Taras krönikör Maggan Hägglund skriver om vikten av att våga släppa loss med lite flams och fniss.

Taras krönikör Maggan Hägglund var Taras första chefredaktör. Hon bor i ett grönt radhus och är särbo med Anders.

Ett litet barn som jag kände i ett annat liv för länge sedan, växte upp i en glad och trygg frikyrklig miljö.

När hon fick varm choklad (kanske en septemberdag som denna, vem vet?) yttrade hon de bevingade orden: ”Det är så gott att Jesus hoppar i magen.”

Nu kan vi uttrycka det på olika sätt, men visst känner vi igen den där kvillrande känslan i kroppen när något är så där gott eller roligt eller bara fantastiskt.

Barn har det ofta. Det kvillras och skvätter och hoppar av lust och glädje över allt möjligt.

Och jag tror att allt det där lekfulla, lustfyllda kvillrandet ligger kvar i oss allihopa. Vi har bara av misstag råkat lägga en vuxenfilt över det.

Synd!

För även om man måste vara vuxen och komma ihåg förfallodagar för räkningar och orka gå ut med sophinken även när man inte vill det och vara förståndig och tänka efter före – så behöver man kvillret.

Fnisset, gapskrattet, bubblet i magen. Det är en underskattad njutning.

Trerättersmiddagar med vin, kloka böcker och lugna skogspromenader är nog trevliga. Men även vi vuxna behöver lite hoppsan hejsan i livet.

Jag såg en gång en grupp pensionärer som skulle testa balansen. En övning gick ut på att man, i strumplästen, skulle försöka pricka in andras fötter och få dem lite ur balans. Det tog en sekund – sedan var pansjogänget en kvillrande, fnissande förskoleklass. Hela rummet lyste upp och ingen, säger ingen, tänkte på förebyggande fallträning, alla bara lekte.

Själv brukar jag leka att jag är doa-tjej (okej, doa-tant) när jag hör bra musik. Och jag fnissar väldigt bra ihop med mannen jag älskar.

Jag sätter gärna namn på saker – min lilla robotdammsugare heter Nisse och genast blir livet lite roligare. Nisse jobbar duktigt och sedan går Nisse i korgen och äter ström. Sådant roar mig.

Ibland gör jag om mitt liv till sagor eller feelgoodberättelser, så det blir lite mer spännande.

Och jag har en osofistikerad humor, jag kan skratta och le i dagar åt historier som den jag hörde i radion häromsistens.

Någon berättade om när han ryckte in som tandsköterska och av misstag råkade fånga tandläkarens långa lugg i salivsugen och patienten höll på att svälja allt han hade i munnen – för att han skrattade så våldsamt.

Och jag älskar skådisar som kan ramla roligt. Inte är det vuxet, inte är det stor konst. Men det får det att kvillra i min mage.

Jag minns fortfarande natten då jag och Lena dansade på borden på en uppsluppen restaurang i Cannes och jag vårdar alla dumma internskämt som jag och Doris har skapat tillsammans genom åren. Vi skryter om hur bra vi är och avslutar med ” … och roliga är vi också.” Det är helt obegripligt för andra, men roar oss.

Den som får vuxenpresenter som parfym och böcker kan falla i trans när hon oväntat får en uppdragsbar leksak, en liten kanin som bara trummar och trummar till ingen nytta, bara nöje.

Det är då vuxenfilten rämnar och kvillret porlar fram som ett alldeles oväntat solsken i höstmörkret.

Mer vuxen-kviller, säger jag.

Amorteringar och disk och ansvar mår bra av lite flams och fniss.

Jag önskar dig en riktigt barnsligt rolig höst.

Av: Maggan Hägglund Foto: Stefan Tell och Unsplash.com

NUVARANDE KRÖNIKA: Krydda ansvaret med flams och fniss
NÄSTA Ekonomikollen: Charlie och Mathias svarar på frågor om vardagsekonomi