Snart 50 år, och tryggare och starkare än någonsin... Eller? Nej, Kristin Kaspersen ger inte mycket för det där snacket om "starka kvinnor". – Jag skulle älska att bli omhändertagen i en relation, att komma hem till någon som sa att ”jag har fixat te till dig”, eller att få pyssla om någon. Fy fasen vad härligt!

kristin_kaspersen2_1119

En gammal dröm som gått i uppfyllelse, lagom till 50-års dagen: att ha egen båt.

Kristin Kaspersen
Ålder: 49
Familj: Barnen Filip, 22 (med Martin Lamprecht), och Leon, 15 (med Hans Fahlén). Hunden Minoo
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.
Gör: Journalist, programledare, författare, föreläsare, utbildad inom ledarskap på tre nivåer.
Aktuell med: Boken ”Tacksamhet” (Harper Collins) och föreläsningar.


Hon är en timme sen, ”vi sa väl klockan 12”, och lätt stressad (när hon insett tidsförvirringen). Kristin Kaspersen angör bryggan mitt i Stockholm i sin nya motorbåt, klädd i vit topp och jeans. Båten är en gammal dröm som har gått i uppfyllelse.

– Gud vad jag kommer att bryggsegla, sitta där och dricka vin med vänner och njuta av Stockholmskvällarna, säger hon när vi till slut sätter oss.

För nu är det ingen idé att oja sig över att tidsförvirringen som uppstod, ingen idé att ursäkta sig flera gånger eller gå in på vems felet var. Vi tar det härifrån. Vi fokuserar på det som är viktigt i stället. Efter vår intervju ska Kristin gå och lyssna på författaren Byron Katie som inspirerat Kristin att ifrågasätta sina tankar och till att ändra sitt sätt att se på världen.

”Människor försöker så hårt att bli av med sina dåliga vanor och negativa tankar, och det funkar inte, eller så fungerar det en stund. Jag slutade inte tänka negativa tankar, jag ifrågasatte dem, och då släppte de taget om mig”, skriver Byron Katie.

– De senaste åren har jag jobbat mycket med det här, att välja tankar som är bra för mig, säger Kristin. Ansvaret för hur jag ska tänka för att må bra ligger hos mig själv.

Hennes nya bok ”Tacksamhet” handlar om konsten att välja just den känslan.

– På det stora hela har jag alltid haft ett bra liv, men det är lätt att ta det man har för givet, det roliga jobbet, ens fina vänner och söner, det mysiga hemmet och den stabila ekonomin, och istället haka upp sig på tillfälliga problem eller motgångar. Men att se de små sakerna fyller våra liv med så mycket tacksamhet. Det hjälper oss att se det vi har, mer än det vi inte har.

Som den här morgonen då klockan ringde tidigt eftersom hon skulle iväg och hämta en båt.

– Jag var galet trött i morse, har fått för lite sömn senaste tiden, så första tanken var ”jag vill inte, jag vill sova.” Men istället för att fastna där valde jag att tänka att ”jag ska få åka båt idag, min båt, tillsammans med min systerson. Fy fasen vad härligt.” Många gånger behöver jag inte ens välja tanke längre, tacksamheten kommer automatiskt.

Kristin är brunbränd och glad. Och matt. Våren har varit intensiv, bland annat efter att både ha delat upp sin mammas saker och en massa träning till ”Let’s Dance”. En danstävling som Kristin och Calle Sterner till slut kammade hem.

– Jag har aldrig vunnit någon tävling tidigare, så det var roligt. Men det riktigt häftiga med ”Let’s Dance” var den delade glädjen i gänget. Vi lyfte och unnade varandra framgång istället för att konkurrera. För man är inte alltid stark, framförallt när folk får en att känna sig som något man inte är. I det gänget fick man istället pepp, kramar och energi när självförtroendet var ur balans.

Den boosten var behövlig efter ett tufft år. För Kristins mamma och Sveriges Lill-Babs åkte våren 2018 in till sjukhuset för hjärtsvikt, men visade sig vara en aggressiv cancer– och deras annars så envisa mamma gick bort en månad efter sin 80-årsdag.

– Tidigare, när andra kända människor har gått bort, har jag tänkt att det kommer att bli jobbigt med all uppmärksamhet den dag mamma försvinner. Men faktum är att det har varit en fin och kärleksfull tid, för alla jag har mött har varit så otroligt varma. Jag och mina systrar visste också att vi behövde ge publiken vad de behöver. Mamma har aldrig stängt sin publik ute, så vi vill inte göra det nu heller. Därför bestämde vi oss för att låta TV4 sända hennes minnesgudstjänst och skapa en utställning om hennes liv i Järvsö.

– Men nu behöver jag får vara nära mamma och mina barns mormor ett tag. Jag känner att jag behöver få landa i min egen sorg nu, inte prata med alla andra om den.

Under den här tiden har Kristin också haft hjälp av sitt sätt att se på livet. Hon säger att när hon möter en motgång försöker hon tänka: Kan jag påverka det här? Eller inte?

– Mamma kommer inte tillbaka hur mycket jag än vill. Hur hårt jag än önskar, får jag aldrig mer hålla hennes hand, så efter den första panikartade saknaden försökte jag accepterade jag det, och istället började jag känna lycka över att jag är hennes dotter, att just hon är min mamma.

Kristin försöker också ta vara på att hon faktiskt har sin pappa kvar. Att hon kan åka till honom precis när hon vill.

– Pappa är för mig ett stabilt träd med djupa rötter. Jag kan alltid luta mig mot honom när jag själv känner mig skör. Han är en stor trygghet.

Kristins pappa Kjell Kaspersen bor i Norge. Sedan han och Lill-Babs separerade, när Kristin var två år har, han varit pappa på distans. Kristin har skrivit om honom i sin bok, ”för jag tänker att många föräldrar av olika skäl inte har möjlighet att leva nära sina barn.”

– Men om du är nära som förälder, så upplevs er relation ändå som nära. Det har pappa skött på ett så fantastiskt fint sätt, han har alltid varit bara ett samtal eller en flygresa bort. Var jag ledsen och längtade efter mamma på kvällen och ville till henne sa han ”Jag förstår, sov på saken, längtar du lika mycket imorgon så löser vi det.” Bara vetskapen om jag kunde åka till mamma räckte ofta.

– Jag tror också att vår fina relation handlar om att mamma och pappa inte skapade problem av det. De gjorde istället varandra till bra föräldrar. Det är nog annars ett ganska vanligt misstag när människor separerar, att man ställer sin egen irritation och dåliga relation i vägen för föräldraskapet.

Har du tagit med dig den här erfarenheten när du själv separerat?
– Ja, framförallt när jag separerade från Filips pappa, som i början bodde hundra meter bort. Längtade Filip efter mig när han var hos sin pappa, så gick jag dit och läste kvällssaga för honom, eller så kom Filips pappa till oss och fikade när han var hos mig. Det faktum att man vet att man får träffa sin andra förälder om man vill, lindrar.

Hon berättar också att när sonen Filips pappa Martin Lamprecht senare flyttade till Göteborg, så fick han och hans nya fru under många år bo i Kristins gillestuga varannan helg, för att kunna vara nära sin son.

– Det gjorde det inte direkt lättare för mig att hitta en ny partner, när jag under mina ”barnlediga helger” hade mitt ex i källaren, haha. Men jag ångrar det inte en sekund.

Drömmer du om en ny kärleksrelation?
– Det är inget jag går runt och drömmer om, men jag ser fram emot det, jag ser inte mig själv leva själv resten av livet. Det vore härligt att träffa någon, men det ska kännas rätt för att jag ska inleda en relation. Och så jädra lätt är det inte att träffa rätt, skrattar hon.

Du skriver i boken att din rädsla har påverkat dig i relationer. På vilka sätt?
– Inte så att jag varit rädd för relationer, däremot har jag haft en rädsla kring mitt eget beteende. Det har inte bara med kärleksrelationer att göra, utan även på jobb; rädslan för att bli bortvald. Tanken att gör jag fel så kanske han lämnar mig, eller så får jag inte förlängt jobbkontrakt. Jag tror delar av det här kommer från skolan, som ju är prestationsinriktad. Man premieras för sina prestationer, inte för vem man är som person. Det gör att man senare lätt vill prestera även som flickvän, mamma och i yrkeslivet, istället för att fokusera på att vara ditt bästa jag för dig själv och människor omkring dig.

Ibland sägs det ju att män räds starka, självständiga kvinnor, och Kristin, som under många år varit ensam mamma, ses ofta som just en stark kvinna. Men det här snacket ger hon inte mycket för.

– Sedan jag var liten har jag varit en envis, glad tjej med egen vilja. Och att jag nu är självständig är inte så konstigt, jag bor ju själv. Men det innebär inte att jag har ett behov av att göra allt själv. Jag skulle älska att bli omhändertagen i en relation, att komma hem till någon som sa att ”jag har fixat te till dig”, eller att få pyssla om någon. Fy fasen vad härligt!

kristin_kaspersen3_1119

”Många tror att de ska lösa andras problem. Då är det mitt ansvar att säga att du behöver inte lösa mina problem, jag vill bara att du håller om mig och lyssnar.

Även starka kvinnor blir ibland sköra – man känner sig liten, ledsen och fragil. Ibland finns det människor man håller kär, som inte riktigt vet hur man ska bemöta någon i de läget – ofta på grund av egna erfarenheter. Kristin säger att hon då försöker förklara att ”jag är skör just nu, jag vill ha rätt att vara det och vill våga visa mig skör inför dig. Men du behöver inte ta ansvar för mig och behöver inte komma med lösningar på mina problem, jag vill bara att du dricker te och lyssnar på mig en stund.”

– Många tror att de ska lösa andras problem. Då är det mitt ansvar att säga att ”du behöver inte lösa mina problem, jag vill bara att du håller om mig och lyssnar. Om jag behöver råd, så ställer jag en fråga.” På så sätt kan den som står dig nära släppa sitt ansvar och bara finnas där. Och du slipper också få åtta råd du inte vill ha, för när man är ledsen eller förvirrad är i alla fall jag sällan redo för alla råd.

En annan livsomställning har varit att hennes äldsta son Filip, som nu är 22 år, har flyttat. Och hennes lillkille, Leon, är 15 och på god väg att bli stor han också.

– Jag tycker att det är urhärligt att få vara med på deras resa. Att vara tonårsmamma har inte varit någon utmaning då båda har varit fantastiska tonåringar. Vi har alltid haft väldigt roligt tillsammans och vi har visat respekt. Men visst är det ovant och konstigt att vi bara är två hemma nu, jag kan fortfarande köpa mat till tre, eller tänker att jag ska boka resa för tre.

Det här innebär också att hennes liv inte är fyllt av måsten på samma sätt som för bara några år sedan, då hon skulle laga vardagsmat, läsa läxor och skruva hyllor.

– Ja, det här med att jag tror att jag alltid måste hem och fixa saker sitter djupt. På så sätt har jag gått in i ett nytt skede i livet, där jag har större möjligheter att hitta på och tacka ja till saker, säger hon och skrattar till:

– Fast då går jag och skaffar mig en hund istället, en cavapoo som heter Minoo. Det är mysigt, men lite som att ha ett barn som man ska hämta och lämna och åka hem till.

Den här hösten fyller Kristin 50 år. Hon hävdar bestämt att hon har ett okomplicerat förhållande till den åldern.

– Det lustiga är att sedan jag fyllde 49 har folk bara pratat om att jag ska fylla 50, så det känns som att jag har varit 50 i ett år redan, jag fick aldrig vara 49, skrattar hon.

Men jag älskar ju livet, och efter mammas bortgång förstår jag ännu tydligare vilken ynnest det är att få leva och bli äldre.

Hur ska du fira?
– Det har jag inte bestämt än. När jag fyllde 30 och 40 hade jag stora fester. Det roligaste med att fira är att kompisar från olika håll möts och får lära känna varandra. Annars tycker jag att livet är värt att fira varje dag.

kristin_kaspersen4_1119

– Mamma kommer inte tillbaka hur mycket jag än vill, nu försöker jag i stället känna lycka över att jag är hennes dotter.

Efter föreläsningen lägger Kristin ut ett inlägg på Instagram om hur glad hon är att Katie Byron lärt henne se tydligt vad hennes tankar skapar, och hon skickar det här Katie-citatet vidare till oss: ”verkligheten är alltid snällare än storyn vi berättar om den.”


Kristin Kaspersen tipsar – 3 vägar till ökad tacksamhet

  • Mamma sa alltid att ”det är mycket härligare att vara glad än arg.” Det ligger mycket i det. Tänk på det när du vacklar.
  • Skriv ner tre saker varje dag som gjort dig glad. Det behöver inte vara stora, fantastiska prestationer. Försök istället notera det lilla vardagliga, som en komplimang, en extra god cappucino eller en vänlig person på bussen.
  • Försök att sprida glädjen vidare. En kompis sa till mig att ”touch every life you can and leave them sublimely better by that touch.” Snart märker du hur även ditt hjärta värms av att göra andra glada.

(Källa: Boken ”Tacksamhet” av Kristin Kaspersen)

Av: Linda Newnhamn Foto: Maria Östlin Hår & Make: Linda Fernström