I varannat nummer av Tara svarar Beny Plüss, legitimerad psykoterapeut och Taras expert på att leva med tonåringar på läsarnas frågor. Denna gången handlar frågan om hur man ska hantera sörjande tonåringar när man själv inte har några bra minnen av sin förre detta partner.

Fråga: Hej Beny. Mina barns pappa dog för snart ett år sedan. Men han har tyvärr inte varit en fungerande pappa. Efter vår separation för 7 år sedan har de bara bott hos mig. Jag fick ensam vårdnad.

Han var mycket våldsam och drack mycket. Det fanns mycket oro och rädsla sammankopplat med honom och han fortsatte på samma sätt efter vår separation.

Barnen som nu är 16 och 12, har ju självklart väldigt komplicerade känslor för honom.

Och nu efter hans död märks det på olika sätt. Även om de hann säga ”hej då” och säga saker som de tyckte var viktigt att han skulle höra från dem. finns det självklart så mycket kvar. Så många frågor och tankar.

Och en sorg att de inte hade en pappa, som fungerade som andras pappor.

Min yngsta var så ledsen precis när det hände och sade: ”Mamma, jag har inga bra minnen att ta fram från pappa”. Och så bara rann tårarna. Jag sade att jag kunde försöka berätta något. Då svarade hon mig: ”Men då är det ju inte mitt minne, utan ditt minne!”

Jag blev helt tyst och mina tårar kom. Så nu de senaste månaderna har jag försökt berätta saker, trots att det inte finns så mycket ”bra” att berätta. Men för att ge henne en mer neutral bild efter allt som har hänt. Tittat på gamla bilder från när de var små. Berättat vad han tyckte om att äta, vilket hans favoritgodis var. Hur duktig han var på att köra bil och mc. Att hennes vackra läppar är från honom…

Vet inte om jag gör rätt? Men vill att de ska kunna gå vidare. Kunna lämna alla oroliga år nu. Hon verkar tycka om när jag berättar så om honom. Och brukar fråga om mer saker, som hur han skulle ha reagerat i olika situationer.

Men samtidigt blir jag lite orolig att jag ”ändrar” det som hänt. Känns som om jag ger henne en förskönande bild av honom, men det kanske är det hon behöver?

Även om jag också försöker vara ärlig med hur han var försöker jag vara ”snäll” i min beskrivning. För att hon ska få ha sin pappa i sin tanke som hon aldrig fick ha i uppväxten. Det är en slags balansgång.

Är det okej eller borde jag göra på något annat sätt?

Beny svarar: Jag tycker du har ett bra resonemang med dig själv om vad som kan vara bra eller inte, och hur svårt det är att veta.

Det är väldigt rörande och sorgligt, men också klokt av henne att tänka på vems minne man pratar om, samtidigt öppnar det för att man kan ha olika minnen och att man kan få bli intresserad för varandras minnen.

Och indirekt kanske hon säger att jag måste få prata om mina dåliga minnen, eller mina ickeminnen, det vill säga bristen på dem. Sorgen över det hon aldrig nådde fram till, en nära och förutsägbar kontakt med pappa.

Den sorgen som också innehåller tomhet, kan delvis överbyggas av att i efterhand kunna se försök från pappas sida att vara en god pappa.

Som till exempel att man i efterhand kan tänka att pappas 100-kronorssedel som han kom med två månader efter julafton, var det han förmådde att visa i sin kärlek.

Du behöver inte stressa med att vara den perfekta tröstande föräldern och att vara observant på att det inte blir dina egna ambitioner eller behov som tar över.

Det kan nämligen bli så. Sorg tar tid, måste få ta tid, och man måste också få vara ensam med sina funderingar, för att just veta vad som kommer inifrån en själv.

Tröst är bra när den gestaltas av den närvarande föräldern som finns där, men kan vara mindre bra om föräldern inte orkar med att barnet sörjer och mår dåligt, då kan det snarare bli att man tröstar bort viktiga känslor.

Eftersom hon kände pappa så lite, kanske hon är intresserad av hur ni träffades och hur er relation var från början.

Du skriver att pappan var våldsam. Nu vet jag inte i vilken utsträckning, men som du nämner, kan det vara extra komplicerat just därför. Det kan föra med sig känslor av rädsla, maktlöshet, skam, men även tankar om sig själv: Kommer jag också bli våldsam eller bli alkoholist?

Dina barn har uppenbart motstridiga känslor och tankar kring hans bortgång. Tankar om att de inte tyckte om delar av honom kan vara påtagliga men svåra att acceptera, efter hans bortgång. Sådana inre känslomässiga konflikter är viktiga att prata om.

Det finns grupper för sorg och även inriktning på dem som varit med om våld under uppväxten. Där får man tillfälle att möta andra som har liknande situationer, och att få lyssna på andra är också läkande.

Kontakta kommunen, församlingen eller sök på sorgemottagningen.se

 

NUVARANDE Tonårsfrågan: Vilken bild ska jag ge min dotter av hennes avlidne far?
NÄSTA Sobasallad med ingefärsponzu – supergott och enkelt!