Vägen är ibland lång, men så här mitt i livet är det många kvinnor som landar lite mjukare i kroppen med alla dess ärr och skavanker. Det är dags att se och vårda det där boet som omsluter vår själ. Möt Ida Fiine Siff Bengtson som har lärt sig att älska hela sig!

”För första gången vågade jag visa upp mig”

Ida kände sig utanför, annorlunda. I dag är hon vän med sig kropp, det kan hon tacka samban för … 

ida_alskadekropp

Ida Filine Siff Bengtson, 41 Singel med sonen Lucas, 13. Florist och sexolog

”Jag har en hjärtformad rumpa som jag är glad för, mjuka, känsliga bröst och fylliga läppar. Jag är också glad för mina fötter, som varje dag bär mig runt i världen, och mina ögon, som speglar min själ.

Min kropp vaknade på allvar när jag började dansa för cirka tio år sedan. Jag var nyskild, min far var sjuk, jag skulle hitta mig själv som singelmamma, och en zonterapeut fick iväg mig på samba.

Jag har dansat tidigare, men inte på det sättet. Instruktören var brasilianare och kroppsterapeut, och hon hjälpte mig att finna min egen rytm i dansen.

Vi körde utan koreografi, dansade jord, eld, luft och vatten, allt efter människortyp och livsfas. En av mina bästa upplevelser var en karneval i Köpenhamn 2010, när jag dansade med min grupp nedför Strøget i solsken. Det var magiskt. För första gången visade jag upp min kropp offentligt klädd i stora plymer, kroppsnära topp, glitter och stora örhängen. Sedan dess har dansen gett mig energi.

Att dansa fick mig att komma i kontakt med känslor som jag behövde arbeta med. Parallellt började jag i psykoterapi och ägna mig åt mindfulness, healing och akupunktur.

Jag besökte också en naturläkare och ändrade min kost. Jag fick kontakt med hela min kropp, både både in- och utvändigt. Och viktigast av allt var att jag började lära mig att sätta ord på mina känslor och mina egna behov.

När jag var mindre skadade jag mig själv. Det började när jag var nio. Då fick jag barnepilepsi och fick medicin som gjorde mig tjock och svullen. Jag tog avstånd från min kropp.

I skolan kände jag mig dum, eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Det gjorde så ont så jag började riva mig och dra av hår från huvudet. Lyckligtvis gick min epilepsi över, och jag slutade med medicin när jag var 12, men den där känslan av att ha separerat huvud och kropp fortsatte. Jag var rädd för ensamhet, för att bli avvisad, och de känslorna var svåra att hantera.

Känslan av att vara annorlunda fortsatte in i mitt vuxenliv. Jag var hela tiden upptaget av vad andra människor tänkte om mig, i stället för att ta hänsyn till mina behov.

Men med meditation och mental träning har jag hittat en metod, där jag upptäcker i tid om jag är på väg åt fel håll.

Min gravida kropp var en härlig upplevelse.  Som gravid upplevde jag för första gången att jag litade på min kropp. Jag gick inte på någon kurs i förlossningförberedelser, jag räknade med att min kropp själv skulle räkna ut hur det skulle vara, och så blev det också. Det var imponerande, hur kroppen tog över.

Förändringen från att glömma min kropp till att älska min kropp har inte kommit av sig självt. Jag kan fortfarande känna ett behov av att skada mig själv. Att hantera svåra känslor som ensamhet och avvisande är utmanande, men när jag håller fast vid min dans och min meditation och ger min själ plats kan jag bättre få rum för alla de känslor som ju är en naturlig del av livet.

Jag har lärt mig att säga ‘nej’ och jag vet att de dagar jag nästan inte orkar dansa har jag mest behov av det.

Läs om fler kvinnor, i Tara nummer 3/2019, där de berättar hur de lärde älska hela sig.

Av: Karen Greve Foto: Ditte Capion Översättning: Eva Gussarsson