Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

I New York finns ett populärt promenadstråk som heter High Lane. Där dundrade förr frakttågen fram högt över staden, nu växer gräs och blommor och människor strosar långsamt och pratar, sitter och solar eller har picknick och tittar ut över staden därnere.

Jag tänker på invanda spår i mitt liv. Spår där tunga godsvagnar skramlade fram nästan dygnet runt. Under år efter år gick mycket tunga laster i mitt inre. Det var sotigt och smutsigt och alldeles för tungt för att vara nyttigt. Och rälsen var blanknött.

Jag körde i samma tankebanor, växlarna lade om sig själva automatiskt.

Där växlar vi in på välkända ”mitt fel jag borde valt annorlunda”-spåret, och sedan ”alla andra har kalla, elaka ögon och anklagar mig”.

Eller så kanske jag körde in på nötta ”jag orkar inte, jag bara orkar inte”-spåret.

Men med åren har jag lärt mig att det går att backa ut från stickspår som jag redan kört in på tusentals gånger och som jag vet inte leder någonstans.

Man måste ta några lugna andetag och stanna till och så lägger man in backen. Det känns lite farligt och det känns väldigt ovant. Vadå? Ska jag inte börja piska på mig och bli rädd och stressad.

Ska jag backa hela mitt tågsätt och lägga om växeln. Kanske prova ”ta det lugnt”-spåret eller ”det är medmänniskor, inte motmänniskor som omger mig”-spåret.

Nä men, kan man det?

Ja, det kan man. Och då kan man skapa sin egen High Lane. Säga tack till de där spåren som man nött i många år. Säga ”Tack, ni har spelat så viktig roll i mitt liv så många år. Ni kanske var det enda som fungerade där och då när lasten var så tung. Tack, men nu är det en ny tid för både er och för mig”.

Och så får det börja spira grönt gräs i tågspåren och blommor mellan syllarna. Mina gamla spår får bli en plats där jag promenerar i tanken, minns och funderar och hämtar kraft och tar farväl.

Jag har, som så många andra, läst organisationsgurun Marie Kondos klokheter om att man ska tacka och ta farväl av alla klädesplagg och prylar som man rensar ut. ”Tack, gamla tröjan för att du värmt mig under så många år” eller ”Tack deckaren som jag inte kommer att läsa igen, du gav mig flera timmar av rolig avkoppling”. Att ta farväl, visa respekt, det är fint.

Och ännu mer gäller det när det är dags att ta farväl av tankemönster och vanor som tjänat ut, som nått bästföredatum.

Det gäller att visa respekt, att ta farväl med ödmjukhet. Inse att där och då var det kanske enda sättet att överleva. Så tack och tack och tack.

För mig gäller det att komma ihåg att den jag är i dag har jag mina då-jag att tacka för – och inte stöna ”hur kunde jag vara så dum?!”

Jag går med mildögon tillbaka genom mitt liv och tar farväl och sluter fred. Vissa saker är såriga och svåra. För mig är det dagarna och nätterna när jag valde ruset i övermått. Aj, det gör ont. Varför gjorde jag så? Men även där ska det växa gräs och blommor och bli en minnenas High Lane.

Av: Maggan Hägglund