Ännu en jul med många måsten. Men varför? Författaren Gunilla Bergensten vill ta tillbaka julen och fokusera på vad som är viktigt.

projektledare_gunilla

Foto: Ola Axman

Gunilla Bergensten.
Ålder: 52 år.
Familj: Maken Magnus, en dotter 16 år, och en son, 22 år.
Bor: I San Fransisco, USA.
Jobbar som: Författare och creative director.
Aktuell med: Boken Vi skulle ha fjällvandrat och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp ( Harper Collins). Har också skrivit boken Familjens projektledare säger upp sig.


Gunillas drömjul

    • Inte köpa så j-la mycket saker.
    • Stänga av internet och börja pussla.
    • Ta en långpromenad med hela familjen eller gå på en julkonsert. Om du bilar på julafton – lyssna på Sven Wollter som tomte – vänta jobbar han fortfarande?

Det är inte farligt att ändra traditioner

Men om du redan är mitt i julstressen? Ett tips från familjens uppsagda projektledare:

–Ibland kan det kännas som ”inte kan vi väl typ skippa julklappar, vägra åka bort, bara äta skinksmörgås på julafton, klä granen på juldagen, hur ska det då bli och vad ska svärmor tänka” – men det kan man! Ingen mår dåligt av att saker och ting ändras. Det kanske blir annorlunda, men det betyder inte att det är dåligt. Det viktiga är bara att ingen är ensam. Ta hand om varandra.


Det finns ingen högtid som väcker så många slumrande krav till liv som julen. Det är som den skimrande Bullerbyjulen bara vägrar släppa taget om oss och vi slår knut på oss själva för att uppfylla drömmen. Det är ju för barnens skull…För deras tindrande ögon och förväntansrosiga kinder…

Så vi bakar ännu lite mer, pyntar ett varv till, rimmar och lackar oss svettiga, bjuder in ännu fler släktingar och skapar fantastiska paket som ligger staplade under granen.

Eller?

Gunilla Bergensten har skrivit boken Vi skulle ha fjällvandrat och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp, fylld av hög igenkänning av alla familjeplaner som inte blev av.

Men det är också en tröstebok för alla vi som känner oss lite misslyckade som föräldrar. Vi gjorde nog – just som Gunilla och hennes man – så gott vi kunde.

Även kring julfirandet.

– Jo, precis som alla andra drömde jag om en jul med massa hemlagad mat, snö upp till midjan och barn som lyckligt lekte med typ kottarna de fått i julklapp…säger Gunilla.

–Men med facit i hand så ångrar jag att inte stått emot alla måsten och firat en jul som jag själv ville ha den. Där har jag inte varit helt ärlig mot mig själv.

Inte för att hennes jular varit dåliga, tvärtom. Gunilla och hennes familj har haft fantastiska jular där hon kommit hem till Sverige från USA och bokstavligen mötts av dukat bord hos sina glada släktingar.

–Jag kommer ut som den stora julsnyltaren här i Tara. Inte ens en chokladask har jag haft med mig, utan räknat med att alla ändå är så lyckliga över att se oss…

Hur ser då Gunillas privata drömjul ut? Ja, det är en mer avskalad jul, med knytkalas (helfabrikat från Ikea är helt ok) och – inga julklappar.

– Den verkliga stressen är att vi försöker skapa ett behov av att vi behöver något och jagar runt efter julklappar som ingen egentligen har någon nytta av. Barnen har redan allt.

– Vem behöver liksom en Iphone 1000? undrar Gunilla retoriskt.

– Jag önskar att jag hade skapat en tradition där mina barn bara fick – en bok. Och att vi istället lärt dem att ge pengarna till de som verkligen behöver dem. Ja, jag vet att det låter pretentiöst. Men i varje fall något som var vår familjs tradition.

(Gunilla gör här en check med sina två barn som båda tycker att det låter bra, men vad ska de säga? understryker Gunilla.)

– Jag fattar att de gillar julklapparna, jag vet ju att även jag gjorde det. Men det är så mycket press. Få personer behöver mer grejer.

Gunilla och hennes familj har bott i många år i San Fransisco och även om den amerikanske julen kan vara väl så kommersiell så finns det några kloka saker att lära av deras helgfirande.

– Jag skulle gärna fira jul som deras Thanksgiving. Att man samlar familj och vänner runt matbordet och pratar och äter god mat. Sedan går man varvet runt och berättar om något man är tacksam över.

– Att helt enkelt ge sig tid att reflektera, ta ett steg tillbaka och fundera vad som är viktigt i livet.

I Sverige har många familjer valt att göra någon form av spelar julklappsspel där alla bara köper varsin klapp för att minska hetsen.

– Jag kan tipsa om hur man kan driva det ännu längre, säger Gunilla. Här i San Francisco finns det en lek som heter ”white elephant”, den vita elefanten. Då får man ta med sig en julklapp från i fjol som man inte gillade och försöka byta bort den.

– Nästan som julklappsspel – men man köper inget nytt!

Så handen på hjärtat, hur firar du julen i år?
– Förmodligen precis som vanligt… Men. Jag ska försöka göra om och göra bättre. Jag ska verkligen försöka i år.


Utdrag ur nya boken: Vi menade bara väl …

Gunillabild

I nya boken Vi skulle ha fjällvandrat… funderar Gunilla Bergensten över sin tid som mamma, nu när barnen börjar bli vuxna. Gjorde hon sin bästa? Eller borde hon och hennes man gjort saker helt annorlunda?

”Det är inte det att vi har varit usla föräldrar. Men vi kunde ha
varit bättre. Mycket bättre. Det intressanta är att jag aldrig tidigare har funderat på om jag varit en dålig mamma. Inte förrän nu när det är över. Det var istället tvärtom. Jag tyckte att jag var en väldigt bra mamma. Det var inte svårt att vara förälder tillsammans med Magnus, vi var väldigt överens om saker och ting. Jag tyckte att vi var toppenföräldrar som gjorde allt rätt.

Ända tills nu.

Men i ärlighetens namn gjorde vi precis som alla andra, chansade mest hela tiden. Vi famlade i blindo och hoppades att vi gjorde rätt. För liksom de flesta andra hade vi inte gått någon
kurs eller följt de senaste forskningsrönen på området. Liksom
övriga föräldrar gick och går vi på magkänsla, adderar lite vad
vi har hört, lite vad vi läst i tidningen Mama, några råd från
kompisar, och så lite ur vår egen uppfostran, fast vi svor på att
vi inte skulle göra som våra föräldrar – men vad skulle vi annars ha gjort?

Någon gång funderade jag väl på vilka dumheter jag omedvetet
överförde på mina barn. Jag menade så väl. Men, med facit i hand, när jag blickar bakåt, tänker jag att det kanske hade varit bättre att mena lite mindre.

Jag var överallt i mitt välmenande. Lite mer självinsikt hade nog varit bra. Då kanske jag inte hade suttit här och ångrat både det ena och det andra.

Tyvärr, för min del, är inte det här den boken där jag kommer
fram till att det var bra som det blev. Att jag var en bra förälder.
Jag kanske inte ens kommer fram till att jag gjorde så gott jag
kunde.
(..)

Det här är en annan bok. Om det vi borde gjort annorlunda. Om misstagen. Kanske kan vi gräma oss tillsammans, du och jag. Kanske har också du en känsla av att saker och ting hade varit bättre om ni bara hade odlat mer, yogat mer, ätit middag tillsammans oftare, lekt mer, sportat mer, kollat mindre på era skärmar (sällan mer).

Vi menade inget illa. Vi menade bara väl, och det var i sig illa.”

Av: Anna Liljeberg Foto: Shutterstock