Moa Herngren är författare och har bland annat skrivit boken "Fältguide för bonusfamiljer". Clara Herngren är samtalsterapeut med inriktning mot bonusfamiljer. Båda är medskapare till "Bonusfamiljen" på SVT.

Fråga: Jag är mormor till tre barn, deras föräldrar är skilda och barnen lever i så kallade bonusfamiljer med båda sina föräldrar.

Jag personligen tycker att deras mamma (min dotter) rusade iväg alldeles för fort in i sin nuvarande relation. Hon flyttade ihop med sin partner efter cirka ett halvår. Och han har också två barn. Så nu bor de varannan vecka med fem barn i åldrarna 5-12 år.

Min dotter har enligt mig varit impulsiv och gränslös. Jag är ganska säker på att hon idag hade fått diagnosen adhd, men den fanns ju inte på samma sätt då.

Det var krävande att vara förälder till ett sådant barn men ännu värre har det visat sig nu är att vara morförälder i denna situation.

Jag får inte komma med åsikter, då blir hon jättearg på mig och straffar mig genom att jag inte får träffa barnbarnen.

Så länge jag inte kritiserar och bara hjälper till går det bra. Men jag mår inte bra av att se barnen ha det så här.

Tack och lov bor pappan inte ihop med sin nya partner, så där får barnen lite lugn och ro.

Har ni några tips på vad jag kan göra?

Med vänlig hälsning, Inger

Moa svarar: Jag förstår att det är jobbigt för dig, Inger. Som förälder, oavsett hur vuxna ens barn är, tror jag att man har tankar och åsikter om hur de lever sina liv och när man får barnbarn vill man självklart deras bästa.

Dessvärre måste man som mor- och farförälder (så länge inte barn eller barnbarn far fysiskt eller psykiskt illa) låta sina vuxna söner och döttrar leva sina egna liv som de anser bäst.

Jag tror också att många som inte själva levt i bonusfamilj upplever denna konstellation som enbart rörig och negativ, och inte ser att det faktiskt kan finnas sådant som barnen upplever som positivt.

Din dotter blir irriterad när du kommer med åsikter och oavsett hur goda dina intentioner än är verkar hon ta det som kritik och då blir det kanske naturligt för henne att dra sig tillbaka.

För både hennes och din skull tycker jag att du ska prova att finnas där för henne och dina barnbarn utan att försöka ändra på det liv hon valt.

Som mormor kan du vara en trygg punkt för barnbarnen och om din dotter får problem kan det kännas lättare för henne att komma till dig och be om hjälp om hon inte känner att hon får ett ”vad var det jag sa” i ansiktet.

Försök att stötta utan att lägga dig i. Och för din egen sinnesros skull tror jag att du skulle må bättre av att försöka acceptera situationen. Din dotter är vuxen och hon måste få leva sitt eget liv. Det är inte ditt jobb att komma med åsikter och ”uppfostra” henne.

Men det är fint att du engagerar dig. Jag är övertygad om att du kan vara en viktig del av barnbarnens liv utan att försöka styra din dotter.