Moa och Clara lever själva i bonusfamiljer, har brottats med utmaningar och vill nu stötta andra som lever i nya familjekonstellationer. Viktigaste rådet: "Ge bonusfamiljen tid och dra ner på förväntningarna. Man brukar säga att det tar fem år för bonusfamiljen att sätta sig."

Fråga: Jag har tre bonusbarn i åldrarna 15-19 och alla är hemmavarande, varav ett på heltid eftersom han tröttnat på att flytta fram och tillbaka mellan boendena.

Själv har jag två barn i mellanstadieålder som bor hos oss varannan vecka. Nu till mitt problem, alla tre bonusbarn har flick- och pojkvänner som kommer och går hemma hos oss.

Framförallt den äldstes flickvän som mer eller mindre har flyttat in till oss på heltid eftersom de alltid vill vara tillsammans och de hellre är hos oss eftersom vi har villa och mer plats.

För mig är det jobbigt eftersom jag dels känner att det är en främmande person som plötsligt är där hela tiden, dels får vi stå för all mat.

Båda pluggar och har inga pengar så det är svårt att ställa några krav på att de ska betala för sig. Min relation till den äldste har också varit skör från första början (vi träffades när han var tretton) och jag är rädd att han ska ta det fel om jag säger att han inte kan ha sin flickvän här när han vill.

De andra flick- och pojkvännerna är inte här på heltid men ofta, vilket gör att jag inte kan slappna av här hemma utan jag känner mig på min vakt när jag går ut i köket på morgonen och att jag måste vara påklädd hela tiden. Vad gör jag? Jag känner mig lite som gäst i mitt eget hem och som om det har blivit kidnappat.

Mvh, Sara

Ni behöver sätta regler

Clara svarar: Hej Sara, det låter ju onekligen som att det blir väldigt många hemma hos er och jag kan förstå om du känner dig invaderad. Det här är svåra frågor tycker jag och ett väldigt typiskt bonusfamiljs-dilemma. Även i en kärnfamilj kan detta vara ett problem men i en bonusfamilj blir det ofta ännu tydligare. Eftersom de naturliga kärleksbanden inte finns där. När de finns har man en något högre acceptans. Det vill säga man tycker att det är jobbigt men kanske inte fullt lika jobbigt.

Vad tycker din sambo? Har ni pratat igenom detta tillsammans? Jag tror att det är viktigt att ni gör det. Hur vill du att han ska hantera dina barn sedan när de står inför samma situation som dina bonusbarn gör nu? Ska barnen med respektive alltid vara välkomna och komma och gå som de vill eller kan man sätta gränser och hur ska de iså fall se ut?

Här tror jag att det är svårt att ge generella svar. Man får gå till sig själv och naturligtvis sin partner och prata igenom och hitta fram till något som passar för er.

Jag minns en bonusmamma som berättade att hon var tillsammans med en man som hade äldre bonusbarn. Mannen ville att hans barn och deras vänner alltid skulle känna sig välkomna för han ville ha ett sådant hem. Han tyckte att det var mysigt. Bonusmamman tyckte egentligen bara att det var jobbigt. Men sedan när hennes egna barn blev äldre fick hon en ökad förståelse för det och fördelarna med att ha ett välkomnande hem. Hon tyckte fortfarande att det var jobbigt och liksom du kände hon att hon kunde slappna av i sitt eget hem.

Personligen tycker jag att man kan sätta regler. Det viktiga är hur man framför dessa. Att ni förklarar varför ni måste införa regler och kanske att de kan få vara med och bestämma lite hur de ska se ut.

Det är till exempel logiskt (även för tonåringar) att man behöver veta på förhand hur många som ska äta middag och när, för att alla ska få mat. Visa med ett räkneexempel hur mycket dyrare det blir per månad om det är tre personer till som äter frukost, lunch och middag, och att ni inte har råd med det. Kan man införa pojk- och flickvänsfria helger för att ni som familj ska få tid för varandra? Hur ska bonuspusslet gå ihop för att det ska fungera för alla?

Lycka till!