Femtio plus och uppsagd från jobbet. Är det kört då? Nej, men man behöver tänka nytt. Det menar journalisten Lotta Bylund, som kom ur krisen starkare och tryggare.

Chockens tre faser när du blivit uppsagd

bli_av_med_jobbet1_52019

  1. Avstängning, förnekelse. Du är ännu inte mogen att ta in vad som hänt.
  2. Sorg, ilska. Beskedet blir verkligt, till exempel genom att du skriver under uppsägningen eller pratar med dina kollegor.
  3. Acceptans. Det svåraste och viktigaste. Du behöver inse att din tjänst inte längre finns. Låt känslorna komma och gå, men fastna inte i dem.

Maria Farmleg psykolog, KBT-terapeut, f??rfattare

Foto: Jorgen Hildebrandt

Maria Farm, leg. psykolog. 

Att bli uppsagd från jobbet kan utlösa samma reaktioner som när ens partner vill skiljas. Det menar psykologen Maria Farm.

– Båda handlar om stora förluster, säger hon.

Även om den som tycker att partnern är trist och jobbet halvt outhärdligt kommer att reagera när partnern eller jobbet försvinner.

– När vi ska hantera starka, oväntade förluster stänger psyket av, säger Maria Farm. Det är typiskt för ett chocktillstånd. Man upplever en känsla av overklighet, kanske i form av tunnelseende.

När det overkliga sedan blir verkligt, när partnern tar väskan och går eller du skriver under ditt uppsägningsbesked kommer ofta känslorna i kapp.

– En del blir arga, andra ledsna, konstaterar Maria Farm. Det handlar om två sidor av samma mynt, att sörja något vi inte längre har. Man kan bli golvad av kraften i känslorna.

Vi reagerar så starkt för vi är genetiskt programmerade att tillhöra flocken. Att bli utstött ur den är bland det svåraste både människor och djur kan utsättas för och triggar igång primitiva känslor.

– Vi är starkare tillsammans och ensam är människan väldigt utsatt, säger Maria Farm. Människan som art har klarat sig genom att leva och arbeta tillsammans.

Hur tar man sig då ur sorgen att bli uppsagd? Jo, man jobbar på att nå acceptans. Om man tycker att acceptans låter för positivt, kan det underlätta att ersätta ordet med ”konstatera faktum”. Jag konstaterar faktum att jag inte längre har ett jobb.

Vägen från ilska/sorg till acceptans går via bearbetning.

– Det finns ingen fast forwardknapp att trycka på utan man får ta det lite i taget, säger Maria Farm. Om man inte låter känslorna komma i sin egen takt, dyker de upp på annat sätt, ofta i kroppen, som till exempel migrän eller sömnproblem.

Vanligt är också att känslorna poppar upp lite huller om buller, man kanske är glad ena dagen och hamnar i ett svart hål nästa, efter att de gamla kollegerna lagt upp personalfesten på Facebook.

– Det är när man har svårt att hitta pendelrörelsen, när man fastnar i ett beteende eller känsla som man kan behöva professionell hjälp, säger Maria Farm.

Så kommer då den dag när du tittar mer framåt än bakåt och en ny flock har släppt in dig. Kanske känner du till och med tacksamhet över att vara en erfarenhet rikare.

– En klok psykolog sade en gång: ”Vi slipper inte undan smärta, men vi behöver inte göra smärtan till ett lidande.” Alla kan gå vidare efter tuffa besked som en uppsägning är, även om det varierar från person till person hur lätt det är och hur lång tid det tar.


”Och jag som alltid levererade”

bli_av_med_jobbet_lottabyqvist

Foto: ??Fotograf Peter Knutson 070-7346002 www.peterknutson.se Bilden skyddas av upphovsr??ttslagen. Fotografens namn ska anges vid ALL publicering!

Lotta Byqvist.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland får man en smocka innan man hinner inte försvarsställning. Mattan rycks undan och man tvingas bygga upp tillvaron igen.

Själv trodde jag att jag hade mitt på det torra, åtminstone vad gäller jobb. Efter tio år i Åre och relativt nyskild var jag tillbaka i min födelsestad Stockholm. Med fast chefstjänst, efter att först ha jobbat en period som vikarie. Jag lade in alla klutar, gjorde misstag såklart, men på det stora hela gick det bra.

Så jag oroade mig inte personligen när jag fick veta att företaget behövde spara pengar och göra neddragningar. Tyckte mest synd om dem som fick gå och de var ganska många.

När chefen så frågade mig om vi kunde ta ett litet snack senare i veckan trodde jag att det handlade om en vanlig avstämning. Några timmar före mötet fick jag en föraning om att jag hängde löst. Jag? Som alltid levererade.

Sinnena liksom stängdes av, det kändes som om allt gick över i slowmotion. På lunchen köpte jag en mugg kaffe i en park och promenerade långsamt och utan mål.

Jag lade upp en plan för hur jag skulle hantera beskedet. För beskedet kom. Det fanns inte plats för mig i den nya organisationen. Min första reaktion var att fly. Bort från detta idiotiska ställe med sina idiotiska beslut och idiotiska omorganisation.

Men först behövde jag en deal. Så jag blev kvar ett par veckor till och lärde mig att, precis som en politiker inte klarar att sköta sin egen PR-kris, ska en anställd inte behöva hantera sin uppsägning.

Trots viss hjälp av facket kände jag mig ensam. Än i dag har jag svårt att prata om uppgörelsen, för jag misstänker att jag hade kunnat få mer om jag stannat och bråkat. Men jag var stolt och sårad.

Antagligen hade det med skam att göra också. Hon som inte behövs.

Jag avslöjade inga känslor, varken för andra eller för mig själv. Betedde mig som en engelsk lord. Värdig, kontrollerad.

Tills HR-chefen kallade in mig för att jag skulle skriva på att jag mottagit beskedet om uppsägning. Då brast det. Som ett sårat djur kastade jag mig in i ett hörn, fulgrät, halvskrek, snorade.

En del av mig betraktade denna förtvivlade varelse utifrån, vem var hon? Jo, en person som äntligen fattat att hon inte längre hade något jobb. Och som antagligen aldrig skulle få något nytt heller.

Som skulle vandra genom tunnelbanevagnarna och säga: ”Hej, jag heter Lotta. Jag är 55 år och arbetslös. Jag har tre barn, varav ett minderårigt. Jag behöver någonstans att sova i natt, så om ni har ett par kronor över vore jag väldigt tacksam. Ha en fin dag allihop!”

I uppgörelsen ingick att jag var arbetsbefriad under uppsägningsperioden. Om det varit en amerikansk film hade jag lagt mina saker i en låda och gått. Nu stoppade jag dem i en Willyskasse. Inte lika effektfullt, men ändå med dramatiska inslag eftersom jag lyckades klämma ur mig ett tårfyllt tal till mina medarbetare innan jag stegade ut. Till vad?

Jag minns inte så mycket av den första tiden. Några fragment: Målade om lägenheten, åkte till Ikea, mediterade, stirrade på mitt cv, lunchade med andra uppsagda, skrev in mig hos Trygghetsrådet.

Just Trygghetsrådet visade sig vara en stor varm famn. Denna organisation hjälper tjänstemän i privat sektor som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist att hitta nytt jobb.

Hit fick jag komma så ofta jag ville, använda kontorsplatserna och träffa min kontaktperson.

Första gången i Trygghetsrådets lokaler trodde jag nästan att jag hamnat i fikarummet på gamla jobbet. Tidigare kollegor vid kaffemaskinen. Jag var inte ensam.

På seminarierna jag besökte kom jag också i kontakt med andra jobb- och uppdragssökande, många från ett stort svenskt telekombolag.

”Man måste ha tillit till processen”, sa en av dem när jag gnällde över att jobberbjudandena uteblev.

Det sjönk in i mig. Man måste ha tillit … saker tar tid … man kan inte kontrollera allt … I samma veva gick det ut ett pressmeddelande från Trygghetsrådet om att Stockholm är bäst i landet på att ge femtioplussare jobb. Det kanske inte var kört ändå? Tänk om jag skulle luta mig tillbaka en smula.

Innan jag gjorde det lade jag ut ett Facebookinlägg där berättade att jag var på spaning efter nya uppdrag. Då förstod jag värdet av att ha kontakter.

Jag fick många uppslag och uppmanades att söka olika tjänster. Jag kallades till intervjuer, kände mig eftertraktad och aldrig överårig. Efter ett tag hade jag sytt ihop ett upplägg som passar just mig: som chefredaktör för en facktidning och som frilansande skribent.

Även om jag inte vet exakt vad jag kommer att tjäna varje månad anser jag mig ha både frihet och trygghet. Jag kommer och går som jag vill och behöver inte vara rädd för just den smocka som en uppsägning från en heltidstjänst innebär. Det är värt ganska mycket.

Av: Lotta Byqvist