KRÖNIKA: ”Titta noga: Ser du suget i min blick?”

Taras krönikör Ola Liljedahl är gift med Lena och har tre barn. Han är journalist, bor i Gävle och är vår man mitt i Tara-livet.

Titta på bilden här intill! Ni tror kanske att det är vilken man som helst som stirrar på er. Men då har ni fel. Titta igen! Ser du suget i blicken? Får du känslan av en Mr Sex Machine i vit skjorta?

Det beror i så fall på min närsynthet. Minus 6,50 på högra ögat, minus 4,0 på vänstra. Tack gode gud eller generna för att synfelet någon gång efter puberteten accelererade. Genom nyputsade glasögon läste jag nämligen då en bok om James Dean, som förklarade hur han blev 50-talets manlige sexsymbol.

Han var från Fairmount, typ 2 000 invånare. Jag från Färila, typ 2 000 invånare. Ni fattar. Fairmount. Färila. Det låter ju till och med lika. Dessutom hade jag lika dålig syn som James och det var just där hemligheten låg.

Utan brillor såg han ingenting. Utan brillor ser jag ingenting.

Den magiska blicken hos James Dean berodde, enligt boken, på att han bara såg en grå dimma framför sig. Han kunde möta någons blick längre än andra utan att titta bort eftersom han ju inte hade en aning om att han mötte en blick. Han kisade lite för att försöka känna igen någon och kisandet fick den han kisade mot att rodna.

Titta på bilden igen! Jag tror ni ser nu. Suget!

Jag läste boken i tidiga tonåren och tolkade det som att jag hade ett segervapen. Glasögonormens revansch. På disko, dans, krogen tog jag därför helt enkelt av mig brillorna och började min marsch genom livet som Färilas egen James Dean.

Ola Dean, typ. Eller James Liljedahl? Ja, om jag fick säga det själv, alltså.

Några kanske snarare undrade varför den där magra grabben från Färila stirrade så konstigt. Ja, ärligt talat var det kanske många som tänkte det.

Genom åren har jag i alla fall upptäckt att jag haft nytta av närsyntheten i många sammanhang. När någon föreläser ser jag alltid ut att vara den mest intresserade i hela rummet. Jag tar av mig brillorna och kan titta föreläsaren i ögonen i en timme om det behövs.

Jag menar, med minus 6,50 och minus 4,0 ser jag ju knappt om det står en människa där framme och pratar – och ännu mindre om den tittar på mig.

Det är jag som alltid vinner arga leken om avståndet är över 1,20. Och känner jag mig stressad tar jag bara av mig glasögonen och vandrar omkring en stund som i en suddig akvarellmålning utan knivskarpa intryck som stör.

James Dean erövrade som bekant världen från sitt Fairmount medan jag siktade aningen blygsammare från mitt Färila. Ljusdal sjutton kilometer österut var min horisont.

James Dean gjorde tre filmer, blev världsberömd men fick aldrig en Oscar. Jag gjorde ingen film, blev inte världsberömd men fick i alla fall en Lena.

För, jodå, min och fruns blickar möttes där i Ljusdal första gången. Jag var sedan tvungen att gå minus 6,50-nära för att se hur hon egentligen såg ut.
Och det var ju en himla tur det.

Av: Ola Liljedahl