Moa och Clara lever själva i bonusfamiljer, har brottats med utmaningar och vill nu stötta andra som lever i nya familjekonstellationer. Viktigaste rådet: "Ge bonusfamiljen tid och dra ner på förväntningarna. Man brukar säga att det tar fem år för bonusfamiljen att sätta sig."

Fråga: Jag är både mamma och bonusmormor. Min dotter har träffat en man som är femton år äldre och har fyra barn sedan tidigare i åldrarna 4–17. Min dotter är otroligt snäll, anpassningsbar och barnkär vilket gör mig lite bekymrad. Jag är rädd för att hon ska slita ut sig och kanske inte ens få några egna barn.

Jag tror att hennes man älskar min dotter men jag ser också att han älskar att ha någon som hjälper honom med barnen, för i ärlighetens namn sköter han inte så mycket av det praktiska själv utan lämnar över det till henne. Jag vill inte påpeka detta för min dotter så länge hon inte tar upp det själv (av rädsla för att det skulle förstöra mellan oss). Men det är också plågsamt att bara stå och se på. Hon sköter all handling, lagar mat, hämtar och lämnar, vabbar, städar och så vidare. Dessutom går det ut över hennes eget pluggande.

Han jobbar och är med barnen, men inte mycket mer än så. Vad säger ni? Ska jag och bör jag säga något eller bara avvakta?

Med vänlig hälsning,
Monica

Varning för den ”perfekta bonusmamman”

Moa svarar: Det låter som om du har en väldigt fin och omtänksam dotter, men som du skriver låter det också som om det finns en risk att hon sliter ut sig och hamnar i en situation som varken är bra för henne eller barnen.

Scenariot du beskriver är inte helt ovanligt där en nyskild man rullar på i gamla hjulspår och helt enkelt låter sin nya partner axla samma roll som sitt ex, trots att det inte är den biologiska föräldern.

Dessutom är det inte heller ovanligt med kvinnor som har höga krav på sig själva i rollen som bonusmamma, och försöker kliva in i den traditionella mammarollen till 100 procent och vänder ut och in på sig själva för att leva upp till sina egna och andras förväntningar av vad en bonusmamma ska vara.

Risken är att man bränner ut sig och att det så småningom slår tillbaka. Det finns till och med ett uttryck för detta: ”Cinderella´s stephmother syndrome” som myntades i samband med en kanadensisk studie på 1980-talet där man såg att det fanns kvinnor som gick in i väggen och blev deprimerade av att försöka vara den perfekta bonusmamman.

Ett annat perspektiv är förstås jämställdheten i fördelning av hushållsansvaret och hur viktig den är för att en långvarig relation ska fungera bra men också viktigt ur barnens perspektiv för att se att deras pappa inte lämpar över allt ansvar på någon annan.

Det är dock svårt att råda om hur mycket eller lite du ska säga eftersom det också beror lite på hur er relation ser ut. Ibland kan ju välmenande råd få motsatt effekt om man har en infekterad historia av konflikter.

Finns det någon annan i hennes närhet som kan prata med henne på ett bra sätt? Eller kan du lägga fram dina funderingar utan att bli offensiv eller dömande?

Kanske öppna med en frågeställning som kan få henne att fundera på hur rimlig och bra hennes situation är? Att uttrycka omtanke och oro kan uppfattas som kärleksfullt om det görs på rätt sätt men jag tror att det är viktigt att sedan respektera sitt vuxna barns val och väg framåt.

Lycka till!