Så gör du om ditt barn är en hemmasittare – varningstecken och tips

Plötsligt vill ditt barn inte gå till skolan längre. Kanske klagar hen på trötthet, ont i magen, eller att ”jag bara inte kan”. Problemet med barn som blir hemmasittare är tyvärr inte ovanligt. Taras psykolog Beny Plüss förklarar vad som händer.

Så vet du om ditt barn har blivit en hemmasittare – 3 tidiga varningstecken

1. Håll utkik efter kroppsliga symptom som magont, huvudvärk och överdriven trötthet, det är ofta barnets sätt att överföra inre känslomässiga spänningar.

2. Börjar barnet att undvika situationer och aktiviteter som det brukar gilla?

3. Är barnet mindre glatt och mer tyst?


5 tips till dig som har ett hemmasittande barn

1. Prata med andra i samma situation, både för att inte känna dig helt ensam men för att få råd. Samarbeta med skolan.

2. Undersök ifall det förekommer mobbing eller andra trakasserier.

3. Engagera kompisar. Den unga mår bra av att höra att de vill ha tillbaka sin klasskamrat till skolan eller till fotbollsklubben.

4. Var intresserad av din tonårings intressen, även datorspel och tv-serier.

5. Glöm inte att prata om helt andra saker än om skolan.


En hemmasittare är ett barn som av någon anledning inte går till skolan. Det handlar om både flickor och pojkar, de är i olika åldrar och har ingen gemensam personlighet. Några har neuropsykiatrisk problematik, andra inte.

Ibland startar det efter en tids sporadisk frånvaro: ”Lina var sjuk då och då, sen vägrade hon gå till skolan.” Ibland börjar det helt oväntat: ”På måndagen ville Axel inte gå till skolan, utan förklaring.”

En del barn försöker berätta varför, men många går in i en knepig tystnad. Ofta utvecklas symptom som huvudvärk, trötthet och magont, kanske ångest och känslor av rädsla och skam.

När barnen slutar gå ut

En del hemmasittare går aldrig ut, utan skapar sig en ny värld hemma med hög konsumtion av datorspel, chattande eller tv-serier.

De gör det för att slippa må dåligt över att ställa sig utanför skolan, den miljö man vet att man borde vara i och egentligen vill vara kvar i.

Hemmet blir den trygga basen och världen utanför upplevs som otrygg och ångestväckande.

Samtidigt känner hemmasittaren en inre ensamhet. Datorspel som innehåller sociala kontaktmöjligheter kan vara ovärdeliga i det här fallet.

– Även om vi tycker att det börjar helt oväntat, har det ofta skett en upptrappning under en längre tid”, säger Beny Plüss.

– Barnen har känt ett starkt utanförskap utan att det har synts.

En annan orsak till att ett barn blir hemmasittare kan vara att studierna blivit alltför pressade, både för dem som är väldigt duktiga och för dem som halkat efter i skolan.

Ibland är hemmamiljön så kaotisk att ungdomen inte hittar det lugn som behövs för att klara av den pressade situationen i skolan.

– I alla tre fallen utvecklas disharmoni, stress och ångest, säger Beny Plüss.

– Skolan är inte längre en trygg plats där den unga kan känna olika känslor I stället blir skolan en plats där han eller hon blir alltmer tyst och osäker eller håller god min och känner skam.

För en del barn har den här upplevelsen pågått så länge att det har bildats en inre stress som är jämförbar med utbrändhet och depression.

– Då är det en helt rimlig reaktion att man inte vill gå till skolan.

Att börja sjunde klass är ett stressmoment

För att bättre förstå en hemmasittare är det viktigt att tänka på att en tonårings självkänsla är instabil och känslig för stora påfrestningar. Att börja sjunde klass är ett klassiskt stressmoment, och många hemmasittare debuterar i den åldern.

Det är dags för en större skola med nya människor och nya kompisrelationer. Leken avtar och ansvar och prestation blir mer påtagligt.

– Den bräckliga självkänslan gör att unga lätt tolkar minsta kritik, krav och konflikter negativt, och känner sig dålig och utanför. Problemet förvärras om man drar sig undan och inte pratar. I ensamhet får de negativa tankarna fritt spelrum.

Att ta reda på varför barnet inte längre går i skolan är avgörande. För bara några dagars hemmasittande skapar ett reellt utanförskap och ger skamkänslor, ”vad ska de andra tycka?”

– Ja, tanken att ”alla på skolgården pratar om varför jag skolkar”, är en hög tröskel att ta sig över, säger Beny Plüss.

Vad ska man göra som förälder?
Enligt Beny Plüss behöver hemmasittaren helst en professionell samtalskontakt. Det är viktigt att tonåringen kan prata om sin situation och sitt mående i en trygg miljö för att få kraft att bryta utvecklingen.

Vägrar barnet och tycker att det är pinsamt med en psykolog, så får man se om det finns någon person i närmiljön som kan axla en sådan roll.

Som förälder är förståelse nyckeln. Barnet eller tonåringen behöver en bekräftelse på sin svåra situation, att du förstår och vill hjälpa till att lösa problemet.

Samtidigt pågår en frigörelse från mamma och pappa och svaret blir ofta att ”ni fattar ju ingenting”.

– Precis som ett litet barn klarar tonåringen inte av att bära all ilska mot sig själv, så ilskan mot föräldern ska ses mest som en överlevnadsstrategi, säger Beny Plüss.

Vad ska man göra med ett barn som plötsligt vägrar att gå till skolan?

– Grunden är att skapa kontakt och prata om något annat än skolan. Det kan också vara bra att på olika sätt försöka bryta trenden – kanske sova över hos en nära släkting? Kanske kan någon möta på väg till skolan?

– Ibland kan det också fungera att koppla skolgången till någon form av belöningssystem, säger Beny Plüss.

Det allra viktigaste är att barnet eller tonåringen märker att du kämpar för att lösa situationen, enligt Beny Plüss.

– Ge inte upp, du måste inge hopp även om läget verkar låst. ”Det kommer att lösa sig, vi kommer att ta oss igenom”, är ditt inre mantra.

CHECKLISTA – Lär dig tolka hemmasittares symptom

Ångest – är inre konflikter som man inte kan hantera. Grundkänslan är rädsla, oro och obehag, ofta i kombination med kraftiga kroppsliga symptom av olika slag.

Stress – handlar om att något pågår för jämnan som personen inte kan lösa. Ett obehag sprids i kroppen som aldrig får vila. Ofta kan det leda till sömnsvårigheter som försämrar förmågan att ta tag i situationen.

Skam – kan leda till tillbakadragande, depression och social fobi. Men skam möjliggör också ömsesidiga sociala relationer, den gör oss ödmjuka, respektfulla. Skam möjliggör empati. Om skammen blir för stark och göms undan blir den destruktiv och hämmar personen.

Depression – ger symptom som trötthet, tystnad och uppgivenhet. Det ger en förlorad självaktning med negativa tankar. Ilskan gestaltas i stark självkritik och självanklagelse.

Av: Beny Plüss Foto: Shutterstock/IBL

Omsl 11-17.indd