Är det något Marie Nilsson Lind har lärt sig, så är det att livet både är orättvist och inte blir som man trott. För det var Josefin – systern med ljuset och den självklara självkänslan – som sakta skulle malas ner och tillintetgöras. Medan hon själv – med den spröda fladdrande själen – visade sig ha oväntad kraft att överleva.

thomas@gedminas.se

Foto: Thomas Gedminas

Foto: Thomas Gedminas

Marie Nilsson Lind
Ålder: 58.
Familj: Maken Magnus ”Mangen” Lind.
Bor: Gotland.
Gör: Artist, textförfattare, kompositör.
Aktuell med: Boken ”Josas bok – min berättelse”.

 


Det sägs att en människa dör tre gånger. Första gången när hjärtat slutar slå, den andra gången när hon begravts, och den tredje gången när hennes namn sägs för sista gången på jorden.

Så skrivet Ainbusk-artisten Marie Nilsson Lind i ”Josas bok – min berättelse”, och har därmed förlängt systern Josefin Nilssons liv i våra hjärtan.

– Jag mår lite bättre nu när boken är skriven. Josa visste att hennes historia behövde berättas. Och i dokumentären ”Älska mig för den jag är” lovade jag att färdigställa hennes bok. Det var inte lätt, men jag gjorde det på mitt sätt och känner mig stolt, säger Marie när vi ses i fåtöljerna i ”Bennys hus, där man får ha hundar, visst är det härligt” … där Benny alltså är Benny Andersson, och huset är hotell Rival i Stockholm.

marienilsson_bokomslag_0320

Josas bok – min berättelse är utgiven av Kaunitz-Olsson.

Den 29 mars 2016 dog Josefin Nilsson av en morfinöverdos, som ett resultat av att vilja slippa undan psykos, hallucinationer och paranoida känslor. Om hon faktiskt ville försvinna för evigt eller bara för en stund står skrivet i stjärnorna. Men vad Marie vet är att historien är betydligt längre än den sista förvirrade tiden. Den börjar 1944 i en kärleksrelation som stegvis övergick i misshandel: Där man inte förstår att den hand som smeker en plötsligt kan slå förrän det är försent och man är fast i hans nät.

I en relation där kärlek ersätts av besatthet, som gör att man stannar. Där man psykiskt mals ner, tills man bara är en skugga av sig själv. Och där traumat finns kvar och fortsätter verka invärtes, även efter att man har lämnat.

– Josa fick posttraumatiskt syndrom. Det sägs finnas stora likheter mellan krigsveteraner och misshandlade kvinnor, ens erfarenhet liksom sätter sig varenda cell och bryter ner systemet inifrån. Hos Josa såg jag det tydligt, hon som hade en sådan livsglädjen det stod som ett ljus runt henne som ung, men han fick ljuset att slockna i hennes ögon, säger Marie och lägger till:

– Josa sade själv att ”jag älskar livet, men inte vad det gjort med mig”.

En tanke som Marie har återkommit till många gånger de senaste åren är hur förunderligt livet är, hur det sällan blir som man tror (kanske till och med tvärtom), och orättvisan i att just Josefin skulle drabbas och dö – hon som älskade livet så hårt.

– Det är ju jag som har varit suicidal till och från genom livet. Ibland har jag försökt på riktigt, andra gånger har jag mest haft tankar på att ta livet av mig.

AINBUSK SINGERS

Foto: LUOSTARINEN ARI

Två systrar som alltid delat allt. Efter Josefins död trodde inte Marie att hon skulle överleva. Nu vet hon att hon klarar också det svåraste.

För så var det. Två systrar av helt olika virke och karaktärer växte upp där på gården hemma på Gotland – totalt var de fyra syskon, det finns en lillebror och lillasyster också.

Marie var den känsliga, vacklande och oroliga själen, medan lillasyster Josefin var den som med stor aptit tog för sig av livet och gärna showade bredvid pappa. Barnen fick stora doser kärlek av sina föräldrar, men relationen till dem var ändå komplicerad eftersom föräldrarna var så uppe i sig själva och sin invecklade relation. Marie säger att det var som att växa upp i ”Scener ur ett äktenskap”, med svek, otrohet, svartsjuka och martyrskap som återkommande teman.

– Vår pappa var en känd revyartist, en populär person på ön. En snygg, poetisk och lite hemlighetsfull bonde, som kvinnorna flockades kring. Och han var svag för bekräftelse, vilket gjorde mamma både svartsjuk och sårad. Men hon kunde varken förlåta honom eller gå gå, utan blev i stället en drama queen. Pappa lämnade heller aldrig äktenskapet, kanske för att det fanns en så stark kärlek i botten.

Som barn var det här förvirrande, framför allt om man som Marie är en högkänslig person, som hela tiden läser av känslor och stämningar. Samtidigt var Marie storasystern som tidigt fick ta ansvar för småsyskon, ”min lillasyster Hanna var som mitt var som mitt barn”, och lärde sig hjälpa, och trösta, torkade även mammas tårar. Hon var också medlaren i familjen, den som försökte se till så att alla var sams och mådde bra. Hon säger att det här var roller hon både gavs och själv tog –men som har påverkat henne genom livet.

– Det är dubbelt, jag tycker om att måna om andra, men om man ger och ger utan att se till sina egna behov kan man bli utbränd. 2008 fick jag en utmattningsdepression och hamnade på psyket i ett år. Men då hade jag också kört på hårt i många år.

– Uppväxten gjorde mig också känslig för skuld, vilket säkert har med min mammas martyrskap att göra. Jag har liksom inget skydd, blir jag utsatt så faller jag igenom. Så skulden när Josa gick bort var ohanterbar.

Känner du skuld över hennes bortgång? Lastar du dig själv?
– Jag var ju där, i samma hus, den natten. Jag, storasystern, klarade inte av att skydda och ta hand om henne, hon dog ju. Jag har gjort mina timmar i terapi, så rent intellektuellt vet jag att det inte är mitt fel, men känslorna sköljer över mig ibland, även om det är mer sällan nu än direkt efteråt.

Hemma hade Marie en viktig roll, och kände sig uppskattad, men i skolan hade hon det svårare. Hon kände sig udda, utanför, ensam och vågade knappt säga pip.

– Räddningen var musiken och pianolektionerna. Vid flygeln var jag trygg och tillfreds, där kunde jag andas. Att min pappa stod på scenen och var stor revykonstnär spädde på känslan av att jag var en besvikelse, en misslyckad varelse. Det är en känsla som rotades där och som följt med mi genom livet, säger Marie och tillägger att hon först för något år sedan insåg att texten till ”Älska mig” reflekterade henne själv, hennes oförmåga att älska sig själv.

För Josefin var det tvärtom. När hon var 13-14 år omfamnade hon sin kvinnlighet, skaffade p-piller, målade läpparna röda och ville ut och ha kul.

– Hon var så bekymmerslös, men hon fick ju sitt sen …

Psykologer menar att vi tidigt lär oss hur man formar relationer. Att ens uppväxt påverkar både ens val av partner och hur man agerar i sin relation. Kanske sökte sig Josefin till ett mönster hon hade i sig, som hon kände igen hemifrån. Kanske var det därför hon fastnade i en så destruktiv relation.

– Jag vet inte, men det kan ha handlat om det, om känslan av att det inte är riktig kärlek om det inte hela tiden också finns en spänning. Och han, skådespelaren, var en fantastisk estradör, en charmerande man. Jag förstår varför hon blev smickrad när han såg henne. Josefins naturliga trappa blev också bruten i och med att hon blev känd så tidigt. Hon gick inte på gymnasiet i Visby eller tog körkort hemma på ön som vi andra. Hon var bara 17 år när hon hamnade i showbusiness och fick en massa uppmärksamhet.

marienilsson_magnus_0320

Foto: LIZZIE LARSSON

Men om Josefin upplevde hur kärleken kan bryta ner och lämna sår, så blev det tvärtom för Marie. 1991 träffade hon sin Magnus Lind, som också är musiker. Det var kärlek vid första träffen. Han gav henne blommor efter en konsert med orden ”till den vackraste”.

– Jag hade tur som blev kär i Magnus, som är så långt från min familj som man kan komma.

Tur i kombination med självbevarelsedrift, erkänner hon. För visst hade även Marie varit och nosat på destruktiva relationer.

– Jo, jag hade också haft röriga relationer där jag själv med tiden försvann allt mer. Men jag var 30 år när vi träffades, och färdig med det, jag lockades inte av de ”farliga killarna!.

Vad föll du för hos Magnus?
– Att han är en sådan hybrid mellan det stora, manliga, starka och det snälla, söta – en man med grädde på nosen. Han har inga problem med sina kvinnliga sidor, har kontakt med sina känslor, samtidigt som vi hemma är väldigt mycket man och kvinna. Magnus får exempelvis alltid fickparkera åt mig, och han är bättre på att handla till vardags, för han köper bara exakt det som står på listan medan jag plockar på mig en massa godsaker, säger Marie och ler.

Och varför är ni fortfarande tillsammans?
– Vi är fortfarande lika kära! Mangen ger mig så mycket. Han ör väldigt bra på det som inte är Gotland, landsbygdsmentalitet där man inte ska förhäva sig och inte sticka ut med sina åsikter. Mangen både syns, hörs och är tydlig med sina tankar. Det är befriande för mig, för han vill också att jag säger ifrån och tycker tillbaka, så jag får tillgång till en sida som inte är så stark i mig, säger Marie och skrattar till:

– Fast jag minns första gångerna han kom hem till vår familj, där det pågick en massa saker under ytan. Han fattade inte alls vad som hände när någon kom plötsligt började gråta. Han anpassade sig heller aldrig till det där.

Paret valde att aldrig skaffa några barn. Det var inget enkelt beslut, men Marie som kände sig bräcklig och hade ramlat ner i mörkret nu och då, tänkte att hon kanske inte ville föra sina gener vidare.

– Jag älskar ungar, allra mest mina syskonbarn. Men det var så otroligt mycket kring Josa och familjen under den här perioden – det här kanske har med storasysterrollen att göra – att jag inte orkade vara orolig för fler. Dessutom hade Mangen redan två vuxna barn.

Ångrar du ditt beslut? 
– Nej, för jag har ju min storfamilj. Och jag och Mangen är experter på att ha mysiga hemmakvällar, vilket jag njuter av.

Hon har insett att hon behöver balsam för själen. Men de senaste åren – så tuffa som de har varit – har också tagit henne en bit framåt. Hon uttalar orden i tyst ton, som om hon knappt vågar lita på det själv.

– Efter Jonas död erbjöds jag att gå i kristerapi. Jag kände en viss terapitrötthet, men hamnade hos ”Psyk-Monika” i Visby, en mycket klok kvinna. Och trots att jag gått i så mycket terapi i mitt liv, har jag lärt mig mer av Monika än av alla andra terapeuter totalt.

Som vad? 
– Jag börjar förstå att jag är lite offer för mina känslor, och blir lätt överväldigad av dem. Jag behöver bli bättre på att separera känslan både från verkligheten (det är bara en känsla, ingen sanning) och mig själv.

Visst finns det goda sidor med att vara en känslomänniska – framför allt när man skriver och ska ”klä känslor i ord”.

– Fast ibland känner jag att jag är för känslig för att finnas. Jag tror att det var John Cleese som sade att han hellre skulle vilja vara mindre konstnärlig och sensitiv för att vara frisk och glad, säger Marie.

Men samtidigt som hon beskriver sig som skör, tänker man att Marie också måste ha en stor inre kraft. När man läser hennes livshistoria är det tydligt att hon är uthållig och stark i att stå pall, att finnas kvar, att orka leva visare.

– Jo, kanske … Idag vet jag att man överlever mycket, även om tiden faktiskt inte läker alla sår. ”Man överlever mycket” och ”livet är skört” är två stora sanningar jag har fått känna på parallellt. Första året greppade sorgen mig så hårt att jag inte trodde att jag skulle överleva, men … nu vet jag att jag gör det. Jag har hittat min kreativitet igen och vill fortsätta leva. Ja, det är kanske dags att återerövra den livslust jag hade som sexåring.

Av: Linda Newnham Foto: Thomas Gedminas


Älska mig – text av Marie Nilsson Lind

Se mig för här är jag
Låt mig få komma nära
Till era hjärtan så som den jag är
Den jag försöker vara
Ge mig min morgondag
Min enda önskan nu och här
Älska mig för den jag är
Se fjärilsvingens slag
I alla himlar fara
Se alla ögon
Blinka stjärneljus
Låt livet komma nära
Se mig för här är jag
Min enda längtan nu och här
Älska mig för den jag är
Låt livet komma nära
Se mig för här är jag
Min enda längtan nu och här
Älska mig för den jag är
Se fjärilsvingens slag …