9 sätt att göra världen lite bättre – nu!

Som om de inte räcker med att höstmörkret drar in. Samtidigt rapporteras om allt från otäcka mikroplaster och nättroll till hot mot demokratin och dystra klimatrapporter. Och den här världen ska vi lämna över till våra barn? Dags att dissa dystopierna och se det ljusa.

Jo, du kan göra skillnad! Det finns mycket du kan sätta igång med för att göra världen lite bättre. Till exempel:

  1. Ge till välgörenhet. Hitta en organisation som gör ett bra jobb. 100 kronor till Läkarmissionen ger ett gatubarn två veckors mat och utbildning.
  2. Gå med i en organisation. Sjöräddningssällskapet och Läkare utan gränser är exempel på frivilligorganisationer som räddar liv.
  3. Bry dig mer om andra. Se dig omkring, fråga om du kan göra något, hjälp till, närma dig någon som inte mår bra … Det finns också väntjänstorganisationer som minskar ensamheten. Tänk på vad du säger i sociala medier, är du en positiv förebild?
  4. Säg tack! Uppskattar du något – säg det. Det är något som lätt glöms bort och som gör stor skillnad.
  5. Våga möta ”den andre”. I rädslan för ”främlingar” finns också en möjlighet. Våga lyssna och försöka förstå.
  6. Förlåt. Allt kan inte förlåtas, men mycket. Att reda upp en konflikt frigör både oss själva och andra.
  7. Inspirera till att bidra. Kanske ett inlägg på Facebook där du uppmuntrar till en insamling?
  8. Skydda naturen. Jo, det gör skillnad om du sopsorterar/flyger mindre/duschar i stället för badar i badkar/handlar ekologiskt/inte kastar mat. Både för naturen och som inspiration för andra.
  9. Tänk på vad du lär dina barn. Vilken människosyn för du vidare? Vilka värderingar?

En krispigt solig söndagsmorgon i början av hösten. En kopp nybryggt te och så äntligen hinna läsa morgontidningen i lugn och ro.

På förstasidan handlar rubrikerna om att bildäck sprider farlig mikroplast (varje år tusentals ton som går rakt ut i naturen, en av de största källorna till föroreningar, visar en ny doktorsavhandling).

Lite längre fram rapporteras det om exotiska jättefästingar som invaderar Sverige efter sommarens extremvärme.

En nazidemonstration är genomförd. Och i slutet av seklet kommer vi att vara fyra miljarder fler människor på jorden vilket gör befolkningstillväxten till ett stort problem som driver på klimatförändringarna – och vad ska vi nu göra åt det?

På kulturavdelningen finns en stor artikel om hur ryska (nät)troll konspirerar för att underminera demokratin. Och Jonas Gardell avslöjar att han och Mark Levengood pratar om när den punkten inträffar, då den politiska situationen blir så svår att de måste lämna landet.

Om inte alltihop vore så sorgligt och skrämmande skulle det nästan vara komiskt.

Vad har hänt? Hur hamnade vi här? Varför känns det som om en stor deppvåg svept in över Sverige och världen?

Och vad gör man för att inte helt tappa framtidstron och dras med i alla undergångstankar?

Ett sätt att hantera omvärldsångest kan vara att se något ännu värre. En av de hetaste teveserierna just nu är ”Handmaid’s Tale” (efter Margaret Atwoods roman med samma namn), om en dystopisk* framtid där kvinnor har förlorat all makt och lever som sexuella slavar och barnafödare.

Dystrare kan det väl knappast bli. Och i politiskt oroliga tider blir dystopin vanligare inom såväl litteratur, teater och film, konstaterade Sarah Ljungquist, litteratur- och genusvetare vid Högskolan i Gävle, i sin avhandling. Att titta på och läsa om det mörkaste mörka, blir ett sätt att bearbeta ett slags kollektiv politisk ångest.

Andra gör tvärtom. Chelsea Manning, före detta amerikansk försvarsanalytiker och visselblåsare (dömd till 35 års fängelse för att ha lämnat ut dokument till Wikileak) säger att hon slutat titta på ”Handmaid’s Tale”. Hon kunde inte fortsätta, berättade hon nyligen i en intervju i Dagens Nyheter – och konstaterade att böcker som ”Handmaid’s Tale” och ”1984” ofta återfinns i bokhyllorna hos misogyna (kvinnohatande) män i den amerikanska alternativhögern.

– De är skrivna som varningar men används i rakt motsatt syfte. Vi kanske borde sluta skriva dystopiska romaner och i stället skriva ritningar för goda ting, för en ljusare framtid.

Men är vi på verkligen väg in i mörkret? Eller upplever vi bara en tillfällig dipp i utvecklingen?
– Det är en jättebra fråga. Man kan bara spekulera, säger Stefan Einhorn, professor på Karolinska institutet, föreläsare och författare till ”Konsten att göra skillnad” – med undertiteln ”En liten bok om vårt stora ansvar” (Forum).

– Det finns vissa frågor som är oroande, säger han. Att vissa populistiska politiker väljs, som Trump. Att friheten i världen har minskat tolv år i rad. Och sedan har vi klimatproblemet.

– Men det finns också positiva trender.

Han räknar upp några: Barndödligheten minskar, vilket gör att människor skaffar färre barn och risken för överbefolkning minskar. Fattigdomen i världen minskar, vilket ger ökad jämlikhet. Och allt fler barn får lära sig skriva och läsa.

– Men människor har ett större behov av att beskriva problem som vi måste kunna hantera, än att höra att allt är bra. Vi hör budskap om faror och risker, och kan därför uppleva verkligheten som mer negativ än den är, säger Stefan Einhorn.

Vi människor är helt enkelt evolutionärt programmerade att fokusera på det negativa. Det var en överlevnadsstrategi, vi behövde ha koll på farorna omkring sig.

Nu lever vi i ett ständigt informationsflöde, och då kan det ibland kännas som det blir för mycket.

Så vad gör man? Deppar ihop? Ger upp?
– Jag tror man ska försöka hålla huvudet kallt, säger Stefan Einhorn. Visst finns det risker, men det finns också stora möjligheter.

Han inleder sin bok med två citat. Efter riktigt deppigt där Stephen Hawking kallt konstaterar att ”vi befinner oss i den farligaste perioden under mänsklighetens utveckling. Vi har tekniken att förstöra planeten vi lever på, men har fortfarande inte utvecklat förmågan att fly härifrån.”

Men sedan följer direkt ett annat mer hoppingivande afrikanskt: ”Om du tror att du är för liten för att göra skillnad, prova att sova i samma rum som en mygga.”

Och det är just det Stefan Einhorns bok handlar om. Att nej, vi är inte för små för att göra skillnad. Tvärtom. Vi kan påverka, vi kan göra skillnad – och därmed också göra skillnad för oss själva.

– Vi har alla ansvar och makt att påverka, säger han. Vi hänger ihop och varje händelse sprider sig. Det spelar faktiskt roll vad vi gör, och det spelar kanske större roll än vi tror.

Det här är dock inget som ”bara händer”. Det är vi som är med och påverkar.

– Och det är inte tanken som räknas, utan handling.
Att göra något är också bästa botemedlet om man känner sig handlingsförlamad och uppgiven, säger Stefan Einhorn.

– Det finns till exempel studier som visar att klimatångest kan man stävja genom att göra insatser. Och oavsett hur man tänker behöver vi konstatera att framtiden, den skapar vi tillsammans.

Han menar att vi alla bör ställa oss två frågor: Vilken värld vill vi lämna vidare till våra barn? Och vilket är mitt ansvar för utvecklingen? Och sedan börja handla utifrån det.

– Jag tycker det är provocerande när människor slår ut med armarna och säger ”men inte kan väl jag göra något”. När man vet att en liten gåva till välgörenhet kan rädda ett barn!

Men samtidigt kan det kännas så stort. När räcker det jag gör?
– Det är en jättesvår fråga. Låt bara inte det perfekta bli det godas fiende, så att du känner att det du gör, det gör så liten skillnad, att det spelar ändå ingen roll.

– Man ska göra så mycket man förmår. Inte ge bort allt – och inte heller strunta i allt. Sedan är det upp till var och en. Men man ska komma ihåg att det finns så mycket bra med att göra skillnad: Vi mår bättre. Människor blir schysstare mot oss. Tilliten ökar. Man tjänar på det!

Och det behöver faktiskt varken vara svårt eller stort. I boken berättar Stefan Einhorn om en kvinna som när hon går av tåget frågar sina medpassagerare om de behöver hjälp. Med att lyfta av en barnvagn, bära en resväska …

– Fråga dig själv, vad kan jag göra i dag för att bidra till en bättre värld? Människan ska vara medveten om varenda dag att det finns saker att göra, som gör skillnad.

Av: Eva Gussarsson Foto: Pixabay

NUVARANDE 9 sätt att göra världen lite bättre – nu!
NÄSTA Pamela Andersson: ”Mitt jobb var att överleva”