Den starka och till synes obändiga Charlotte Perrelli visar nu upp en mjukare sida. I nya boken berättar hon om rädslan för att drabbas av samma psykiska sjukdom som sin far. – Jag förstod vad resultatet skulle bli om jag släppte och lät ångesten ta över. Jag hade sett min pappa, berättar hon.

Charlotte_artikelbild_132018

Charlotte Perrelli
Ålder: 44 år.
Familj: Gift med Anders Jensen. Sönerna Angelo 14, Alessio 13 och Adrian 5 år. Väntar en fjärde son i början av november.
Bor: Villa i Djursholm, lägenhet i Spanien och hus i Åre.
Aktuell: Självbiografin ”Flickan från Småland”. ”Så mycket bättre” i TV4. Konserthusturné runt landet i vår, premiär 30 januari.


Någonstans mitt i arbetet med sin självbiografi Flickan från Småland började Charlotte Perrelli förstå varför hon blivit den hon är. Hennes styrka, som både imponerat och ibland skrämt omgivningen, fick sin förklaring. Mycket handlar om hennes pappa och hans sjukdom.

– Tillsammans med Leif Eriksson och Martin Svensson, som hjälpt mig skriva boken, började jag lägga ett pussel, säger hon. Att gå tillbaka i livet och se på det som hänt med nya ögon var smärtsamt, plötsligt såg jag mönster som jag inte varit medveten om.

Hennes raka rygg och obändiga tro att hon kan fixa allt har flera gånger lett till att hon kört sig själv i botten. Och ännu längre ner. Varje gång har hon ruskat av sig och gått vidare. Tänkt att ”Det här måste jag klara!”

I relationer har hon varit självständig och litat på att hon kan rida ut till och med de värsta stormarna. Om världen runt henne föll samman skulle hon stå kvar, fast som en klippa.

Hur skulle hon kunna vara någon annan? Redan som barn såg hon sin pappa fullständigt tappa fotfästet när han drabbades av tvångstankar och psykisk sjukdom. Det var mamma Monica som fick bära allt; familj, barn, försörjning, sociala kontakter. Familjens tillvaro vilade på hennes axlar.

”Jag har nog aldrig kunnat lita på män – på att de ska palla när det väl gäller. Det har gjort mig självständig, men kanske också självtillräcklig.

För såhär i efterhand tror jag faktiskt inte att de män jag har varit tillsammans med har känt att jag har behövt dem – och jag tror inte att det har varit bra. Jag menar, en man som känner sig överflödig blir sällan en bra man. – Jag har alltid fått höra att jag är stark, och jag vet att jag är stark. Men jag har också fått höra att jag är hård och till och med kall. Men det är i sådana fall bara sådan jag är i vissa lägen – och allt handlar om min pappa. Under nästan hela min uppväxt led han av panikångest, och än idag vet han inte säkert vad det var som utlöste de där ångestattackerna.”

Ur Flickan från Småland

charlotte_pappabert_132018

Charlotte och pappa Berth. Ur: Flickan från Småland. Foto: Privat

Pappa Berth var entreprenör och kreativ, spelade på orgeln hellre än bra hemma i småländska Hovmantorp och pushade Charlotte att hålla på med musik. Men när han blev sjuk förändrades familjens liv.

– Det har dröjt fram till nu innan jag fattat hur mycket min pappas sjukdom präglat mig, säger hon. När jag var riktigt liten var han stark, men sedan blev han väldigt skör. Han var sjuk i över tio år och när det var som värst gick han inte utanför dörren på flera år… Han kunde inte köra över järnvägen som låg en och en halv kilometer från vårt hus av rädsla för att bommarna skulle slå ner och att panikångesten skulle förlama honom.

Mamma Monica jobbade som dagmamma och när hon skulle hämta sina egna barn efter skola eller fritidsaktiviteter fick hon först åka och lämna pappan hos släktingar. Sedan plocka upp barnen, åka och handla och hämta pappan på vägen hem. Ett extremt pusslande.

Idag ser deras liv helt annorlunda ut.

– Pappa är frisk sedan många år och han och mamma bor i trädgårdsmästarbostaden som tillhör vår villa, berättar Charlotte. Det är fantastiskt med generationsboende, barnen har fyra vuxna att vända sig till.

Men vad säger maken Anders Jensen om att ha svärmor och svärfar hemma på tomten?

Charlotte skrattar gott:

– Det var faktiskt Anders idé från början, han föreslog att de skulle flytta in. Mamma och pappa är väldigt självgående, lugna och håller sig på sin kant. Vi äter middag ihop ibland och gör saker tillsammans, men det finns inget tvång på att umgås. Det är extremt mysigt. Jag hade heltidsanställd barnflicka i nio år, men det behöver jag inte längre när de finns i närheten.

Tankarna finns också på framtiden. Berth och Monica Nilsson är bara 66 och 65 år, men när de blir äldre kommer de förmodligen att behöva hjälp av sina två döttrar, Charlotte och lillasyster Kina.

– Ska de sitta ensamma i en skog ute i Småland när de blir gamla, funderar Charlotte. Den dagen kommer ju när de blir ”stabbiga” och då vill jag finnas.

Alla som läst intervjuer med Charlotte Perrelli känner till historien om den unga pojkflickan som växte upp i småländska Hovmantorp. Som körde traktor, planterade skog, hade hästar och stängslade hagar. Som älskade att sjunga, började uppträda offentligt tillsammans med en spelman som tolvåring och kom med i Anders Engbergs orkester när hon var tjugo.

charlotte_13_132018

Charlotte är 13 år och uppträder tillsammans med spelmannen Åge Appeltoft. Många av deras spelningar var på ålderdomshem. Foto: Privat

Med sin nya självbiografi vill hon dels visa upp en lite annan bild av sig själv och vad som präglat henne. Dels berätta öppet om psykisk sjukdom, som ju fortfarande ofta hyschas ner och sopas under mattan. Charlotte vill hjälpa och stötta, ge hopp till andra om att det går att få hjälp. Att man kan bli frisk.

Pappa Berth fick både mediciner och terapi. Charlotte berättar bland annat om en kvinnlig terapeut som hjälpte honom att komma över sin fobiska skräck för järnvägsövergången.

– Hon körde själv över i en egen bil, stannade på andra sidan och väntade. När han såg henne stå där blev han tillräckligt trygg för att också våga köra.

Givetvis har Charlotte pratat med sina föräldrar om att hon berättar så öppet om familjens erfarenheter i boken. Hennes mammas spontana reaktion var befriande och bekräftande: ”Det är klart allt påverkat dig till att bli den person du är idag.”

charlotte_foraldrar_132018

Foto: IBL

Berätta! Charlottes föräldrar är positiva till hennes bok. Här tillsammans med Charlotte när hon vann deltävling i Mello.

Charlotte har alltid drivit sig själv hårt. När kroppen signalerat att den behöver vila har hon bara lagt in en extra växel. I hennes värld har begränsningar och orkestryt bara gällt andra, hon själv ska klara allt.

Som efter att hon tävlat i Eurovision i Belgrad i maj 2008 med låten ”Hero”.

– Jag hade precis påbörjat en väldigt trasslig och psykiskt påfrestande skilsmässa, jag var ensam med barnen och skulle börja sommarturnén Rhapsody in rock. Först fick jag hjärnhinneinflammation och sedan började kroppen fallera allt mer, bland annat lade tolvfingertarmen av och jag hade nästan klippkort på akuten.

Men när sommaren kom stod hon ändå på scen och rev av låt efter låt med kraft och hetta. Plikttrogenheten drev henne. Det man har tackat ja till ska man fullfölja oavsett hur man mår. Hon tackar gud för att hon inte fick några bestående skador, varken av stressen eller hjärnhinneinflammationen.

Är du likadan idag?
– Nej, jag har kämpat med mig själv och lärt mig att säga nej.

Hon funderar en stund, letar efter orden…

– Jag tycker fortfarande inte om att be om hjälp, men det är inte längre lika svårt. Som nu när jag är höggravid har jag flyttat en hel turné. Jag skulle haft premiär i november men det blir inte förrän 30 januari. Det hade inte hänt för tio år sedan. Då hade jag bara sagt ”Nu kör vi så det ryker. Och går det åt helvete så gör det.”

Charlottes graviditet har varit komplicerad. Dels har hon behövt medicinera med kortison och fått dropp med antikroppar och näring för att barnet ska må bra och inte stötas bort i ett missfall. Dels upptäcktes tidigare i höstas en stor blödningsrisk eftersom barnet trycker mot en blodåder som riskerar att brista.

Sista månaderna har hon inte fått bära, lyfta tungt, springa eller anstränga kroppen på något sätt. Hon har helt enkelt varit tvungen att stötta sig mot andra på ett helt nytt sätt. Be om hjälp med allt från småsaker till att få vardagen att fungera.

Vi kommer tillbaka till barndomen och vad som präglat henne. Jag frågar om hon är rädd för att hitta spår av pappas psykiska sjukdom hos sig själv. Eller hos sina barn. Hon väljer sina formuleringar noga när hon svarar:

– Ångest kan ju vara ärftligt och jag har känt av det. Men jag har kämpat för att inte låta hjärnan och psyket spela mig ett spratt och dra ner mig. Även om jag hade ett helvete under en period i livet fick det inte vinna. Jag förstod vad resultatet skulle bli om jag släppte och lät ångesten ta över. Jag hade sett min pappa.

– Så definitivt kan jag se vissa av dragen från honom tydligt hos både mig och mina barn.

Om allt går som det ska blir Charlotte och Anders föräldrar till en pojke nu i november. De har tidigare sonen Adrian som hunnit bli fem år. Pappa till hennes stora pojkar Angelo och Alessio är förre maken Nicola Perrelli.

Är det någon skillnad på att bli mamma nu när du är 44 år mot när du var 30?

– Jag har alltid varit cool och avslappnad som mamma, inte stressat upp mig. Så det blir nog ingen skillnad. Däremot hade Anders och jag gett upp tanken på ett barn till efter ett missfall våren 2017. Jag tänkte att jag inte orkar mer, att min kropp tagit för mycket stryk av flera missfall och att det var för jobbigt psykiskt.

– När jag ändå blev gravid passade det inte alls. Sommaren var redan uppbokad tv-inspelning och jobb och jag var rädd att allt skulle skita sig och att det skulle bli ytterligare ett missfall.

Men graviditeten löpte på och kroppen stötte inte bort fostret. Inspelningen av ”Så mycket bättre” med bland andra Louise Hoffsten och Erik Gadd var intensiv men långt häftigare än vad Charlotte väntat sig.

– Före inspelningen var jag helt fokuserad på att jag skulle leverera de andras låtar. Men när jag kom dit insåg jag att de andra ju också skulle tolka mina låtar, som jag lagt in min själ och smärta i. Det var en jättestark upplevelse att sitta där och lyssna.


Korta kulturfrågor till Charlotte Perrelli:

Vad har du på nattduksbordet?
– Olika böcker hela tiden. Jag är en verklig bokmal!

Vad använder du som bokmärke? Eller viker du hörnen?
– Jag viker oftast hörnen.

Litterär person du skulle vilja vara?
– Oj, det var svårt….. Kanske Pippi Långstrump?

Bästa bok du läst?
– Diana Gabaldons Outlander-böcker, som också blivit TV-serie.

Bästa rockbiografin / självbiografin du läst?
– ”Enkel, vacker, öm: boken om Monica Zetterlund” av Klas Gustafson.

Vilka godnattböcker till barnen?
– Vi läser precis allt! Högt och lågt.

Ljudbok eller pappersbok?
– Oftast vanlig pappersbok. Men det händer att jag lyssnar på ljudböcker när vi är ute på turné och jag sitter vid ratten och kör.

Vad lyssnade du på senast?
– ”Sommarstugemordet i Arboga” av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers.

Senaste film du sett?
– ”Unga Astrid” som jag blev överraskat tagen av. Vilken smärta att behöva lämna ifrån sig sitt barn!

Av: Kerstin Särneö Foto: Maria Östlin

NUVARANDE Charlotte Perelli: ”Nu vågar jag be om hjälp!”
NÄSTA 5 steg för att stärka din relation