Nej, någon klassisk kärnfamilj blev det inte för Caroline Bagge. Men tack vare kollegan Jonas fick hon något annat, minst lika bra. I dag har de två barn som alltid hamnar i första rummet.

Barnmedkompis02_0220
Caroline Bagge 
Ålder: 46.
Familj: Döttrarna Alexandra och Josefina, 6 och 3. Jonas Linnander Manfred och hans make Oliver, barnens bonusopappa.
Bor: Stockholm.
Gör: Projektledare.


Redan i unga år visste Caroline Bagge att hon ville bli mamma. Hon drömde om att få många barn.

– Jag har alltid känt att barn är viktigare än män. Men när jag i 25-årsåldern blev förälskad hoppades jag såklart att han skulle vilja bilda familj med mig. Så blev det inte, han ville först plugga klart och när sex år hade gått deklarerade han att han skulle satsa på sin karriär. Så relationen tog slut, säger Caroline, som upplevde en enorm besvikelse och sorg över att ha slösat bort så många år på att vänta på en familj som aldrig blev.

Hon var nu i en ålder då många jämnåriga skaffade barn. Själv kände hon sig snuvad på det hon önskade mest av allt.

– Varje gång jag såg en gravid kvinna högg det till i magen. Min känsla var att om jag inte får barn så tar jag livet av mig. Eller så flyttar jag till Afrika, säger Caroline med ett litet leende.

Hon medger i samma andetag att det kanske låter drastiskt. Men längtan var så stark att ett liv utan barn kändes outhärdligt.

— Allt i samhället kretsar kring barn, man ”ska” bli mamma, annars hamnar man utanför. Men ingen tog min barnlängtan riktigt på allvar. Jag fick ofta höra att jag skulle lugna ner mig, att det skulle ordna sig, att snittåldern för förstföderskor i Stockholm är 39 år, jag hade fortfarande massor av tid …

Caroline skakar på huvudet. De där välmenande kommentarerna gjorde, och gör henne, fortfarande heligt förbannad. Hon menar att kvinnor som vill ha barn bör kolla upp sin fertilitet och inte vänta för länge med att försöka bli gravida. Ibland är det för sent redan efter 35. Då är det viktigt att ha en plan B.

Men för Caroline blev nästa steg efter den kraschade relationen att börja dejta. Kanske skulle hon hitta en trevlig man som också ville bilda familj?

– Jag tog upp det här med barn redan på första eller andra dejten. Jag var väldigt ”på” och verkade nog rätt desperat, vilket naturligtvis skrämde killarna, konstaterar Caroline på sitt lite krassa, raka vis.

När dejtandet inte gav resultat kollade hon upp möjligheterna att bli mamma på egen hand. Ett alternativ var insemination. Ett annat ensamadoption. Men trots sin enorma barnlängtan kände hon sig kluven till att bli ensamförälder; vem skulle ta hand om barnet om det hände henne något?

– När jag väl bestämmer mig för något är jag ostoppbar, jag ger aldrig upp. Jag har nyligen fått diagnosen ADHD och jag är övertygad om att utan den energiska drivkraften hade jag inte haft mina två döttrar i dag. Men visst, jag tvingades inse att livet inte skulle bli som jag hade tänkt mig. Mamma-pappa-barn-drömmen skulle sannolikt inte gå i uppfyllelse och jag skulle antagligen få skaffa barn på egen hand.

Åren gick och Caroline blev alltmer målinriktad. I januari 2010 planerade hon att åka till Danmark för en insemination. Men kärleken kom emellan – och resan avbokades. Då hade hon redan hunnit klargöra för sin nya pojkvän att barn var prio ett och att det inte kunde vänta.

Hon sitter tyst en stund. Konstaterar sedan att hon nog var mer kär i kärleken och chansen att få barn än i pojkvännen. Också han ville bilda familj, så de gifte sig och började genast försöka bli med barn. När inget hänt efter ett halvår gjorde Caroline en fertilitetsutredning. Den visade att hennes ägg var så dåliga att de måste ta till IVF för att kunna bli föräldrar.

– Kanske var jag inte den ”rätta” för honom när allt kom omkring, för med beskedet om att vi måste gå igenom IVF för att få barn ville min man inte längre. Efter ett års äktenskap gick vi skilda vägar, säger Caroline med en suck, men tillägger att det på sätt och vis var bra att känna till läget – nu visste hon vad som krävdes för att få barn.

Samtidigt som det var en sorg att hennes ägg redan hunnit bli dåliga.

Barnmedkompis3_0220

Caroline och Jonas bestämde exakt vad som skulle gälla deras barn.

Sommaren 2011 var hon tillbaka på ruta ett, tilltufsad och besviken, men inte slagen. Hon skulle slicka sina sår och ta nya tag med insemination eller IVF i Danmark. Hon kollade också upp äggdonation utifall att … I samma veva började hon jobba på ett produktionsbolag. Vid skrivbordet mittemot satt kollegan Jonas.

– Jag var fortfarande skör efter skilsmässan och bröt ihop. Gråtande berättade jag om min barnlängtan och Jonas lyssnade och tröstade, han fanns där som vän och stöd. En dag var det som om en glödlampa tändes i mig. Jag tänkte, men vad fasen, jag kanske ska fråga Jonas om han vill ha barn med mig? Han levde i en homosexuell relation och jag visste att han ville bli pappa, säger Caroline, som utan krusiduller bjöd ut Jonas på middag.

– Jag ställde en rak fråga och Jonas accepterade, även om han först blev lite överrumplad. Jag tror att den raka kommunikationen är vår framgångsfaktor och att vi delar värderingar och humor. Vi är riktigt bra kompisar, säger Caroline och fyrar av ett varmt leende mot Jonas som just klivit in genom ytterdörren.

Om en stund ska han hämta döttrarna Alexandra och Josefina på förskolan, de bor växelvis hos mamma och pappa med maken Oliver, som barnen kärleksfullt kallar ”boppa”. Föräldrarna bor nära varandra i centrala Stockholm.

– Ja, vi pratade från början klarspråk om hur vi ville ha det, fördelning av föräldraledighet, ekonomi, uppfostran och regler. Det var viktigt för oss att fastställa att det var vi, som juridiska föräldrar, som skulle ta alla viktiga beslut kring våra barn, även om det finns bonusföräldrar med i bilden. Vi skrev till och med ett kontrakt om att alltid ha barnens bästa för ögonen, säger Jonas.

Eftersom Caroline hade hunnit fylla 38 och redan var för gammal för att landstinget skulle bekosta IVF fanns ingen tid att förlora. De köpte tre försök på en privatklinik.

– Vid första uttaget fick de inte ut några ägg alls. Vid andra försöket två ägg, men inget fäste. För säkerhets skull gick jag parallellt en adoptionskurs för att optimera mina möjligheter att bli mamma. Tredje gången sattes två av mina ägg in och två hjärtan slog de första månaderna. Vecka tolv hade det ena barnet dött. Men det andra fanns kvar och växte, säger Caroline, som nu äntligen väntade sitt första barn.

– Jag var jätteorolig under hela graviditeten, men när Alexandra föddes den 20 maj 2013 var det som att ett lugn infann sig. Jag hade under hela mitt vuxna liv känt mig olycklig i perioder, men för första gången kände jag mig lycklig. Jag var inte längre ensam, säger Caroline, som minns euforin över att äntligen bli mamma.

Det var minst lika underbart och omvälvande som hon hade föreställt sig.
Snart började hon planera för barn nummer två. Hon hade fyllt 40 och förstod att hon måste agera snabbt för att få uppleva samma glädje en gång till. Jonas hade inget att invända.

– Jag visste redan innan Alexandra kom att jag ville ha ännu ett barn, min andrabarnslängtan var minst lika stark. En tanke var också att om ett av mina barn dör så har jag i alla fall ett kvar … det låter helt sjukt, jag vet. Men min känsla var att utan barn har jag inget att leva för.

Ett år efter Alexandras födelse påbörjade Caroline försöken att bli gravid igen. Men nu var chansen att få barn med egna ägg noll. Hon tog beskedet med fattning. Hon hade ju redan kollat upp äggdonation och valde en klinik i Åbo. Nu startade en påfrestande process där Caroline försattes i klimakteriet för att kunna ta emot ett färskt ägg från en donator. Jonas måste vara stand-by för att lämna sperma.

– Kroppen var i uppror av alla hormoner, det var jättetufft. Vid första försöket fick de inte ut några donatorägg alls och sedan hoppade nästa donator plötsligt av. Kliniken fann snart en ny, men det blev flera bakslag innan jag på tredje försöket blev gravid med Josefina, säger Caroline och tillägger att hon aldrig kände någon tvekan inför att ta emot en främmande kvinnas ägg. Hon fick endast besked om längd, hårfärg och ögonfärg på donatorn.

– Nu i efterhand kan jag känna att det var dumt att lägga energi på det. Herregud, huvudsaken är ju att det blir ett friskt barn! Ögonfärg och längd är underordnat. Och mitt band till Josefina är precis lika starkt som till Alexandra. För mig spelar generna en underordnad roll, jag knöt an till henne direkt!

Barn blev det alltså till sist och Josefina kom ut frisk och fin den 2 oktober 2016. Men Carolines kropp var helt slut av alla hormonbehandlingar och hon höll på att förblöda efter förlossningen.

I dag är hon sjukskriven på grund av allt hon gått igenom; hon är sliten både fysiskt och psykiskt. Men lyckan över att ha blivit mamma – och att det också finns en bra pappa med i bilden – är ogrumlad.

– Vi har en jättefin relation och en bra kommunikation kring barnen, det blev precis så bra som vi önskade, även om det också är tufft mellan varven. Jag är ju trots allt fyrtiosex, orken tryter ibland. Jag är i dag glad över att jag inte skaffade barn själv, att vi är två om detta, säger Caroline och tittar ömt på Jonas.

De har ännu inte i detalj pratat med barnen om hur de kommit till.

– Jag tänker att det är viktigt att börja prata om det tidigt. Det finns inget att skämmas för och vi är stolta över vår historia. Men visst tänker jag ibland på donatorn och vad hos Josefina som är från henne. Fast kanske är det bara tur för henne, jag kan vara rätt jobbig, säger Caroline med ett skratt.

Vilka fördelar finns det med ett planerat föräldraskap som deras? Både Caroline och Jonas är rörande överens om att det faktum att de aldrig har haft en kärleksrelation med varandra gör dem trygga. Inget gammalt groll ligger och skaver, premisserna för föräldraskapet var glasklara från början. Men Caroline medger att hon ibland kan känna ett litet sting i hjärtat när hon ser kärnfamiljer.

– Mamma-pappa-barn blir aldrig verklighet för mig och det är en sorg. Men lyckan över det vi har åstadkommit tillsammans överskuggar allt.

 

Barnmedkompis4_0220

Alexandra och Josefina bor växelvis hos mamma och pappa.

Barnmedkompis05_0220

Det var en lång väg att bli mamma, och det har slitit, både psykiskt och fysiskt.

Av: Maria Zaitzewsky Rundgren Foto: Theresia Köhlin