Moa Herngren är författare och har bland annat skrivit boken "Fältguide för bonusfamiljer". Clara Herngren är samtalsterapeut med inriktning mot bonusfamiljer. Båda är medskapare till "Bonusfamiljen" på SVT. Tredje säsongen hade premiär den 18:e februari 2019.

Fråga: Jag och mina barn, och min man och hans barn, är så otroligt olika. Alltifrån hur vi ser på bordsskick till vad vi tycker är roligt och skrattar åt.

Jag och mina barn tycker att ”dom” har barnslig kiss- och bajs-humor och fnissar åt larviga saker, och dom tycker att vi är för allvarliga och humorlösa.

Jag älskar min man och på många sätt har vi det bra ihop men det här gör att det blir väldigt mycket en känsla av ”vi” och ”dom” i vår familj. Speciellt om mina barn är hos sin pappa och jag är ensam med min man och hans barn kan jag känna mig väldigt utanför, och likadant om bara mina barn är här och min mans barn hos deras mamma.

Vi har även olika syn på sport och aktiviteter. Jag och mina barn älskar sport och vill gärna titta på matcher och tycker om att träna, medan min man och hans barn tycker att det är ointressant och hellre vill se film eller något annat på teve. Det uppstår lätt krockar och en känsla av att känna sig utanför.

Jag vet att mina barn kan känna sig ledsna ibland och uppleva att dom inte är inkluderade om deras bonuspappa och bonussyskon håller på med någon aktivitet; då blir det lätt en jargong och en gemenskap som mina barn känner sig utestängda från. Hoppas ni kan komma med några bra tips.

Mvh, Ida

Clara svarar: Du beskriver att du och dina barn respektive din man och hans barn är väldigt olika och att det gör att det skapar en känsla av utanförskap. Jag tror att det vore bättre om ni accepterade varandras olikheter i stället för att låta det bli som en kamp mellan er.

Att mer tänka att vi är olika men vi bor under samma tak och vi måste försöka göra det bästa av den här situationen. Det går ju inte att göra om någon hur gärna vi än vill ibland. Den enda som man kan förändra är sig själv.

Om till exempel bara hans barn är hos er, hur kan du då göra för att inte känna dig utanför och för att underlätta för alla? Ett förslag kan vara att låta dom få lite egen tid med sin pappa. Det brukar visa sig vara ganska effektivt när man hamnat i sådana här typer av mönster. När man vet att man får den fristaden som det innebär att få vara lite själv med sina barn/ förälder, brukar det leda till att det är lättare att umgås resten av tiden.

Sedan tycker jag att ni som vuxna också ska fundera på hur ni ska göra för att undvika den här vi- och dom-känslan som du beskriver.

Jag tror att det handlar mycket om tonen er emellan och att ni som vuxna är tydliga med att bekräfta varandras olikheter, men att det inte innebär och att ni inte accepterar att man pratar om varandra på ett nedvärderande eller respektlöst sätt.

Lycka till!