hösten kommer hennes Projektledarbok ut på nytt, som ljudbok och e-bok. Och hon konstaterar att det faktiskt är sorgligt att den fortfarande är så aktuell.

– Jag är ingen stor tänkare. Men jag tror fortfarande att en anledning till att kvinnors ohälsotal är så stort, det måste bero på att så lite har förändrats.

Vilket inte betyder att hon inte tror på en förändring.

– Jag har ändå en tro att våra cementerade könsroller håller på att luckras upp. Om vi bara envisas med att vägra. Jag vill tro att det kommer att se annorlunda ut för våra barn. Jag är, trots allt, optimist. Om ytterligare tio år är min bok förhoppningsvis bara en liten kuriosa.

Av: Eva Gussarsson


Säg upp dig som projekledare! 8 kloka råd från Gunilla Bergensten.

  1. Lita på andra. Har du kunnat lära dig det, så kan han. Det kan vara svårt. Och det tar tid. Men det går.
  2. Våga bråka, säg nej, nej, nej. Det är inget farligt bråk att säga att det här är inte rättvist! Och det är inte dåligt att visa sin son eller dotter att det inte rättvist att inte alla hjälper till.
  3. Får du höra att du har ”så höga krav”: Stämmer det – eller är de faktiskt fullt rimliga? Diskutera! Förmodligen har du inte alls höga krav. Det är en väldigt vanlig undanflykt.
  4. Våga släppa kontrollen. Tänk att halva kontrollen är din, det får räcka.
  5. Tänk på all tid du får över om du släpper projektledarjobbet. Det kan vara bra för karriären och nya hobbies! Det ger dig tid till annat.
  6. Det är också bra stresshantering att skippa ett obetalt extrajobb.
  7. Börja med något stort; till exempel dela upp matlagning, planering, inköp av varor – det är en bra start.
  8. Det är viktigt att lära sina barn projektleda sig själva. Och att förvänta sig samma saker av pojkar som flickor.

Så säger statistiken!

  • Kvinnor lägger fortfarande ungefär fem timmar mer i veckan på obetalt hemarbete; städar, diskar, handlar, tar hand om barn.
  • När ett par får barn blir ojämställdheten värre, visar siffror. Då blir även jämställda par mer ojämnställda. Kvinnor lägger ännu mer tid på hemmet, medan män oftare blir chefer och gör karriär.Källa: Yougov/metro