Lena träffade mannen i sitt liv. Hon njöt av passionen och omtanken, men bröts samtidigt sakta ner av hans iskalla tystnad och raseriutbrott. Och kärleken blev ett helvete.

Lena Bivner
Ålder: 53.
Familj: Två vuxna söner.
Bor: Stockholm.
Yrke: Presschef.


Lena Bivner och barnens pappa hade kommit ut som goda vänner på andra sidan skilsmässan. Karriären flöt på, hon hade många vänner och barnen hade klarat skilsmässan bra. Hon hade en stabil ekonomi och kände sig redo att möta livet som ensamstående mamma.

misshandel_bok_helvetet_jag_kallade_karlek_1019

Helvetet jag kallade kärlek (Ordberoende förlag) är Lena Bivners debut.

Så plötsligt stod han där, kärleken med stort K. Uppmärksam, öm, den perfekta samtalspartnern, passionerad. En man som ville tillbringa all sin lediga tid med henne, som inte brydde sig om yttre attribut som framgång och yta, utan såg till hennes inre. Och som ofta var känslosam, vågade skala av sig sin tuffa machofasad, visa sig sårbar och var tydlig med att han verkligen behövde Lena.

Allt borde vara perfekt.

– Men så började de här små, små nålsticken och elakheterna komma. Det handlade bara om nyanser i början, men jag märkte att han drog sig undan när jag till exempel ätit middag med mina vänner, gjort något på egen hand med barnen eller hittat på något annat utan hans sällskap, berättar Lena.

Att hon varit med om ett trauma, att hon utsatts för något av det mest tabubelagda en kvinna kan utsättas för i Sverige 2019, är svårt att förstå.

Lena Bivner är uppväxt i ett alldeles vanligt Stockholmshem i övre medelklassen. Har gjort en enastående karriär som konsult och sedermera presschef för ett stort företag. Hon har ett rikt socialt liv med många nära vänner. Är ofta bortbjuden på mingel och middagar. Tränar mycket. Mamma till två söner och är själva sinnebilden för uttrycket ”stark kvinna”.

– Jag hade naturligtvis läst om och hört talas om misshandlade kvinnor. Men, jag hade alltid tänkt att dessa kvinnor var svaga, och att de var av en helt annan sort än jag. Aldrig i hela mitt liv skulle jag kunna föreställa mig att jag själv skulle bli en av dessa kvinnor, säger Lena, som skrivit boken ”Helvetet jag kallade kärlek”.

I dag vet hon att precis vem som helst kan trilla dit.

Vi kan kalla honom Peter, men egentligen heter han något annat. Och, konstaterar Lena, det finns en ”Peter” överallt.

Män som vill styra över sina kvinnor. Rädda män som skräms av kompetenta och självständiga kvinnor. Män som tror att det enda sättet att behålla en kvinna är att trycka ner henne, som tänker att ett varaktigt förhållande bygger på obalans och rädsla, snarare än jämvikt och lust.

– Majoriteten av alla män är bra män. Men, den här kategorin män finns, och de är duktiga på att hitta sina offer. Kvinnor som de bearbetar tills kvinnorna på fullt allvar är tacksamma över att det finns någon som vill ha dem och tar sig an dem.

För Lenas del började det alltså med de här små, nästan omärkliga nålsticken. Kommentarer om att hon var för glad, träffade vänner för ofta, aldrig skulle klara av att leva i en kärleksfull relation. Sakta, sakta, utan att hon märkte det, började Lena brytas ner.

– Jag började tvivla på mig själv, och min magkänsla som tidigare alltid hjälpt mig att tolka olika situationer lyssnade jag inte alls på, säger Lena sakta.

För Lena blev Peters ord lag.

– Peter var väldigt tydlig med att visa att han värdesatte familjen, kärleken och förhållandet – och att jag skulle visa hur mycket jag värderade honom och vår relation. Men det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig, han blev aldrig nöjd, minns Lena.

I dag ser hon att Peter, när han pratade om familjen och barnen, enbart syftade på sina egna barn. Faktum är att han aldrig tog in Lenas två söner i gemenskapen. Tvärtom. I stället fick han henne att tvivla på hennes sätt att vara mamma.

– Det är det som gör mest ont. Att jag svek barnen till förmån för Peter, säger Lena.

Lena drog sig undan alltmer från vännerna. Varför skulle hon träffa sina kompisar när hon hade Peter som väntade där hemma? Var det inte konstigt att hon hade behov av att träffa andra människor, när hon hade Peter som gav henne allt hon behövde?

Hon slutade göra saker tillsammans med barnen som de tidigare tyckt var roligt. Hon införde striktare regler därhemma, blev en strängare mamma, eftersom det skulle bli lite mer ordning och reda i familjen.

– Eftersom Peter ansåg att jag betedde mig flörtigt var jag väldigt noga med att vara kontrollerad och inte ta så mycket plats när vi var bortbjudna. När han blev arg tänkte jag att han hade rätt och att det var jag som var överkänslig, säger Lena.

Hennes vänner ifrågasatte vad som hänt med den gamla glada och självständiga Lena. Själv kände hon sig pressad, vägrade ta in vad de faktiskt sade, och tolkade det som om vännerna missunnade henne kärleken.

Utan att Lena märkte hur och när det hände, blev Peter mer och mer kontrollerande. Hon slutade göra saker som hon tidigare tagit för självklara, upphörde med att spela Wordfeud med den manliga kollegan, skippade den sedvanliga afterworken. Avbokade de traditionella tjejhelgerna.

– Samtidigt fanns det väl någon del inom mig som insåg att det var helt sjukt det jag höll på med, säger Lena.

Vid det här laget hade Peters nålstick övergått till raseriutbrott varvat med iskalla tystnader som kunde vara i flera dagar. Hon och Peter hade köpt ett gemensamt boende, och planerade att leva ”lyckliga alla sina dagar”. Lena var spänd för jämnan och ryckte till så fort hon fick ett sms. Det kunde ju vara ett sms som fick Peter att bli arg, kanske någon väninna som ville ses eller någon kollega som ville diskutera något.

– Jag, som alltid varit mån om att ha ett eget liv, kunde inte fatta ett eget beslut längre. Jag drog mig undan från allt och alla. Ville bara att relationen med Peter skulle fungera så smidigt som möjligt, så att vi skulle kunna leva det familjeliv jag drömde om.

Lena tystnar. Letar efter de rätta orden. Hon är väl medveten om att det kan vara svårt för någon som inte varit med om något liknande att förstå hur hon kunde låta sig kontrolleras så av en man.

– Jag tror att det handlar om att vi, mellan varven hade det så bra. Han bekräftade mig, fick mig att uppleva passion, såg mig och visade att han älskade mig.

Det som till slut fick henne att reagera var en kombination av enskild samtals-terapi, parterapi och tiden. De hade levt ihop i drygt fem år.

– Det, i kombination med att han till slut knuffade mig, ruskade om mig och hotade att slå mig. Det blev en tydlig väckarklocka som fick mig att bryta upp för gott.

Att Lena valt att ge boken titeln ”Helvetet jag kallade kärlek” är inte konstigt. Det är nämligen så hon känner: Hon har varit i helvetet och vänt. Och hon vet att hon inte är ensam om det. Många kvinnor befinner sig i exakt samma situation.

– Om jag skulle ge ett enda råd är det: Sluta skämmas över att du hamnat i den här situationen. Sök hjälp, för anteckningar över det som händer och gå inte på hans skrämseltaktik om att ta barnen ifrån dig, att du inte kommer att klara dig utan honom, om att han ska ta dina pengar. Gå därifrån i stället.

Som Lena.

Hon reste sig på nio och gick.


misshandel_annisaksson

Ann Isaksson, verksamhetschef på Alla Kvinnors hus.

Hallå där, Ann Isaksson, verksamhetschef på Alla Kvinnors hus, en förening som jobbar med våld i nära relationer, som driver ett skyddat boende och en öppen mottagning. Kan alla kvinnor drabbas av psykisk misshandel?
– Ja. Vi har funnits sedan 1978 och vår erfarenhet och statistik visar att det är kvinnor i alla åldrar och samhällsskikt som kan drabbas.

Finns det någon gemensam nämnare hos de personer som utsätter sin partner för psykisk misshandel?
– Jag har inte sett någon forskning om detta, men vi ser att många av dem som misshandlar, oavsett om det handlar om psykisk eller fysisk misshandel, har blivit utsatta själva som barn, de har ofta någon form av missbruksproblematik och de har nästan alltid en låg självkänsla.

Hur skulle du definiera psykisk misshandel?
– Det kan vara allt från blickar och en känsla i rummet till kommentarer. De som utsätts brukar beskriva det som att de går på nålar av rädsla att reta upp sin partner. Eftersom det inte alltid är klart uttalat vad som händer är det vanligt att man tvivlar på sig själv och tänker att det bara är inbillning, något som gör att det är svårt att hantera.

I Lena Bivners fall började det gradvis. Är det så det brukar se ut?
– Ja. Det börjar ofta som ett vanligt kärleksförhållande, men ganska snabbt börjar den som misshandlar att successivt isolera sin partner och inskränka hans eller hennes livsutrymme. Till slut har den som utsätts inga förtrogna att vända sig till, och upplever sig vara helt ensam, något som ytterligare förstärker känslan av att man inte duger.

– Ofta känner den som drabbas att något är fel, åtminstone i början, innan våldet har normaliserats. Lita på den magkänslan, är mitt bestämda råd, även om det är svårt.

Många personer som misshandlas av sin partner är osäkra på om de har rätt i sin upplevelse, eller om de inbillar sig. Vilket råd vill du ge till dem?
– Prata med någon utomstående som du litar på! För anteckningar över vad som händer, hur du upplever det och vad du känner. Datera anteckningarna och förvara dem till exempel på jobbet. De här anteckningarna hjälper dig att objektivt få en uppfattning om ditt liv, även om allt känns tumultartat och du tvivlar på din egen uppfattningsförmåga.

Vad bör man göra om man upplever att man lever i en destruktiv relation?
– Prata med någon utomstående. Vi på kvinnojouren har möjlighet att erbjuda samtalskontakt. Om du vill får du vara anonym, och vi kan tillsammans gå igenom din situation och se över vilka valmöjligheter du har. Ibland räcker det att gå i stödsamtal, andra gånger krävs det en separation. Oavsett kan kvinnojouren hjälpa.

Om man har någon som är drabbad i sin omgivning, vad ska man göra då?
– Det är lika enkelt som svårt. Visa att du ser vad som händer! Prata med den drabbade enskilt och säg att du är orolig, att du har en känsla av att något är fel. Och, markera öppet att beteendet är oförsvarbart om du märker att någon hånar och förminskar sin partner. Det är en svår balansgång – risken finns att den utsatta drar sig undan ännu mer.

Av: Anna-Maria Stawreberg Foto: Adrian Leopoldsson