Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

I somras satt jag vid ett långbord i ett växthus och firade bebisen Bibis namngivning. Bianca, Märta, Leonie ska hon heta. Och är Gillis lillasyster och mitt andra ”nästan-barnbarn”. (Det är min bror Hasses som är morfar, jag bara snyltar!)

Det var en småländsk sommardag med sol, moln, blåst och lite regnhot mitt i grönskan. Det var en dag att gömma i minnets album. Bibi sov sig genom festen, Gillis åt fyra bitar av farmors tårta med maräng och röda vinbär. Det var en avspänd dag mitt i det mirakulösa att en ny människa har landat mitt ibland oss.

Den stolte och mycket trötte pappan fixade vegetariska grillspett. Den stolta och mycket trötta modern hade koll på logistiken och läste Karin Boyes ”Till någon som är mycket ung” … ”Skira blåvinge, sköra blåvinge, yrkaven och väntanspänd, då skymningen faller ljum …” med slutorden ”lycka må ske dig, barn!”

Det var när vi började plocka ihop tallrikarna som vi alla fick ett nytt favoritord – tavarschlig.

Farmor Lena uppmanade alla att spara grillspetten i trä – ”för de pinnarna kan de använda för att stötta pinnarna i växthuset”. Och så skrattade hon och berättade om komplimangen hon fick från sin svärmor för många år sedan. ”Det jag tycker om med dig Lena, är att du är så tavarschlig”. Alltså översatt från småländskan – du är en person som tar vara på saker.

Visst är den konsten fin. Vare sig det gäller att använda begagnade grillspett som växtstöd, väva trasmattor där minnen av kläder och år som gått ligger i fina ränder eller vika sina kläder fint och förvara dem stående i gamla skokartonger.  Det känns bra att ta vara på. Det känns bra att vara varsam med livet och tingen.

Men det finns också en konst att vara ”tavarschlig” när det gäller livet. Att stanna till och inse miraklet i att vi lever här och nu. Jag tror att vi är rätt bra på att fånga de stora tillfällena. Att få vara med och säga välkommen till världen till en ny liten människa. Eller fira framgångar på jobbet, njuta av semesterveckorna.

Men jag tror på att träna upp konsten att ta vara på vardagen. För vardagarna är fler än de stora festdagarna.

Att stanna upp och ta vara på morgonminuterna med händerna runt kaffemuggen. Eller de där oväntade trevliga samtalen i kassakön på Ica. Den där vackra meningen som flyger upp från boksidan och rakt in i ditt hjärta när du sitter lite halvsömnig med din läsa-på-bussen-pocket. Ta vara på livet som pågår. För det är just här och nu det pågår.

I min barndom fick jag läsa mig en psalm: ”Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer …”. Lite deprimerande på sitt sätt. Men också ett mirakel, en dag till av liv. Och jag, som predikantdotter, kan kontra med en annan psalm ”Herre låt ingenting binda de vingar, vilka du en gång har givit åt mig …”

Den gillar jag. Sedan behöver man inte tro på någon Herre Gud, men bara jobba på att hålla sin själs vingar fria. Vissa dagar blir det mest lite småflaxande för mig, andra dagar svävar jag som en kondor högt över marken och tycker att jag får perspektiv på min tillvaro och visioner som sträcker sig långt. Och andra dagar ligger jag stilla i boet med vingarna över mig som en skön pläd.

Jag önskar dig en fortsatt härlig hösttermin i ta-vara-mer-på-livet-skolan.