Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Jag sitter en grön sammetssoffa på The Terrace Bar på våning fyra på varuhuset Harrods i London. Lite trött och uppgiven efter att ha snabbt ha gått igenom avdelning efter avdelning med designerkläder för mycket små barn. För mycket små barn som växer ur sina Dolce & Gabbana-klänningar, storlek 3–6 månader, snabbare än priset 7 883 svenska kronor hinner dras från mammas kreditkort.

Där går en gräns för mig.

Ge bebisen en mjuk tröja och en gosekanin och kärlek! Och ge mig en grön sammetssoffa på en inglasad terrass – det är lyx som jag förstår att uppskatta. Och som jag har råd med. (Det är för övrigt ett av mina bästa reseråd, gå in på fina ställen, varuhus eller hotell, och ta en fika, en drink eller ät lunch. Då får du bästa lyxen utan att ditt kreditkort blir totalt vidbränt.)

Jag andas ut, jag vilar mina ben och själen börjar återvända till mig efter lyxpryl-överdosen och doftchocken från parfymsalongen. Men nu är jag här, i en grön sammetssoffa på en inglasad terrass och allt är väl.

Jag beställer kolsyrat mineralvatten den vänliga unga servitrisen kommer in med en elegant flaska med Harrods eget vatten, från Hampshire. Ett vackert glas, en liten tallrik täckt av lysande gröna limeskivor och ett stort glas fyllt med iskuber. Det är lyx jag förstår mig på.

Att dricka ett glas kallt vatten upphöjt till konst.

Så kan överdåd också se ut. Inte nödvändigtvis kosta massor pengar men mer omsorg, tanke och tid.

Gå ut och plocka en blomma till sin egen kaffebricka. Ta sig tid att välja snyggaste frimärkena till ett handskrivet brev. Dricka i finkoppen en vanlig måndag. Ägna en halvtimme åt att bara sitta och se sommarnatten sakta sänka sig ner över trädtopparna.
Den sortens lyx-faktor tycker jag vi ska jobba på att höja.

Jag sjunker ner i gröna sammetssoffan och i mina tankar. Har precis besökt Leighton House Museum, ett konstnärshem på en stilla bakgata i Kensington i London. Där bodde Frederic Leighton på 1800-talet och skapade ett hem som ett konstverk.

Under trettio år byggde han till och förverkligade sina drömmar, allt eftersom han gick från fattig konstnär till en riktigt välbärgad viktoriansk målare som tog emot besök på söndagseftermiddagar, då besökare kunde ack-a och oh-a över den guldskimrande orientaliska kupolen, springbrunnen, den fantastiska ateljén med takfönster och rummet med gröna sidenväggar där han ställde ut konst han samlat.

Visst ville han skryta och marknadsföra sig själv, men hans systrar berättade också att hans hem var glädjen i livet.

Sedan förföll allt. Mosaikväggar och vackra trägolv täcktes över, huset blev praktiskt och fult! I sin grav grät nog Frederic.

Fram tills för tio år sedan då huset ömsint renoverades av skickliga hantverkare och konstkännare – detalj för detalj.

Visst är det vackert. Som livet. Ibland täcker tiden och praktiska krav våra drömmar och egensinnigheter med tåliga tapeter och linoleumgolv. Men så kommer tiden för att återskapa det ursprungliga, det äkta. Detalj för detalj.

Kanske just den här sommaren är en sådan tid, en tid för att ta fram de dolda mosaikväggarna och höga ateljéfönstren i våra liv. Återupptäcka det konstverk som är vårt liv. Dricka vatten i vackra glas med lime och is och eftertanke och låta bortträngda längtor gå upp i dagen.

Ha en fortsatt underbar sommar.

Av: Maggan Hägglund Foto: Unsplash.com

NUVARANDE KRÖNIKA: ”Min själ återvänder efter lyxöverdosen”
NÄSTA Sommarläsning – 8 läsvärda tips