Moa Herngren är författare och har bland annat skrivit boken "Fältguide för bonusfamiljer". Clara Herngren är samtalsterapeut med inriktning mot bonusfamiljer. Båda är medskapare till "Bonusfamiljen" på SVT.

Fråga: Jag var tio år när min pappa träffade den kvinna som han fortfarande är tillsammans med. Nu är jag trettiotvå så de har varit tillsammans i tjugotvå år.

Min pappa hade mig och min bror när de träffades, och sedan fick de tre gemensamma barn, mina halvsyskon. Jag hade väldigt svårt för min styvmamma så länge jag bodde hemma.

Jag bodde hos dem torsdag-söndag tills jag blev sjutton och sedan bodde jag bara hos min mamma tills jag flyttade hemifrån.

Nu har jag lättare för henne. Tror helt enkelt inte att vi passade så bra för att bo ihop.

Det jag undrar är om jag ska prata ut med henne eller inte om hur jag upplevde situationen då?

Anledningen till att jag undrar över detta är att jag tänker så sjukt mycket på det nu, hur det var under de åren. Och det beror på att jag har träffat en kille som har två döttrar som är fem och sju år.

Jag vill verkligen inte bli som min styvmamma var mot mig. Barnen är liksom så små och oskyldiga. Och jag tycker synd om dem som har skilda föräldrar. Och jag får panik över tanken på att de ska bli ledsna över hur jag är mot dem.

Det här har väckt massa minnen och tankar till liv, som jag inte har tänkt på under så många år. Men nu tänker jag på det nästan hela tiden. Och en del av mig tror att jag måste prata ut med henne, eller om jag ska vara ärlig, berätta för henne om hur jobbigt det var för mig då.

För det känns på något sätt att först då kommer jag att komma vidare och sluta tänka på det hela tiden. Men det skrämmer mig också.

För jag vet ju inte vad hon kommer att känna eller tänka. Hon kanske kommer bli jättearg och besviken och allt bara kanske kommer att bli ännu värre. Ska jag gå och prata med någon psykolog i stället?

Linnea

Clara svarar: Tack för ditt brev. Jag tycker att det är bra att du reflekterar över hur du ska vara mot din killes barn. Och jag förstår när jag läser ditt brev att du känner stor empati med de och det är också bra. Sådana förutsättningar bäddar för en fin framtid tillsammans.

Du beskriver att du funderar mycket på hur du hade det som barn med din styvmor. Eftersom det påverkar dig mycket och också påverkar dina val i livet här och nu tycker jag att du ska agera på det.

En idé, som du själv är inne på, är att prata med någon om detta. En psykolog eller terapeut. Jag tycker att det låter som en bra idé. Det kan vara ett konstruktivt sätt att reda ut dina tankar och källor kring detta. Och i bästa fall komma fram till om du ska prata med din styvmor och i så fall öven hur du ska göra det.

Lycka till!